Hur länge ska det vara så här??

Men vad är det för dumt inlägg, rent ut sagt? Har du själv tvillingar så du vet hur det är?

Jag  vet precis vad du menar TS! Har själv tvillingar födda i 32+5. Nyföddhetstiden kändes extremt lång. Det vände när dom var runt 8 veckor (alltså vid beräknat BF). Då blev det lite bättre och dom började vara med mer. Första leendet dröjde länge minns jag och det kändes som att vi hade små små bebisar lååång tid. Jag beklagade mig på BVC och sköterskan förstod precis vad jag menade, hon har själv jobbar på neo.

Mitt råd är att korrigera åldern upp till tvåårsåldern! Barn kan INTE hoppa över tid och utvecklas i takt med bebisar som fötts som fullgångna. Min son föddes 3 mån tidigt och jag korrigerar nästan hans ålder ännu. Att hålla på att vänta på att de ska "komma ikapp" tycker jag är att göra barnen en stor otjänst. Om de föds efter 6 eller 7 månader i magen endast så är det ju i alla fall inte "färdiga" förrän de är 40 veckor, även om de tillbringat de sista veckorna utanför magen. Detta som svar på när du ska förvänta dig ögonkontakt och leenden...

Det finns årdpersonal som säger emot mig i detta avseende men det måste jag säga att jag skiter högaktningsfullt i. Jag har levt varjedag med min son som föddes 3 månader för tidigt och som utvecklats EXAKT i tid om man utgår från hans korrigerade ålder. Han t o m gick på sin korrigerade ettårsdag.

Jag förstår att du är trött. Mitt enda råd är att försök att härda ut. Det är skitjobbigt.

Min son åt varannan timme till han var10 månader, 7 mån korrigerad ålder - dygnet runt. Och sov oerhört lite. Jag höll på att gå upp i atomer. men jag ammade iof, det gjorde nog det hela lite enklare... 
men vi överlevde och även om han ff kan ha lite stökigt med sömnen så är han en jättemysig kille utan några som helst men av sin för tidiga födsel, vad vi vet i alla fall. :) 

Min ena lilla kille har sen i förrgår börjat titta betydligt mer på oss och ibland kan man till och med inbilla sig att han ler! Och i natt sov han i sin egen säng mellan kl 21:30 och 4:30 trots att han var uppe och åt två gånger därimellan! Det har han inte gjort på flera veckor! Vet att han kan vägra sova där i ett par veckor nu men för stunden känns allt betydligt bättre :)

Det där med att ta olika skift på natten och låta den andra föräldrern sova lite extra funkar tyvärr inte för oss. De har så himla svårt för att somna om och det enda som eventuellt lyckas är om de får ligga kvar och sova på axeln efter rapning och det är ju lite svårt att få till med två bebisar samtidigt :)
Men om någon månad kanske det är en möjlighet.. vem vet :)

efter min erfarenheter och så har jag förståt att många prematurer har ett änu större behov av närhet men fullgångan om än alla små nyfödda ha ett stort behov av närhet och kontakt med sina föräldrar.

Min dotter är född i vecka 33+4

Jag har också tvillingar födda v 33. De är äldre än dina killar.

Vi hade precis som du beskriver. Jag känner igen det där med att äta och vippa på babysittern med foten! Mina killar gav respons vid ca 3½ månads ålder med skratt då man "busade" med dem. Nätterna den första tiden var ingen barnlek. Vi försökte att glesa ut maten på nätterna vid 3-4 månaders ålder så det kanske gick 4 timmar mellan. Jag var ganska hård med tiderna då vi kom från neo. Sov den ena när det var matdags väckte jag den.

Det var en skitjobbig tid. Nu när vi pratar om hur det var låter det som vi varit med om ett riktigt traua, men vi skrattar åt det!

Mina ville inte heller somna ensamma i sängen, men det gick att söva dem i famnen och sedan lägga dem i sängen. När jag sövde den ena hade jag den andra i babysittern på golvet och vaggade med foten. Ofta var jag så trött att vi lade oss alla tre i min säng för att sova tillsammans. Jag antog på något vis deras dygnsrytm. Min man hade det jobbigare och var mer trött än jag. Jag kunde ju sova underdagen då han jobbade. På helgerna åkte hag till mina föräldrar några timmar med barnen så han skulle få sova och där hade jag lite hjälp med dem.

Vore det inte idé att dela på dem i en varsin säng? De kanske stör varandra. Jag hade sängarna med kortändarna mot varandra så de hörde varandra.

Det kommer ju förstås att lätta men när man är mitt uppe i det så är det allt annat än att glida på en räkmacka!

Lycka till!

Åh prematursyndromet som min läkare kallade det.. Tydligen enl någon studie så är prematur barn mycket mera uppmärksamhetsbarn och närhetsberoende än "vanliga" barn. Jag har ett "vanligtbarn" på 4½år och en prematur på 7mån(5mån) och det är stor skillnad i hur de är som personer trots det är 2killar

Linus som är prematur vägrar sova i egen säng fick ta bort ena gaveln på sängen och ställa hans säng vid min sida om sängen så jag kunde hålla en arm om han när han vaknade så sett kunde vi få sova i våran säng och linus i sin, vi hade honom först i våran men då sambon inte ligger still så fungerade inte det åh jag fick ju aldrig sova...
Linus hatar än i dag att vara i babysitterna/ligga själv på mattan under babygymmet går bra små stunder om storebror sitter bredvid och leker. däremot fungerar hoppgungan och lärargåstolen mycket bättre...'

Ja tyckte lik dig att detta med matning åh allt tog en evig het med tanke på att det är prematur så får man ju som i erat fall 2mån extra bebisperiod med dem(vist underbart med bebisarna är ute)

Så håll ut det kommer bli bättre, var noga med att prata med varndra(du och sambon) och avlasta varandra så mycket ni kan.. kanske kan ta en nattvar på helgerna(förstår om veckodagarna är svåra då sambon kanske ska jobba?)  och låt den andra av er sova ute i vardagsrummet så ni får sova ut....

Jag lider med dig vet hur det är att alltid ha ett barn sovande på mig och lida av kopiös sömnbrist.

Jag har tvillingar som är födda i vecka 31 och då var stora syster 20 månader och väldigt morgonpigg. Vet att jag tyckte att de första åtta månaderna var förskräkliga. Runt den tiden tvillingarna började sitta (ca 8 månader) började jag känna det lättade upp. De busade och skrattade så som vanliga syskon aldrig gör. De skrattade åt varandra så de kiknade av skrat.

Mitt tips är att när barn är ca 3 månader korrigerad ålder så ska de inte behöva nattäta. Du din man får lägga er i var sitt rum och låta dem skrika några nätter när de har uppnåt denna ålder. Ge dom mat först vid ca 4:30. Detta funkade för vår familj, men den ena av tvillingarna skrek inte bara i 2 timmar i streck utan 4 timmar. Det var fansanfullt, men vårt liv blev så mycket bättre efter vi hade lärt dem att inte nattäta.    Jag har tvillingar som är födda i vecka 31 och då var stora syster 20 månader. Vet att jag tyckte att de första åtta månaderna var förskräkliga. Runt den tiden tvillingarna började sitta ca 8 månader började jag känna det lättade upp. De busade och skrattade så som vanliga syskon aldrig gör. De skrattade åt varandra så de kiknade av skrat.

Vi slutade med att ge järndroppar tidigare en vad man ska eftersom våra barn aldrig bajsade. Vi var flera gånger inne på sjukhuset och gav lavemang. När vi slutade blev våra barn mycket gladare eftersom de slapp mycket magont. Fast att sluta med järn är inget att rekomendera eftersom järnet är viktigt för utvecklingen av nervceller och därmed hjärnans utveckling.    

Det har faktiskt blivit liite bättre senaste veckan. Vi bestämde oss för att separera killarna på natten så de fick sova i vars en säng. Den ena killen som sover bäst när han väl somnat fick till och med sova i eget rum. Tyckte inte det kändes bra först men det har faktiskt funkat riktigt bra. Så om de på nätterna somnar på vår axel efter rapning och man sitter kvar i soffan en stund så att de hinner somna in riktigt bra så har vi några gånger lyckats lägga ner dem i sina sängar och de har sovit där tills nästa matning... Men man har verkligen bara en chans. Somnar de inte på axeln eller om de vaknar när man lägger ner dem är det helt omöjligt att få dem att somna om, såvida man inte stoppar ner dem i bärsjalen och bråkar lite med dem en stund. De blir helt klarvakna på några sekunder och vill absolut inte somna!
Det där som så många pratar om att de kan ha barnen sovandes mellan sig i sina sänger tycker jag låter underbart för det är omöjligt med våra killar. Det blir samma sak som i deras sänger, vaknar de när man lägger ner dem så blir de vakna och sprattlar och eventuellt skriker oavsett hur nära oss de ligger.

Ni som skriver att ni också haft barn som inte kunnat somna på egen hand, hur löste det sig??? Vände det bara plötligt en dag och de bara somnade på egen hand helt plötsligt??
Har märkt en liten förändring på ena killen på sistone att jag faktiskt kan lägga ner han i sin säng på dagen och han kan ligga där och jollra ett tag, men det finns ju inte en chans att han skulle somna där oavsett hur trött han är!!
Våra barnvagnspromenader som vi tagit till på dagarna tidigare för att få dem att somna börjar bli riktigt mardrömmar tycker jag. De bara skriker och skriker ibland om de inte sover. Går man i två timmar kan de ibland skrika hälften av den tiden. Kvittar vad man gör.. Min sambo stoppar musik i öronen och går ändå för han vet att de kommer att somna så småningom. Jag försöker göra detsammma men det gör ont i kroppen på mig när jag ser dem skrika och jag tycker det är så hemskt att gå förbi människor som tittar lite medlidsamt på en!! Har läst många inlägg här från dem som tycker det är fruktansvärt att man låter sina barn ligga och skrika i vagnen, men det är inte så jäkla lätt att göra nånting åt det alltid..
Tyckte så mycket om de där promenaderna tidigare för man fick komma ut från hemmet ooch ta frisk luft och promenera samtidigt som min sambo fick lite egen tid hemma. Men nu känns det som sagt bara jättejobbigt  

För vår del löste det sig med lite nya rutiner då de var drygt 1-1½ år.

Vi flyttade och vi kunde då dela på spälsängarna så de stod på varsin sida av rummet. Jag började jobba, och pappan var föräldraledig och sen blev de äldre (och det tror jag var största anledningen) och insåg att de inte skulle dö om de inte såg eller låg på någon av oss föräldrar.
Mitt ena barn sov inte ordentligt en hel natt förrän han var drygt 2½ år, utan låg ALLTID bara och slumrade i lätt sömn. Fortfarande fast han nu går i skolan vaknar han varje natt och kommer och kryper ner hos mig, men nu sover han djupsömn på nätterna. Han har fortfarande ett jättestort närhetsbehov. Den andra tvillingen är inte alls så närhetstörtande.

Skönt att du känner att det börjar lätta lite!

Är de lagom trötta när det är dags att gå ut? Kan de se ut eller har ni en filt för? Prova att variera med/utan filt. Lagom varma? Min äldsta dotter somnade alltid direkt i vagnen, men lillasyster som bara får hänga med på familjens övriga planer ofta ligger vaken länge ibland, om hon inte är trött, då vill hon helst titta ut. Dock skriker hon inte om hon vill vara vaken, utan bara när hon är väldigt trött. Är hon trött funkar ingen tröst, bara somna. Förstår att det måste vara jättejobbigt att vara ute med skrikande bebisar. Storasyster här är prematur, i v 35, hon började le när hon var ca två mån, alltså skulle ha varit tre- fyra veckor.

Förstår hur du känner det!!
Vi har visserligen inte tvillingar men en prematur dotter gör att man har fullt upp ändå!
Första tiden sov julia på min mage, tills bvc började prata om psd och att hon var tvungen att sova på rygg. Då blev det väldigt mycket bråkandes nattetid, eftersom hon vaknade så fort man la ner henne, oavsett om hon låg i vår säng, liften i mellan oss eller i sin bed side crib.
På tisdag är hon 2 veckor, korrigerat, 9 veckor okorr. Hon fäster blicken på oss ibland och stundtals har hon tittat en stund, men vi får fortfarande inga leenden. Hon blir fortfarande snabbt trött, så dagarna går ut på att mata, byta, försöka få henne att sova.  Den senaste veckan har det vänt lite grann, det känns som hon känt sig tryggare i att sova i liften. Vi har ju med henne i alla rum vi är i, så så fort hon vaknar kan man ju vara där och lägga en lugnande hand eller stoppa in nappen så hon känner av vår närvaro.
Nattetid har det blivit så att hon sovit jämte mig då sambon jobbar och behöver sömn. Han rör sig för mycket också så jag känner mig inte bekväm med att hon ligger nära honom. Hon somnar nu oftast tätt intill mig, på sidan men så hon inte kan tippa över.
Mitt tips, eller som har fungerat för oss, är att ligga näsa mot näsa med henne och liksom andas tungt så hon får värmen och känner andedräkten, hon somnar på stört om hon inte är pigg, hungrig eller övertrött!

Det jag tycker är värst, förutom att man får den här spädbarnstiden utan gensvar (det är faktiskt frustrerande stundtals och hur efterlängtat barnet än är så får man känna så!) det är magknipen som känns som en evighet. Många säger att det vänder vid 2-3 månader och då blir det ju extra långt med prematur! iaf för oss..då hon följer bf utvecklingen.
Det andra som jag känner är lite "jobbigt", det är att hon är i något mellan ting. Hon är inte nyfödd, men inte riktigt med, vilket gör att hon ser ut som vilken två månaders bebis som helst, bara att hon är samma storlek som en nyfödd och att det dröjer längre för utvecklingen då, vilket egentligen inte är så konstigt!

Något som är positivt förutom att vi har henne då! ;) det är att mitt ljus i mörkret är att hon ÄNTLIGEN kan ha storlek 50-56!! Det tycker jag är så himla skönt och jag sa faktiskt på bvc att det är nu det verkligen börjar kännas på riktigt, nu när hon passerat bf datumet. Nu när hon kan få kläder från vilken affär som som helst som säljer barnkläder. Hennes mormor öööser plagg på oss!

Vi har ju dock turen att ha mina föräldrar 300 meter ifrån oss och de säger alltid att vi bara ska ropa när vi vill ha hjälp! Det har gjort att vi fått sova, bada, handla och ge oss själva lite egen tid tillsammans. Det är helt underbart att Julia ÄNTLIGEN är här efter en jobbig sista tid i graviditeten, men ibland sliter jag håret när hon tex inte vill somna mitt på dagen och är övertrött och min sambo jobbar. Och då är hon "bara" en.

Vi löste nätterna att vi tog varsin matning, trots skrik och panik. Får man inte sova som förälder blir man ju ett vrak tillslut. Min man tog första nattmatningen och jag andra, på så sätt fick man ju lite fler sammanhängande timmar var. Jag sov tom med öronproppar ibland.

En liten tanke om sovningen och vagnpromenaderna på dagen.
Min första son, inte prematur, skrek nästan jämnt och ville "aldrig" sova tyckte vi. Han åt bra och eftersom vi visste att skriken inte berodde på hunger eller närhet (vi bar på honom jämnt) så trodde vi att han skrek för han var trött, vilket resulterade i att vi försökte söva honom i tid och otid. Vilket lyckades mindre bra - han ville aldrig komma till ro. Alla vi kände hade barn som sov nästan jämnt tyckte vi.
När han blev äldre (och vi med...) förstod vi att han antagligen skrek för att han inte alls ville/behövde sova så ofta. Stackars barn... Han slutade sova middag på dagen redan som 1½ åring.
När vi fick vår andra son fyra år senare så gjorde vi INTE på samma sätt, utan lät honom visa själv när han ville sova. Vi blev ganska förvånade över att han redan från en månaders ålder bara sov i två omgångar per dag, då två timmar på raken. Vid sex månaders ålder sov han bara en gång om dan, då oxå två-tre timmar på raken och vi hade en mycket nöjdare lillebror. :)
Det vi lärde oss var att inte alla ungar är som normen, sover var tredje timme. Sedan emellan perioderna när sovmönstret ändrats har det varit lite mer gnäll föstås.

Kan det vara så att dina killar är mitt i en fas där de ändrar sina rutiner? Beundransvärt är att ni faktiskt står ut med att ha dem sovandes på er.

Vi har tre flickor som föddes i v 29. Leenden kom vid lite olika åldrar, men korrigerat strax efter enmånads ålder. Så håll ut, det kommer snart. Sen vet jag som har barn sen innan, att det verkar som att de hade lite mer skrikbeteende än sina enlingssyskon, kanske en överlevnadsinstinkt när man är fler än en? ;) Alla vi har kontakt med som har trillingar och tvillingar säger att de skriker mer än deras enlingssyskon gjort.

Det viktiga för oss i början var att försöka få dem synkade med mat och sovtider. Det var det rådet vi fick av alla. Men vi märkte snart att det blev mindre skrik när vi lät dem ha sin egen takt var och en. Alltså inte vara fast i tänket att de ska sova och äta samtidigt, det blev Mycket lugnare. Det vi inte ändrade på dock var nattamålen, de/den som sov blev faktiskt väckt i början för att vi skulle slippa gå upp och mata sex-nio ggr per natt. Men efter sex månader märkte vi att största tjejen faktiskt alltid sov. Då provade vi med att inte väcka henne och det visade sig att hon klarade hela natten.

Puh! Det är ett jättejobb. De som säger nåt annat som inte själva har flerlingar borde inte uttala sig härom. :) Kom ihåg att alla barn är olika och har olika behov. Kom sedan ihåg att detta är faktiskt bara några månader, snart blir allt lättare. (...och sedan när treårstrotset kommer så önskar du att de var sådär små och goa igen, då har man glömt det jobbiga i spädbarnstiden)!