Otroligt dåligt mött av läkaren ang. min förlossningsrädsla!

Hej Vänner!

Jag är nu i v.27 pratat tidigare med min BM om att jag är livrädd för förlossningen, det är något jag alltid varit, enda sen tanken på barn slagit mig. Jag har alltid tänkt för mig själv att jag hellre gått igenom ett kejsarsnitt.

Jag har förstått från internet, från vänner och från familj att kejsarsnitt är väldigt svårt att få igenom, men med min rädsla måste jag få hjälp. Jag vet inte riktigt vad den beror på, det värsta är att jag inte riktigt kan förklara varför utan det är mer som en panik som sitter i mig, tanken av att veta att det ska göra ont och att jag inte kan göra något alls för kontrollera det, min smärttröskel är enormt låg och jag är helt enkelt en liten mes!

Till tråden: I Onsdag fick jag mitt första möte för att prata om rädslan och  kejsarsnitt, starta med att vi kom in ganska sen jag och min sambo, jag var otroligt nervös, tycker inte om att prata om mina personliga problem med folk jag inte känner något för. Först kommer läkaren, säger bara mitt namn och går, Jag svarar Ja! och följer efter henne med min sambo, hon tittar inte ens på mig och vänder inte ryggen för se om vi ens går efter henne, hela det var väldigt konstigt, hon går in i ett rum och vi följer efter.. där tittar hon på oss och säger bara
"Jag har tid i 20 min så det här blir inget långt samtal" 

Hon tittar på mig där jag sitter och jag bara rent chockad över henne sätt att ta emot oss och hennes första ord, Hon frågar varför jag är här idag, Jag svarar, Ja min rädsla för förlossning gör att jag överväger kejsarsnitt, Hon fnyser åt mig och säger " Där jag kommer ifrån får inga första föderskor kejsarsnitt"

Efter en stund pratandes väldigt kallt och jag förklarat att jag är livrädd säger hon till mig "Då kanske ni borde funderar på adoption om du är så rädd"  Jag blir totalt chockad att hon ens kan säga något sådant till mig och jag vill bara där ifrån, Hon säger också då, jag ser att ni tackat nej till Mamma gruppen hur kommer det sig?

Jag svarar att vi inte ansåg att det behövs då jag har så många vänner och familjemedlemmar runt med barn och som är gravida att behovet inte är lika stort, Då vänder hon sig till min sambo och frågar honom, hon frågar: Vill du inte träffa andra från samma område? snabbt svarar jag, vi går inte hos barnmorska där vi bor. Hon hyser av mig totalt och säger, Får han ingen syl i vädret? är det du som bestämmer allt?

Jag känner mig liten och nertryckt, otroligt sårad och min rädsla tycks bara bli värre efter detta mötet.. Hon avslutar det snabbt där efter och säger " jag får väl göra mitt jobb och skicka dig vidare till psykolog"
Jag reser mig upp och går ut, min sambo säger hejdå.. I hissen är jag så hysterisk ledsen att jag inte vet vad jag ska ta vägen, kände mig så förnedrad och att jag ens funderat på att jag skulle känna mig mer trygg efter ett möte var helt idiotiskt.

Idag kan jag fortfarande inte släppa henne och jag är livrädd att nästa möte ska bli likadant, hur ska jag kunna njuta av min graviditet när min rädsla kommer in hela tiden och tar över, jag är chockad över "hjälpen" och mår mycket sämre nu än innan mötet.

Jag gick på möte på mödravårdcentralen på Grangatan Värnhem i Malmö.
Tydligen skulle läkaren där vara inhyrd för ordinarie läkaren var borta. Kommer inte ihåg hennes namn.