Hur ska jag gå tillväga nu??!

efter jag nu pratat med en helt annan dagisfröken så börjar jag känna att vi kanske ska söka oss till ett annat dagis så man bryter en ond vana...men ska besöka vårt dagis innan och kolla

Nu har jag varit på besök på BVC och fått prata av mig hur jag känner. Och kan helt klart tillägga det första bvc kvinnan säger oojoj här hade vi en blyg liten gosse. Men med hans utveckling kunde hon inte se något sent mer än att talet är sent och vi kommer bli kallad till logoped under våren. vilket känns skönt. Hennes råd var också byta dagis för att det blivit så fel...mest för vår skull som föräldrar för man ska känna att det känns bra där ens barn ska vara

Jag tycker tvärt om som alla andra. Jag tycker att du ska avvakta med funderingarna kring att byta dagis tills ni har lite bättre grepp om situationen. 

Vårt dagis rapporterande att dottern hade bättre förståelse än vi upplevde hemma, men mindre eget tal.  Förklaringen till det var ganska logiskt när vi kollade upp det närmare.  Kunde säga "gå att ta på skorna" och hon förstod inte, dagis sade "gå och ta på skorna" och pekade ut i hallen. Dottern förstod. 
(nu pekar jag naturligtvis också men inte om jag vill kolla om hon förstår något). Prata själv hade hon helt enkelt inte tid med, det finns ju så mycket annat att göra eller titta på på ett dagis.

Nu menar jag absolut inte att du pekar hemma men förskolan och ni kanske gör andra saker som förrutan blygheten förstärker skillnaden i upplevd kunskapsnivå.  Kanske har ni bättre anpassade meningar gällande antal ord, uttalshastighet, dialekt/bryning, eller liknande.

Som sagt försök få lite bättre förståelse för situationen först om det inte är andra saker som gör att ni vill byta dagis. Då blir det också en omställning i taget (först syskon, sen dagisbyte) än bägge samtidigt.

     
                    

     

 

Förstår att det är jobbigt. I och med att dagis har tagit upp din sons utveckling tre gånger och även kontaktat en specialpedagog så tycker jag att ändå du ska ta deras oro på allvar. Egentligen är det positivt att ni har ett dagis som verkar bry sig om er sons utveckling och som tar tag i det . Dumt att ni föräldrar inte har fått ett möte med specialpedagogen och personalen bara. Jag tycker att du ska kräva det så fort det finns möjlighet.
  
Jag vet hur jobbigt det är när utomstående och personal lägger sig i sitt eget barns utveckling. Jag reagerade med ilska och med bortförklaringar när det hände oss. Nu så här efteråt är jag enbart tacksam. Till skillnad från din son så hade min son faktiskt autism och det fanns tydliga tecken på det. Men samtidigt så kunde ju min son en massa saker som varken dagispersonalen, barnpsykologen eller bvc såg och jag avfärdade alla misstankar på autism ända tills jag satt där med diagnospapprerna i handen. Tyvärr har jag mött föräldrar vars barn inte fått sin diagnos förrän i femårsåldern, just för att dagispersonal och framföralllt bvc inte reagerat (som förälder avfärdar man gärna sin egen oro och litar på professionella, eftersom det är så jobbigt att inse att det är något fel). Jag önskar att det fanns fler förskolor som din, där personalen verkligen ser barnen och bryr sig .

Vad bra att du har kontakt med bvc och att ni ska få träffa en logoped. Då finns det flera professionella som kan hålla koll på din sons språkutveckling, förutom förskolan .

Många föräldrar är livrädda för ens barn ska ha autism och det var jag också. Jag kan verkligen förstå att du är rädd eftersom ni har det i släkten och du på nära håll har sett hur jobbigt det kan vara. Autism kan vara ärftligt, men i många fall kan det bero på de novo mutationer (som uppstår i samband med befruktningen). Det är normalt att oroa sig, men försök inte att låta oron ta överhanden. Din son behöver inte alls ha autism. Det finns många andra orsaker till ett försenat språk. Alla mina barn har varit sena med språket  (även de utan autism). Språket har också kommit först här hemma, precis som du beskriver, medan de på dagis först senare har hört och förstått de första orden.

Sedan så är det så att det går att leva ett bra liv trots en autismdiagnos. Min pojke är ju samma underbara människa med eller utan en diagnos på ett papper. Idag är jag inte rädd för autism för jag ser vilka möjligheter till utveckling och livskvalité som det finns hos barn med autism (däremot är jag rädd för en massa andra  sjukdomar och funktionshinder) . Jag är inte heller olyckligare än andra föräldrar . Jag har också träffat endel autistiska barn de senaste åren och jag häpnar över hur olika autismen ser ut. De föräldrar som har det tuffast är de som har barn som har en grav utvecklingsstörning förutom autismen. De barnen behöver mest stöd och familjen är beroende av personlig assistans för att få ett fungerande familjeliv. Avvikelserna hos dessa barn brukar märkas under den första spädbarnstiden pga den grava utvecklingsstörningen, men själv autismen ser man först något senare.

Sedan finns det barn som jag inte upptäcker autistiska drag hos förrän jag tillbringat ganska mycket tid med de barnen. Det som har förvånat mig allra mest är att majoriteten av de autistiska barn som jag har träffat ändå varit sociala. De tar kontakt (om än på ett udda sätt), de kan samspela (även om samspelet är skörare och mer flyktigt), de kan kommunicera på olika sätt (men begränsat, jämfört med normala barn). Det finns barn som kommer fram direkt, ger mig en kram och sätter sig i mitt knä eller som kommer fram och pratar och pratar om sina specialintressen. Jag har träffat enstaka barn med autism som varit blyga (och det tycker jag är ett ganska normalt drag som tyder på en viss social medvetenhet) men som ändå brukar tina upp så småningom. De flesta av barnen har det också gått att leka enkla buslekar med och de har hakat på. Jag har verkligen fått omvärdera min syn på autism, som för mig var ett barn som satt och vaggade för sig själv i ett hörn .

Har bara läst trådstarten, men just gällande talet tycker jag att du ska ta det lugnt. Mina två bröder pratade inte ett ord innan tre års ålder, sedan kom allt på en gång och idag är de framgångsrika vuxna - en ingenjör och en snart färdig jurist.

Min son är 1½ och pratar inget alls ännu. Eller han pratar, men bara massa nonsensljud. Och  jag är inte ett dugg orolig, det kommer säkert ta god tid för honom också att börja. Men så länge han förstår vad jag menar och kan hämta sina skor när jag ber honom så ser jag inte att det skulle vara ett problem. En del barn behöver mer tid bara. 

Be BVC komma till förskolan och berätta?

Mina två kusiner (tjejer) var sjukt blyga när de var barn. Det var jättejobbigt att lämna dem på förskola, de vågade inte prata med okända, de klängde runt föräldrarnas ben. De vågade inte svara i telefonen förräns de var många år gamla. De trivdes inte alls i förskolan. De var jätteblyga mot oss släktingar också. Vet inte hur det var med talet på förskolan, men kan tänka mig att de inte var så frammåt. De kunde inte gå på simskola etc, för de var otrygga eller vad man ska kalla det. O varför de var såhär kan ingen av oss släktingar förstå. För de har världens mest mysiga och trygghetsskapande föräldrar. De var helt enkelt jätteblyga o lite rädda av sig, det var väl deras personlighet gissar jag. 

Sakta men säkert vände det. O idag är de två riktigt sociala varelser Den ena pluggar vidare och den andra har blivit chef och är mycket omtyckt som arbetsgivare
Min mormor brukar alltid säga "tänk om morfar hade levt idag o fått se hur de har utvecklats". Morfar dog för många år sedan så han hann aldrig se detta. O han var så orolig för dem. 

Jag hoppas att det är så här för din son! Som du skriver, nånstans kanske det blev fel med förskolan. Han blev blyg o kan inte vara sig själv. Hans trygghet finns i hemmet. Barn är ju olika individer, precis som vi vuxna. Man räknar med att alla ska följa ett visst mönster, men så är det ju inte...

Bra att du har tagit tag i saken, o hoppas du får bra stöd från förskola o bvc. O så hoppas jag att det vänder snart så att du slipper gå o oroa dig!