Vet inte om jag kommer klara att ha barnen på heltid, vad ska jag göra?
Jag lever sedan nästan tre år tillsammans med min sambo och hans två döttrar. Vi har barnen halva tiden i tvåveckorsperioder. Den äldsta tjejen är nu 12 år och den yngsta är 9. Familjesituationen har varit problematisk och barnen mår dåligt och är inte lätta att ha och göra med. Trots det fungerar vår familj ganska så bra, jämfört med hur det är hos deras mamma.
Den äldsta flickan har alltid varit oerhört orolig och haft perioder med lättare tvång och kraftiga ångestattacker. Nu har det gått över styr alldeles och vi håller på och försöker få hjälp av BUP för tredje gången. Hon har nu i alla fall fått för sig att hon aldrig med tänker åka till sin mamma och mamman har sagt att detta OK för henne (?!).
Jag och min sambo vill helst att barnen ska bo hos båda föräldrarna lika mycket, men vi förstår båda att om den äldsta tjejen börjar må så fruktansvärt dåligt igen som sist hon var hon sin mamma så måste vi hämta hit henne. Själv driver hon just nu en övertalningskampanj om att hon ska få bo här hela tiden.
Jag är livrädd för att vi ska få henne på heltid. Jag är nämligen ganska övertygad om att jag inte skulle klara av att leva här med henne heltid. Utifrån karaktären på hennes problem så är hon oerhört krävande och behöver mycket stöd. Hennes ångest gör henne också arg, otrevlig, och oerhört provocerande. Alla som någon gång sett tvång på nära håll vet nog vad jag menar...
Jag älskar verkligen min sambo och vill leva med honom, men jag tror inte att jag kommer att orka leva här om vi ska ha barn på heltid. Flickans mamma är inte intresserad av att själv få hjälp i terapi med hur hon ska hantera sitt barn. Hon förespråkar istället medicinering, vilket jag tycker är underligt. Jag tror att det har att göra med att hon är oerhört rädd för att bli granskad/kritiserad.
Jag känner mig egoistisk och elak som inte klarar av att sätta barnen före mig själv. Det är bara det att jag varit med om perioder förut då vi haft barnen mer än halvtid, eftersom mamman inte orkat med dem, och jag mådde så himla dåligt då. Jag och min sambo behöver verkligen vår egentid...
Usch, jag har sådan ångest och vet egentligen inte vad jag vill få hjälp med.... Lite tröst och goda råd kanske.
Du resonerar ju rätt och riktigt i att barnen ändå måste komma först hur det än är. Kanske måste du fundera på om du orkar med att vara sambo om barnen ska vara hos er på heltid? Man kan ju leva som särbo också utan att göra slut om han bor med barnen. Jag tänker också att det kanske på ett sätt är lättare när barnen bor hos er på heltid. Då har ni ju full makt över situationen liksom. Nu har ju mamman befälet varannan vecka och kanske har andra regler/bemötande mot barnen. 