Är det viktigt att barnet är lik dig?

Nej, men sen så är mina barn väldigt lika mig också. Hade kanske känns annorlunda om jag varit i pappans sits, han är lite besviken att de inte är lika honom. De ser ut som mig eller mina syskon/min mamma som små, fast mörka i hyn.

Jag önskade att min dotter skulle få nånting från mig men hon är en blandning av min syster och min man! :) fast hon har tydligen fått mitt humör så fick ju nånting. :)

Nej, det är inte viktigt. Men det är roligt att se drag i både personligthet och utseende som man känner igen hos sig själv.

Jag har två (snart 3 barn) och den äldsta är väldigt lik mig som liten, fast hon är lockig och så har hon sin pappas mandelformade ögon (men min färg). Och väääldigt mycket av sin pappas personlighet. Den näst äldste är fruktansvärt lik sin pappa i samma ålder, vi hittade t ex ett foto från när pappan gick på lekis och vi trodde alla det var sonen...  Fast han har mina ögon, både till färgen och till formen. Och defintivt min tjuriga personlighet.
Nu kommer barn nr 3 om en månad och det ska bli spännande att se hur hon ser ut och vilken personlighet hon har. Men viktigt att hon är lik just mig... Näää... 

Nej inte viktigt, men däremot roligt.

Har inga barn, men har försökt att få i flera år. Så mitt svar är nej. För mig är det inte viktigt, det viktiga är att få ett barn.

Nää tycker jag inte, har tvillingar en av varje hon e lik mig och han pappan, tycker det är jätte bra!

Spelar ingen roll.... Sonen är pappas pojke :P

Nja, men det är kul! Min son är väldigt lik oss båda, vilket är kul. Jag ser absolut mig själv i min son, fast han är sötare än jag var i den åldern :)

Nej, men roligt och jag pöser av stolthet! Har en son som är jättelik mig i ansiktet.

Som någon annan sa är han dock ännu sötare än vad jag var som barn, för han har fått de bästa bitarna från pappan också. 

Nej, men däremot har jag i efterhand märkt att det kändes viktigt att syskonen var lika varandra - och det är de!

Nej absolut inte! Varken syskonlikhet eller att någon är lik mig är viktigt.

Har ett barn som är så totalt olik mig. Finns liksom inget som påminner om mig alls och jag tycker att det är så häftigt! Tänk att denna underbara lilla människa är mitt barn!!  

Nej inte direkt. Min son är lik mig. Dottern är så liten så det går inte att se men hon är mörkare precis som sin pappa och väldigt lik bonussonen från då han var lika gammal.

Spelar ingen roll alls tycker jag! Sonen är en kopia av pappan både till utseende å personlighet:)

Nej, och tur är väl det eftersom vi adopterat. Vi märkte dessutom att det bara tog ett par månader innan han tog efter våra gester och uttryck, så folk automatiskt säger "tänk så lik du är mamma... när du står så där..." Han tar efter allt, ända ner till minsta ögonbrynshöjning.

Trodde inte att det spelade någon roll. Fick barn med en asiat och när barnet blev väldigt lik mamman kände jag aldrig att det gjorde speciellt mycket.

Tills en dag, då jag upptäckte att dottern hade exakt samma smilgrop i kinden som jag har. Helt identisk. Och pappahjärtat pöste över av stolthet.

Så lite måste jag väl ha brytt mig, trots allt

Nej det tycker jag inte är särskilt viktigt, som Misseri säger så tror jag barnen tar efter föräldrar ändå. Jag har dessutom alltid haft svårt att se likheter, folk säger ibland att barnen är så lika mig men jag ser det inte. De har mina färger iom att pappan är mörkhårig. Men en son fick gröna ögon efter pappa och andra fick blå efter mig så det kanske var rättvisast