Och varför tror folk att de är odödliga och med det vägrar diskutera hur de vill ha sin begravning? Titta på en död nära anhörig blir en så stor sak att folk behöver gå i terapi efteråt. Hur kunde vi hamna så långt från det som borde vara en naturlig del av livet? Och varför får inte barn var med på vissa begravningar? 
Hos oss har döden varit väldigt närvarande ett tag.
Började med att min äskade mormor gick bort.
Sedan dog äldsta dotterns favorit katt.
För fem månader sedan gick sambons pappa, barnens farfar bort.
Och nu har vi varit tvungna att avliva ännu en katt.
Allt detta inom ett år. Vi har gråtit, sörjt,pratat och pratat...
Barnen är 1 ( ja, hon förstår ju inte mycket) 5 och 7 år.
4 åringen har frågat mycket varför och hur, vill veta väldigt mycket om kroppen, varför den kan sluta funka osv. Tror det handlar om just rädsla.
7 åringen funderar mera på vad som händer när man dör, finns man fortfarande, vart kommer man...
I och med att vi har barn så tror jag på något sätt att jag och sambon har sörjt " på ett bättre sätt" Vi har varit tvungna att prata, prata och prata lite till.
Barn har så lätt för känslor också....På begravningen ( farfar) tog äldsta dottern sambon i handen och strök honom över kinden. Sa att:det känns bättre när du gråter pappa! Och visst gör det....
Vi var en familj som inte pratade om saker som är jobbiga.. Inte om döden, inte om missbruk, defenitivt inte om rädsla eller sårbarhet... Därför stod vi helt handfallna när min bror insjuknade i cancer och dog straxt efter sin 20 års dag... Det här kommer ALDRIG upprepas... När mina barn frågar får de ärliga svar... Förenklar dem men förvränger dem aldrig... Jag vill så gärna tro att det finns ngt efter detta liv och det har hag sagt till mina barn, kanske man blir en ängel...
Varför ska man prata om det? Kan ju inte bli mer deppigt.. Tror inte det är många som bryr sig om sin begravning, man är ju död då. Det är inte konstigt att en del behöver gå på terapi,osv. Otroligt hemskt & sorgligt när någon går bort, naturligt eller ej..
Jo, vad jag ville ha sagt;)
Innan allt detta hände så funderade vi inte ens på döden i vår familj.....
Kanske är det så enkelt, det måste inträffa något innan man börjar fundera över det!
Det är ju sorgligt, jobbigt och hemskt. Man vill leva i nuet.
Eftersom döden är en del av livet borde man inte undvika att tala om den eller tänka på den. Ett led i att uppskatta och värdesätta livet är ju att acceptera döden.
Jag måste säga att jag är tacksam för att vi hade visning på vår pappa när han dog. Det var inte så farligt som man tror. Det var fint, han låg i en fin kista och man såg att livet inte fanns där längre. Jag gick fram och rörde vid hand händer och hans kind. Sedan satt jag bara på en bänk och tittade på honom och så fick tårarna komma. Jag tror begravningen hade blivit mycket svårare om vi inte hade fått lov att ta vårt eget farväl innan.
Döden är en del av livet och varje gång någon blir svårt sjuk påminns man om det.
Det är nog så det skall vara.
Hos oss pratar vi om döden, sonen på 4 har varit med på 3 begravningar och han har många frågor, och vi förklarar helt ärligt varför dessa människor har dött och att allt levande dör en dag för det är så livet ser ut och så ska det vara. Han är fortfarande så liten att självklart förstår han inte allt, men på frågan vad är som händer när man dör så har vi svarat att kroppen stannar och blir alldeles alldeles stilla både inuti och utanpå, vad som händer sen är vad han tror och han tror att vi flyger tll himlen, så då gör vi det =)