Indien med bebis

Hej, vad spännande. Min man kommer också från Indien. Vi bodde där i ett halvår när sonen var 9 månader. Nu till dina funderingar. Sover bebisen bra i hammocken så låt den göra det. barn ändrar ständigt sina vanor ändå och det kommer inte vara några problem när ni kommer till Sverige. I Sverige pratas det mycket om att man inte skall vänja sina barn vid saker. Skit i det och gör som indierna och lev i nuet. Det gör ditt barn redan. Jag har lärt oerhört mycket om föräldraskap i Indien och vi har hittat ett mellanting. 
 Det finns mycket att tänka på när man jämför att bo i Indien och Sverige. Jag ser helt klart fördelar med bägge något som utomstående har svårt att se. Då man väljer att bara se nackdelar. Indien skiljer sig också oerhört på var man bor. Var kommer din man ifrån?
En stor fördel med Indien är att man slipper ha barnen på dagis. Vi är så invanda vid att dagis skulle vara bra för barnen, men jag tror snarare tvärtom. Jag tror absolut inte dina barn missar något om det inte går på svenskt dagis. Jag har ingen aning om hur dagis är i Indien och skulle själv gärna vara hemma med barnen om vi skulle flytta till Indien. Jag skulle själv vara mer tveksam till barnens utbildning när det börjar skolan. Men ni behöver ju inte tänka så långt än. Lev i nuet. Kanske bor ni ett år kanske resten av livet. Det behöver ni inte bestämma nu. Varför inte prova? Funkar det inte så finns Sverige alltid kvar.

Var i Sverige bor ni? Vi bor i Göteborg. Vi har också funderingar på flytt i bakhuvudet. Inget bestämt än. Just nu är våra barn 1, 3 och en i magen så vi avvaktar lite. Det jag saknade mest när jag bodde där var naturen. Hans familj bor i en större stad. Man promenerar inte så mycket i Indien. Jag är "hemmafru" i Sverige, men här kan jag gå och handla, ta med barnen på promenad, bada osv. Då jag inte tänkt köra så blir jag så beroende av min man att köra mig och handla och när jag skall iväg. Då jag inte kunde språket kände jag mig också så isolerad när jag var hemma med hans familj och min man jobbade. Förhoppningsvis skulle jag ju lära mig det och hans familj är jättesnäll. Det finns alltid några personer hemma och grannarna är så vänliga och man hjälps åt att passa barnen. Detta trots att de alla tillhör olika religioner och äter olika kost. Angående jobb så är det tänkt att vi skall jobba inom turistnäringen så småningom. Vi har byggt ett litet guesthouse med restaurang. Då kan jag vara både hemmafru och jobba.  

Jag hoppas att jag slipper få kritik från er som inte vet och mest ser nackdelar med ett boende i Indien. Tror även att TS söker tips från personer i samma situation.  

Hej!
Vad roligt med svar från någon som verkar ha upplevt precis det som jag upplever nu. Internet är fantastiskt. Indien också :) Ja, de lever verkligen i nuet. Och alla hjälps åt med barnen. Alla vet hur man pratar med en bäbis, både män, kvinnor och gamla. Testade ni babymassagen? Min dotter tyckte inte alls om att någon främmande skulle komma och massera henne. Det kan jag förstå. Har försökt lära mig själv istället och masserar henne. 

Oj vad jag känner igen mig i det där med handlandet och åkandet! Jag studerade i Indien innan jag träffade min man här och klarade mig alldeles utmärkt runt på egen hand. Men sedan min man kom in i bilden är jag så bekväm. Förra gången jag var hos min man och hans familj blev jag så trött på mina egna begränsningar (blandade in min man för skjutsning/översättning) att jag gjorde slag i saken och skaffade indiskt körkort! Men när jag ser trafiken nu så undrar jag hur jag kunde köra här? Hahah.

Jag har försökt lära känna lite andra "expats" i stan genom en viss social networking sida. Får se hur det går. Känner mig alltså lite isolerad precis som du beskriver.

Nej man promenerar inte så mycket i Indien. Det är så synd. Man går i någon park, om ens det. 

Känner mig lugnad av dina ord om att leva i nuet och inte vara så fixerad vid att ett småbarn ska gå på dagis :) 

Fantastiskt med guesthouse och restaurang! Är det släktingarna som driver det när ni är borta? Hur tänker ni med skolan för barnen i Indien? Finns det kanske bra privata alternativ tror du?

 

Förresten - berätta gärna mer om vad du lärt dig om föräldraskap i Indien! Nyfiken!

Hej, kul att du läst mitt inlägg. Vi har inte testat någon babymassage. Är det någon som kommer hem till än och gör det? Min svärmor pratade dock om att jag skulle ge min son massage när han var ledsen på nätterna. Min man sa också att hans brors fru brukade massera barnen i solen när de var små. 
Oj indiskt körkort. Det var modigt. svårare när man får barn bara. Såvida man inte har bil. Tycker jag blitt mer beroende av in man även i Sverige sen man fick barn. Inget jag är van vid sen innan, så det tar emot. När barn nr 2 var 3 månader åkte han iväg till Indien en månad, av olika skäl. Varav ett var att jag kände att jag var tvungen att lära mig att klara allt själv om ändå bara för en tid. I Indien är det dock ännu lättare att bli bekväm då allt är så nytt. Att vara ny i ett land är tufft nog, att dessutom ha barn gör det ännu svårare.

Än så länge har vi bara en byggnad, inget fungerande företag. Tanken är att hans bror skall ta hand om det när vi är borta. Det finns massa privata alternativ vad gäller skola. Barnens kusiner går i privat skola. Väldigt vanligt trots att de inte har så mycket pengar. Jag tänker nog ta det som det kommer.

Andra orosmoln är socker och trafik. Jag är väldigt noga med att barnen inte skall småäta och äta så lite socker som möjligt. I min mans familj finns dock inget stopp alls. Jag fick hans familj att sluta ge min son kakor hela tiden (som marknadsförs som hälsosamma). Det lär dock bli svårare nu när sonen blivit tre och har egen vilja. Jag vill inte heller att han skall vara för annorlunda om vi skulle bestämma oss för att bo där. Trafiken känns också oroande. När vi var där förra gången var det moppe utan hjälm. Så här hemma i Sverige så känns det vansinnigt. :-/ Det ligger också en väg ganska nära huset och det känns inte bra att släppa han där själv. Då han har kusiner som är äldre så kan jag tänka mig att han vill haka på dem.

Var i från Indien kommer din man? Låter som södra! .-) 

Glömde skriva vad jag lärt mig om föräldraskap. Kan ju börja med att tillägga att när jag pratar om Indien så menar jag mina erfarenheter och mycket av det från min mans familj. När jag pratar om Sverige pratar jag generellt vad jag får intryck av.

Låt barn vara barn. Jag tycker det ställs väldigt höga krav på barn i Sverige och uppfostran är mycket strängare. I min mans familj får de leka med det mesta, de får grisa ner sig vid maten, de behöver inte sitta stilla, de får leka och föra oväsen allt såklart inom rimliga gränser.
I Sverige skall barn lära sig så mycket. De skall lära sig att lyda, lära sig att lyssna, lära sig att sitta still osv.  Visst skall de lära sig det, men barn lär sig genom att titta på oss vuxna. Hårda ord, bestraffningar och tvång behövs inte. Jag har t.ex. nästintill aldrig tjatat om att barnen skall använda kniv och gaffel, men eftersom de ser att vi gör det så tar det efter och får ofta kommentarer om hur fint de äter. Det blir så mycket roligare om det inte är tvång. 
Folk i Sverige är också rädda att om man inte vänjer barn vid saker när de är små, gärna spädbarn, så kommer de bli okontrollbara monster. Om inte diktatur införs så kommer anarki råd, men hallå demokrati då där alla får vara med och bestämma.
I Indien har man även ett mer nära förhållande till barnen. Man sover i samma säng/rum. Barnen är alltid välkomna, är hemma med föräldrar eller andra släktingar, blir burna länge och efter behov, ammas länge. I Sverige skall de gärna vara självständiga från födseln och skall anpassas efter föräldrarnas behov av egen tid, närhet med varandra, socialt liv, behov av att jobba, självständighet osv.
Barn blir i Sverige ofta ett problem som måste lösas. i Indien hänger de bara med på ett hörn.
Det är inte heller så mycket mitt och ditt. I Sverige måste alla ha sina saker, sitta på sin plats, ha sitt rum och sitt utrymme.
Finns säkert mer, men det kommer jag inte på just nu.

Så vi sover alla i samma säng och planerar att göra länge till, åtminstonde i samma rum. Vi låter barnen äta från varandras tallrikar och får ofta en glass/banan att dela på. De har en handduk. Visst blir det konflikter ibland, men om man redan innan delar upp allt i mitt och ditt så blir det vana vid det och mer själviska. De har alla leksaker gemensamma. Vi undviker att säga mitt och ditt. Utan säger istället allas. Detta gäller även våra saker, med undantag från vissa saker. 
Vi sammarbetar och låter barn få igenom sin vilja ofta. Vilket gör att med färre nej så blir det sällan konflikter när jag väl behöver få min vilja igenom. Om man hela tiden säger nej och får inte så blir det mer än barn kan hantera. Det är viktigt att få vara med att bestämma för att de skall utveckla sin personlighet. Jag brukar också ge dem två bra valmöjlighet istället för en dålig och en bra. Tex vill du ha den gröna eller röda tandborsten? Istället för ska vi borsta tänderna eller nu skall vi borsta tänderna. Då sammarbetar man, men får ändå sin vilja igenom och har ändå "makten" utan att barnen känner sig kränkta.
Att vara hemma med barnen tycker jag också är viktigt. Det är en fantastisk upplevelse så jag tycker fler borde uttnyttja.  

Finns så mycket mer och det är svårt att få ner allt i ord. Men som min lärare sa en gång. "Det är först i mötet med en annan kultur som vi lär oss och kritiserar vår egen". Kan även tillägga att det är mycket med svenskt föräldraskap som jag tycker bättre om och som sagt vi har skapat ett mellanting. 

Vad är det som lockar er tillbaka till Indien eventuellt i framtiden? Klimatet? Inte åka moped utan hjälm i alla fall Det som lockar mig mest av allt är det praktiska. Vi har hjälp med städ, tvätt, disk och matlagning (både hemhjälp samt att svärmor är hemmafru). Sedan jag kom hit har jag mycket mer tid att leka med min dotter. Det känns som ett oerhört plus. När inte jag leker med henne finns det dessutom flera släktingar som gör det Blir alldeles varm inombords när jag ser hur hon trivs här. För mig är mitt arbete väldigt viktigt. Jag gillar mitt jobb mycket. Med min mans förutsättningar familjemässigt i Indien tänker jag mig att arbete och familjeliv lättare går att kombinera. Men jag har ju just börjat vara förälder.. mycket tankar i huvudet. Stort steg, flytta till Indien..

För mig som nybliven förstagångsförälder har jag inte kommit det där "säga nej" och "tjata"-rollen ännu. Inser ju att det kommer. Det är trist när hör förälder säga mest "nej" hela tiden till sina barn. Nyttigt att höra om ett alternativ. Berätta gärna vad du gillar med svenskt föräldraskap. Jag suger åt mig :)

Nej inte mycket hårda ord här. Höll på att sätta igång en eldsvåda här om dagen och inga anklagande ord om vad som kunde ha hänt. Bara ett konstaterande: det rök om tepåsen, nu är gasen avstängd

Jag lade märke till att särskilt indiska killar är mer känsliga, när jag var i Indien som utbytesstudent för några år sedan. De tjejer jag studerade med däremot, tyckte jag tog för sig mer än svenska tjejer. De var tuffare och tordes höja rösten. Så klart en enorm generalisering. Detta är ju hur jag upplevde det under en termin på en indisk skola..

Känner igen det där med generositeten från Indien. Inte mitt och ditt. Äta från varandras tallrikar. Det var intressant - att ta med det in i barnens uppfostran. Det ska jag ta med mig! Tack! 

Socker och trafik - kan just tänka mig det! Galet mycket socker här! Men också näringsrikt, tänker jag mig. Så många olika sorters grönsaker som används i matlagningen. Vi håller till i Gujarat, det ligger norr om Mumbai, så inte södra nej. Gujarat är extremt vegetariskt Var i Indien har ni guesthouse? Vi har babyskydd här. Folk tittar alltid så undrande när vi kommer dragande med bebis i babyskyddet från bilen

Hur skulle ett svenskt föräldraskap se ut där barnet bara "hänger med"? 

Tack för att du delar med dig superintressanta reflektioner!  

Oj detta svar ovan var till Persemona!