Vi med män som jobbar borta i veckorna

Förstår vad du menar. Min make jobbar nu borta hela veckorna och kommer hem fredag kväll/natt och åker igen på söndagen...  Så familjelivet är 1,5 dygn i veckan. Resterande tid är det jag och barnen.

Sen tycker alla att jag överreagerar när jag blir förbannad när han drar ut med grabbarna. Han jobbar ju och sliter hela veckorna, stackarn.... Ha inte koppel på honom osv

Jag då??? Jag jobbar med, hämtar/lämnar på dagis, tvättar, lagar middag, lägger barn osv Han kan ju faktisk spela golf på kvällen eller ta en bastu med grabbarn... Den tiden finns aldrig för mig. Visst han har aldrig nekat mig men när/hur???? Om jag ska göra något måste jag ha en barn vakt, men det behöver inte han.... Har jag ett kvälls möte så måste jag flörta med grannarna om barnvakt.... Bläääää!!!

Visst man måste jobba för att tjäna sitt uppehälle, men jag börjar bli trött på detta nu.... Och det orsakar mycke onödigt bråk....       

Vi har gjort detta i 7 år nu och trodde förr att det skulle bli annolunda, att han skulle leta jobb på närmare ort....

Övervinner kärleken verkligen allt??? 

Nä, kärlek överninner inte allt....man måste vårda den och det kan man inte på distans fullt ut. Sitter här just nu med en 7 v bebis, en oroligt sovande 15 månaders tös (våra gemensamma), maken är på den årliga laxfiskeresan i Norge i 1 v. Själv har jag fått kämpa med luskamning och behandlingar i 4 v nu!!!!! Det är den enda semesterveckan han tar, jobbbar annars året runt. Visst , jag får oxå åka bort och göra saker..men när? Och hur? han är ju inte hemma. Som tur är är de övriga barnen större och mer självgående men ändå, det blir läxläsning och så nu när skolan drar igång. 
Pengar i all sin ära men andra par som bor gemensamt  får ju ihop ekonomin! 

Vad säger din man om att flytta hem då?
 

Min karl är inte borta på annan ort men däremot bort från hemmet mycket! 15 dagar i månaden jobbar han kvällar, då har jag hand om bägge barnen själv. Dessutom är han borta mkt på dagarna. Jag har nu tröttnat! Han vet om det och säger att han ska byta jobb... D har jag hört förut...suck!

När min sambo kommer hem har jag redan hunnit: laga middag, städa, tvättstuga, lekt med kidsen och lagt dem för natten. Den ena är 3 år o den andra är 3 månader.

Sen kommer han hem o undrar varför jag ser så sur ut o varför jag är så otrevlig... Ja... Svarar jag.. Man blir otrevlig när man måste göra ALLT, ta allt ansvar o aldrig får egentid....

ja det är inte lätt när det blir obalans i relationen/familjen! Fattar inte varför män inte kan förstå hur lite vi egentligen kräver ibland för det enorma jobb man faktiskt gör. 

min man jobbar borta söndag middag - natten mot torsdag.
Vi krisade rejält i vintras, med en 1 ½ åring och en 3 månader bebis med oupptäckt mjölkallergi som skrek, och skrek och skrek dygnet runt, sov aldrig längre än 20 min. Åh herregud, jag minns det bara som en dimma och undrar hur det kommer sig att jag inte kommer ihåg mer hur hemskt det egentligen var...

Då jobbade han egentligen så som han gör nu, men tog alltid på sig extra jobb på torsdagar och fredagar.

Det har han slutat med efter krisen.

Han har iofs aldrig varit den som hängt med grabbarna på en fredagkväll, eftersom han är hemma så sällan vill han ta vara på tiden med både ungarna och mig. (han har en sen innan).

Vilket i sig kan göra att jag får dåligt samvete om jag vill träffa mina kompisar en kväll han är hemma....

men anyhow, att prata med någon om hur det är att ha sambon/pappan/mannen borta i veckorna med någon som inte har det, är lönlöst och gör saker bara mer jobbigt har jag märkt... 

Min man jobbar också borta i veckorna ca 4 dagar i veckan och har gjort det i 8 år nu.

Vi har tre barn tillsammans som är födda 06,07 och 09.

Ibland är jag så trött på att vara "ensamstående" mamma i veckorna och ett heltidsjobb för mig verkar omöjligt.
Hur jobbar ni??

Just nu sitter jag hemma och är sjuk med äldsta sonen som troligtvis har öroninflammation igen
dom minsta är på dagis och ska snart hämtas så laddar upp med värktabletter och hostmediciner så jag orkar kvällen.

Vi har också funderat på samtal då vi ibland inte förstår varandra... 

Min sambo ska börja jobba borta 5 dagar i veckan på obestämd framtid. Vi har inga barn än men pratar om det. Jag har aldrig haft behov av ensamtid, helt ärligt så hatar jag att vara ensam med mig själv.

I fyra år har vi suttit i hop och alltid sovit tillsammans varje natt. Han gick en utbildning för att få ett bättre jobb än innan och för att han inte skulle behöva jobba borta. Han lovade mig att inte ta ett sånt jobb men efter han fått utbildningen och jag försörjt honom i 8 månader så tar han ändå ett jobb där borta jobb förekommer. I hans försvar så säger han "jag sa bara så för att jag inte orkade ta den diskussionen med dig, du är orimlig som inte kan stå ut med det här". (Har även varit mer än tydlig i 4 år med att jag inte vill ha ett sånt förhållande där han aldrig är hemma.)

Är det orimligt att känna så?

Är det orimligt att bli ledsen?

Är det orimligt att känna sig sviken och sårad?

Är det mig det är fel på som tycker att det är jobbigt att vara i från sin partner?

Är jag en hemsk människa som inte kan glädjas åt att det går bra för honom i karriären?

Usch mår genuint dåligt och är så ledsen hela tiden. Han har noll förståelse för det och blir arg på mig när jag böir arg över att han pratar om att han ska åka precis hela tiden.

Till råga på det så ska han även ha en kvinnlig praktikant i 2 veckor.

Jag är egentligen inte svartsjuk av mig eller har egentligen inte misstankar om att han skulle vara otrogen men av någon jävla anledning så måste han alltid bli så jä la bunds med den enda jävla bruden som finns inom 2 mils radie. Spelar ingen roll om det är en miljon sköna grabbar med samma intressen som han själv, finns det en tjej så måste han bara vara med henne och sedan prata pm det varje jävla dag. Nej usch jag hatar det här. Någon som har tips eller råd på hur jag ska hantera detta? Tacksam för alla svar/kritik/ insikter.

Usch jag lider med er! Som förälder med barn tycker jag verkligen att man kan förvänta sig mer ansträngning, att båda parter anpassar sig och gör uppoffringar för varandra. Hur skulle ni känna om det tar slut efter småbarnstiden när ni offrat allt medan han kunnat satsa fullkomligt på sin karriär? Hoppas man på att det ska bli bättre? Kommer det någonsin verkligen bli bra? Ditt liv då? Att älska någon betyder inte att man ska offra sig själv. Är vi med den här personen för att det gör oss lyckliga eller för att vi inte vet något annat?