Ska detta någonsin fungera?

Jag ska fatta mig kort. (så kort det går)
Jag har en sambo sedan drygt 2,5 år tillbaks.
Han har ett barn på snart 5 år, från ett tidigare förhållande, och jag och sambon har ett gemensamt barn som är ca 1 år gammal.
Mellan oss har det fungerat super sedan dag 1.
(klart vi haft våra intriger, precis som de allra flesta familjer; men ingenting "hemskt".)
Enda sedan dag ett av vårt förhållande så har mamman till sambons barn gjort allt i sin makt (det verkar inte bättre!) för att försvåra vår vardag.
Jag skulle för det första absolut inte få träffa hennes barn, och definitivt inte få bo i sambons hus eftersom detta skulle förstöra deras dotters uppväxt(!).

Jag har aldrig någonsin (och kommer förmodligen aldrig att) försökt "ta över" på något sätt, utan vi har lagt fram det som det är. Jag är "pappas flickvän". (och sedan ett år tillbaka är jag även "lillasysters mamma".)
Dottern har frågat vad hon skall kalla mig, och jag har sagt att mitt namn är "Becca", men att hon får kalla mig vad hon vill - förutsatt att det är något snällt.
Barnet har själv valt att kalla mig för allt möjligt. Ofta är det bara "Becca", men ibland kommer det ett "Mamma" eller "Bonus". Jag bryr mig faktiskt inte alls, utan jag svarar ju självklart(?) på alla tilltal.
Barnet var skriven på min och sambons adress, och gick således på dagis i vår kommun.
(tilläggas bör väl att mamman valde att flytta 10 mil bort.)
För att mamman inte skulle behöva betala något underhåll så kom de fram till att dottern skulle vara hos oss 3,5 dagar i veckan, och en helg i månaden. Alltså i snitt 12 dagar i månaden hos mamman.
Efter mycket bråk och stök så kom vi överens om att byta (på mammans bevåg) platser på umgänget.
Hon skulle således vara hos oss i snitt 12 dagar i månaden - för att vi inte skulle behöva betala underhåll, samt att det inte skulle bli så stora omställningar för dottern.
Det fungerade bra, och barnet i fråga yttrade sig aldrig om att saker och ting inte kändes bra.

För några månader sedan damp det ned ett brev i vår postlåda, som var från Försäkringskassan.
Mamman hade då fått godkänt att få retroaktivt underhåll från 6 månader tillbaks á 1273:-/månaden.
Bara detta stack ju lite i våra ögon.
Det blev diverse samarbetssamtal hos socialen, men utan att vi kom någon vart.
Sen bestämde mamman att "nu får det vara nog", så hon drog ner vår kontakt med dottern ytterligare.
Nu är hon bara hos oss fre-sön, tre helger i månaden. Hon vill dra ner "lite till", "för dotterns bästa".

Hur fan kan hon ha mage att säga att det är för barnets bästa att träffa sin pappa och sin lillasyster så lite som möjligt? (jag räknas ju "så klart " inte in i familjen...)
På detta svarar hon att dottern snart börjar skolan, och (hon har tydligen bestämt att hon ska gå skola på hennes ort!?) då kommer vi ändå inte att få träffa henne speciellt mycket; så det är lika bra att vänja in det i dagsläget.
Snart? Det är över 2 år kvar tills barnet börjar skolan, så varför kan vi inte då få rå om henne så mycket det bara går (på så rättvisa villkor som möjligt) fram tills dess att skolan börjar?

 Jag har varit väldigt noga med att "hålla mig undan" i sambon och mammans diskussioner eftersom jag anser att det är deras ensak.
(för jag har ju rätt och slätt ingenting att säga till om när det kommer till barnet och hennes vistelser hos oss.)
Men igår fick även jag nog.
Jag ringde min sambos mormor för att höra om hon kanske skulle bjuda på en kopp kaffe, men fick till svar att hon och hennes karl SAMT sambons dotter var ute i stugan och hade planer på att stanna iaf till på fredag.
Det kröp även fram att dom hade hämtat barnet redan på onsdag morgon.
Jag sa inte så mycket om det, utan sade hej då och satte mig ned och funderade ett slag.

Jag beslutade mig för att skicka iväg ett sms till mamman där jag simpelt frågade varför dottern var på "vår ort" utan att vara hos oss. Varför hade hon inte ringt oss och frågat om hon kunde vara här några dagar extra?
(mamman är tydligen på kurs...)
Jag får tillbaks TRE arga sms, tätt följande varandra, där hon bland annat skriver "det har inte du med att göra", "du tycker inte om ****** och hon tycker inte om dig. hon ska inte vara hos er!", "du är inte hennes mamma. jag är hennes mamma. att hon kallar dig mamma är sjukt. DU ÄR SJUK!" "jag har lovat dom att ta hand om henne och du har faktiskt inget att säga till om. det skulle aldrig falla mig in att kontakta dig angående min dotter! skriv aldrig till mig igen!" 

Jag blev lite... Vad ska man säga... Lam? Jag kände dock ett stort driv att skicka ytterligare sms - bara för att vara dryg, liksom, men det gjorde jag aldrig.
Min sambo ringer upp mig kort där efter och frågar vad fan jag håller på med.
Ursäkta? Säger jag.
Jag sade som det var och han ringde istället upp mamman.

 Helvetet brakar lös. Nu står jag här, handfallen, med diverse anklagelser hängande över mig.
Bland annat så har jag fått höra hur snacket går inom sambons familj.
Jag är tydligen boven i dramat. Jag är en dålig och självisk människa. Jag vill ingen annan än mig själv väl, och en sån som jag existerar bara på denna jord för att göra livet surt för andra.

Oj. Nu blev den här texten inte så kort som jag hade hoppats på.
Men vad har jag gjort för fel? Ska jag, på riktigt, inte få "lägga mig i"?
Det handlar ju faktiskt om MIN (min familjs) vardag, och jag måste ju kunna planera vissa saker.
Detta är ju så klart väldigt svårt när man inte ens vet vart barnet befinner sig - och VARFÖR. 
Den som orkat läsa igenom texten får gärna ge mig ett svar. Eller finns det kanske någon som har liknande problem som jag skulle kunna få bolla lite känslor emellan? 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-30 11:41
Tilläggas bör väl att anledningen till att jag och sambon blev "sura" över att barnet inte var hos oss när mamman var på kurs, var dels för att vi anser att vi hur som helst inte får träffa barnet så mycket som vi vill.
Men även för att överenskommelsen är sådan att om barnet inte kan vara hos mamman så ska hon vara hos oss, och vice versa.
Sen kan vi inte krypa under stolen med att det känns aningen olustigt att betala fullt underhåll till mamman då barnet inte ens vistas hos henne så pass många dagar i månaden att hon är berättigad till det.