Vilken är din största sorg?

Att jag valde att blida familj med en som jag inte älskar eller respekterar.
Jag trodde att jag älskade, kanske jag gjorde det men hans sätt har urholkat allt så nu lever jag med honom bara för att vi har en familj tillsammans.
Vi kommer överens och fungerar som en helt vanlig familj, men jag har inga starka känslor för honom överhuvudtaget.
Ibland kan jag säga det bara för husfridens skull, han älskar mig det vet jag men han hade också klarat sig utan mig.

Att jag inte kommer att kunna ge min son ett syskon pga. att jag inte kommer att vara redo att släppa in en man i mitt liv igen innan det är försent.

Känner oändlig sorg över;

1. Min älskade fina morfar som gick bort i cancer i november 2009. Älskade honom jättemycket och blev helt knäckt över hans död. det är först nu det senaste året som jag är mig själv igen och kan och vill leva vidare men jädrar i havet vad det har varit tuffa år men idag mår jag bra. Jag är evigt tacksam att jag fick vara barnbarn till just min morfar och jag kommer aldrig glömm min fina morfar. Morfar såg mig på ett sätt som min pappa aldrig ser mig. Avskyr min pappa.

2. Att pappa betedde sig som ett jävla svin mot mamma och allt han utsatte henne för. Var otrogen mot henne, ljög, skötte inte sin ekonomin så mamma fick styra upp det.
Tur är så separerade och skiljde dom sig 2009.
Men jag känner sorg över hur han behandlade mamma. Som tur är har mamma det bättre nu och är tillsammans med en underbar man som jag ser mer hellre som min "far".

3. Känner sorg över att min första kärlek som jag var olyckligt kär i, att det kommer aldrig bli han och jag. Kan väl inte påstå att jag är olyckligt kär i honom idag men varje gång jag ser en bild på honom så påminns jag om att det kunde ha varit vi. Men det är omöjligt.

4. Kan känna sorg över att de få killar jag blivit förälskade i antingen är gifta eller omöjliga att bli tillsammans med. Dessa få killar har fina sunda vetiga tankar och åsikter om livet och allt därtill, delar samma tankar och åsikter som jag. Det är stabila killar.
Man får hoppas att man själv möter en sådan kille i framtiden.
Kan väl sammanfatta den sista punkten här med att jag känner sorg över att jag aldrig hittar någon för mig men det kommer tror jag på.

Kärlek till er alla och vad fint att ni vågar öppna er. Vi bär alla på sorger. ❤

Att vara född i fel era.

Att fadern till mina barn uppvisar en narcissistisk sida.
Och agerar som ett ärkesvin.

Det hade knäckt vem som helst och det tog mig tio år att inse det.

Trist men det är tur att det finns fina människor.

- Att jag inte kan få barn (försökt 4 år inkl IVF)

- Att min systerson har en svår sjukdom som blir sämre med åren

att jag som älskar barn nog aldrig får vara gravid nått mer, man kan ju ej göra dom själv=(

Att min mamma dog när jag var 22. Min pappa dog när jag var 9 i cancer så växte upp med min mamma. Att hon dog plötsligt av en hjärnblödning, att jag aldrig fick säga hejdå och att hon aldrig fick träffa sitt barnbarn, det gör väldigt ont och jag saknar henne varje dag!

Huvudet på spiken!

Att min mamma som bor ensam i ett jättehus inte kunde ta mig och mitt barn under sitt tak en kort tid då vi var bostadslösa pga omständigheter som inte var självvalda. Att släkt och vänner övergav mig när jag låg döende. Att de som sa de älskade mig ljög. Både sorg och välsignelse för nu vet jag och slösar ingen mer energi där.

1. Att jag  aldrig kommer kunna känna ett inre harmoni. jag önska jag kunde säga som det var och det jag gått/ gick igenom till min familj.

2. Att personerna som förstört en del av mig går på fri fot.

3.  Och att jag tidigare i mitt liv orsakat så mycket smärta och oro bland dom jag älskar mest .

Att jag aldrig kommer att få tillbaka min barndom. Att jag aldrig kommer veta hur en riktig pappa är, då min är missbrukare.

Ensamheten och oron tär på mig efter att ha blivit ensam. Jag vet att det är jag, bara jag, som ställer krav på mig själv. Försöker lära mig att klara av allt på egen hand och målet är att lyckas. Jag har kommit en bra bit på väg, men ännu återstår den längsta sträckan, men jag kämpar på och så småningom kommer jag att ha gått hela vägen. Förhoppningsvis kan jag då vända mig om och se bakåt och känna mig stolt över det jag lyckats åstadkomma.

Min största sorg är utan tvekan att jag får gå genom resten av livet utan min äldsta son. 

:(

Att jag har så svårt att träffa likasinnade och att hitta vänner. Jag ser inte hur jag någonsin kommer kunna hitta någon att älska, att bli älskad av och kunna bilda ett liv ihop med. Min sociala fobi hindrar mig från så mycket, bl.a. att ens våga träffa nya människor.

Min pappas alkoholism. Han kommer aldrig att bli den pappa jag vill ha och hur bra stunder vi än har kommer han alltid ha varit den som skrikit på mig, hotat mig och slängt ut mig ur huset ett flertal gånger - alltid full. Jag älskar honom, men han är nog den person som sårat mig mest genom åren.

Att jag inte kommer ihåg större delen av min tonår p.g.a ångest, självmordstankar, piller och alkohol. Jag kommer ärligt talat knappt ihåg något alls. Jag satt antagligen mest nere i min pappas källare och boffade butangas eller bensin.

Att jag tillät mina barn att ta vaccin mot svininfluensa. Det medförde att ena barnet snabbt utvecklade diabetes typ 1. Ångrar det varje dag, alltid.