Hej!
vill först börja med att beklaga sorgen, mina tankar är verkligen hos dig och anhöriga.
jag vet tyvärr inte hur det är att förlora en kär pojkvän man har för livet, men jag vet hur det är att förlora någon plötsligt, oväntat, som står en riktigt nära..
jag förlorade min pappa, väldigt oväntat mitt från ingenstanns. så jag vet hur det känns..
jag var väldigt mycket i chock i början, så det tog tid innan jag förstod vad som verkligen hade hänt. det är normalt att vara i "förnekelse" första stadiet när man förlorat något på detta sättet som du, och jag har gjort.
jag insåg att min pappa var borta när det hade gått ett tag då jag började sakna honom, mer och mer för tiden som gick..
det var snart 4årsedan han gick bort i januari den 25e. och än idag saknar jag honom sjukt mycket och lever lite i förnekelse. det är mest nu som det gör ont, och mycket av detta beror på att jag inte har bearbetat honom alls.
jag har inte pratat ut med någon direkt eller fått hjälp och försökt bearbeta allting. så mitt första tips till dig är att jag tycker du skall prata ut med någon. nära och kära är väldigt viktigt, men det är alltid bäst att även prata med någon proffesionell person. psykolog eller liknande.. för annars finns risken att du slutar som mig. så fort ngn nämner min pappas namn eller jag mår dåligt eller liknande så tänker jag genast på honom och börjar storgråta. jag kan inte jobba i dagsläget heller, eftersom jag inte mår riktigt bra för att klara av detta. pga pappa och annat..
så viktigast för dig just nu är att börja prata med någon, så att du får hjälp på traven, förstår du vad jag menar?
när det händer såna här saker, det är då vi behöver all hjälp som går att få så mycket som möjligt. det är en skitsvår sak att förlora någon på detta sättet, och det är inte meningen att någonting skall vara lätt. det är snarare efter man kommit en bit som saker och ting börjar bli lättare för en.
man måste tillåta sig själv att vara ledsen, arg, besviken osv.. och att låta det ta den tid som behövs.
jag är fortfarande arg, ledsen och besviken på allt som hände min pappa, än idag. och ja, det tar lång tid att glömma något som hänt och gå vidare, men vet du vad? det får ta lång tid.. man tar allt i sin egen takt liksom.
när du börjat bearbeta alltign så kommer du märka att allting går lättare för dig med tiden som går. det kommer inte känns lika tungt längre. jag lovar dig. i början har man alltid väldigt väldigt mycket frågor. men sådant försvinner när du börjat bearbeta allting som hänt din pojkvän.. du kommer finna svaren själv.
i början känner man presis allting, som du säger, " kommer jag ha ett normalt liv igen, kommer jag finna någon, vad händer nu osv osv.." det är för att det är såppas nytt...
och svaren på alla dina frågor är sådant som du kommer upptäcka ju mer du bearbetar händelsen..
ta dig tid till att kontakta psykolog och liknande, det är nu du behöver det som mest! ta även till dig dina nära o kära, för stöd behöver man alltid vid en sånhär sak.
jag skall själv ta mig till psykologen nu efter 4års tid.. och jag är glad över detta. önskar dock att jag gjorde det tidigare, för då hade jag sluppit må så dåligt i 4års tid..
hoppas du kommer på god väg i detta jag skrivit iallafall. det är en mycket bra början..
och kom ihåg, det FÅR ta tid.. hur mycket tid som helst. huvudsaken är att du börjar bearbetar saker och ting. ibland kan man känna sig jävligt ensam och ledsen och livet känns skit och man vet knappt vem man själv är osv.. men det är sådant du kommer ta dig ifrån, jag lovar dig.
återigen, beklagar sorgen.
Lycka till !
