Du som vill dela dina tankar kring att söka dina rötter

Jag börjar med att säga att jag skulle vilja dela med mig av min historia. Jag vet att det finns många där ute som någon gång funderat på att söka sina rötter. Och säkert minst lika många som inte är intresserade alls. Dessutom många som är biologiskt barn till sina föräldrar och som är nyfiken på hur det är att ha vuxit upp som adopterad. Jag vill nu dela min historia. Det är givetvis ok att ställa frågor.

Jag är adopterad från Korea. Kom hit som bebis under 70-talet och är alltså 37 år idag. Jag har efter vad jag märkt av en del (inte alla såklart) andra adoptionshistorier, haft turen att hamna i en bra familj och har haft en hyfsat "normal" och "lycklig" barndom. Vad nu det är för något.... Som vuxen och som förälder i samhället idag är det oundvikligt att förr eller senare dyka på par som funderar på att bli eller som står på kö för att bli adoptivföräldrar. Jag tar emot nyheten med blandade känslor. Hur det känns är en hel vetenskap och det finns det dessvärre inte plats för här. Du som också är adopterad känner kanske igen dig. Just det. Blandade känslor.

Dokumenten sedan min adoption har alltid funnits i en låda hemma hos mina föräldrar tillsammans med en del minnen från när de glada och förväntansfulla hämtade mig på flygplatsen. (Jodå så gick det till på den tiden. Ingen aklimatisering i barnets hemland då inte. Man hämtade sitt barn i en väska på flygplatsen.) Dokumenten har alltid varit öppna för mig att ta fram när helst jag ville. Mina föräldrar har varit noga med att spara och dokumentera allt och dessutom har jag alltid fått ställa frågor och prata om min adoption. Hyfsat normala former som sagt.
En dag förra året fick jag för mig att gräva bland pappren. Sedan fick jag för mig att researcha lite på egen hand. Det ena ledde till det andra och efter ett par veckor hade jag fått iväg ett mail till en adoptionsbyrå i Korea.
Ett par veckor senare fick jag ett brev från en tjej som presentaredae sig som Shinhye och var socialarbetare. Hon skulle hjälpa mig sa hon och skickade ett formulär som jag skulle fylla i.
Formuläret innehöll mitt namn, födelsedatum, födelseplats och mina svenska föräldrars namn. Jag fick också berätta vem jag sökte och varför.
Efter att ha skickat iväg formuläret tänkte jag: hur i hela fridens namn ska de kunna hitta nåt baserat på det där?! Några veckor gick och inget hände. Aldrig under den här tiden funderade jag på hur jag skulle reagera om de var döda, om dokumenten inte stämde eller om inget fanns att leta efter.
Ytterligare sex veckor gick. Sedan kom ett brev: De hade hittat dem! Socialarbetaren skickade inscannade kopior på mina adoptionshandlingar för att jag skulle se att det var rätt fall. Jodå det var samma som fanns hemma hos mamma och pappa!
Jag fick veta att deras namn stämde, jag fick deras födelsedatum (mina föräldrars) och så  fick jag veta födelsedatum på mina syskon. Jag visste sedan tidigare (adoptionsdokumenten) att jag hade 4 äldre syskon, men fick nu veta att det fanns ytterligare ett syskon som skulle vara född två år efter mig. Vidare stod det att mer än så kunde jag inte få veta utan att de kontaktade dem. Ville jag det undrade hon? Utan att fundera svarade jag ja.
En vecka senare kom så brevet. Min mamma som sedan många år tillbaka bor hos det som visade sig vara min lillasyster har burit hemligheten ensam i 37år. Ingen visste att föräldrarna lämnat bort deras syster. När adoptionsbyrån ringde blev hon tvungen att erkänna. Det blev kalabalik!
När jag fick veta att hon inte berättat för någon kände jag att jag ville lämna henne ifred. Nu visste jag ju iallafall att hon fortfarande levde och kom ihåg mig. När socialarbetaren frågade om jag ville skriva till dem så svarade jag nej. Jag skulle inte riva upp mer än jag redan hade gjort.
Dagen efter kom ett mail där det stod att hon mottagit ett brev från min mamma och min syster. Brevet hade skickats till översättning och skulle komma veckan därpå. Dagarna släpade sig fram. Overklighet blandat med förväntan. Glad, ledsen om vartannat.
Så kom brevet. Aldrig hade jag kunnat hoppas och tro på den här dagen!
Min syster började med att presentera vem hon är och resten av familjen. Hon berättade också om hur chockade de alla var av nyheten. Sedan läste jag min mammas brev.
Kan du tänka dig???? Min MAMMA!!
I brevet stod att inte en endaste dag gått utan att hon tänkt på mig och hur jag hade det. Att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat tro att hon skulle höra från mig under sin livstid.
I brevet fanns bilder.
Jag grät floder.
Jag visste att de varit fattiga och därför lämnat bort mig. Jag visste också att det varit något som min pappa gjort som gjorde att de tagit beslutet att lämna bort mig. Däremot visste jag inte att mamma blivit tvingad. Det skär i mig när jag idag hör det av medkänsla. Däremot är jag inte det minsta ledsen över att ha blivit bortlämnad. Tvärtom.
Efter att ha brevväxlat och ringt under en tid kom så min lillasyster hit till Sverige för ett första möte.
När jag ensam var på väg i bilen till flygplatsen pratade jag med min pappa på telefon (min riktiga pappa. svenska pappa) han och mamma har varit väldigt stöttande och uppmuntande. Pappa var nervös och uppstirrad och sa: hur ska du hitta henne i ankomsthallen???? Har du en skylt med hennes namn?? Så långt hade jag inte tänkt. Men när passagerare började komma ut från bagageutlämningen såg jag henne direkt. Det var som att se en film med sig själv. Vi är nämligen sjukt lika. Och jag som aldrig haft någon att likna!
Sedan dess har en del tid gått och vi har setts fler gånger. Vi ringer och ses så ofta vi kan. En början på ett helt nytt liv. Rikare liv. Men också känslomässigt upp och ner.

Det var en del av min historia. Kanske kan den hjälpa någon annan som går och funderar?