Hur mycket tycker ni att man ska lägga sig i sambons barnuppfostran ?

Tycker att det är klurigt.
Beror säkert också en del på hur stora barnen är, alltså hur många års invanda mönster man har.

Min kille o jag har inga gemensamma barn (han har 2 och jag 1 från tidigare förhållande) och vi försöker prata igenom olika bitar i förväg och komma överens om hur vi ska tycka tillsammans, men det funkar inte alltid.

Vissa saker som jag ansett självklart (tex tvätta händerna före maten) får jag släppa och vissa saker får han (tex att inte springa så fort någon skriker efter en). Det är mycket "ge o ta", det vore nästan konstigt om man lyckats träffa någon som har precis samma syn på uppfostran som man själv har 

Håller dock med om att i en del fall kan man ha olika regler/gränser, tex om att somna själv (om ett av barnen är extremt mörkrädd). 

 

I min familj spelar det ingen roll vem som är bonus eller bio. Jag har en tonårig dotter från ett tidigare förhållande och ett gemensamt barn med min sambo. Min dotters pappa har också ny familj med sambo och barn. Jag skulle aldrig tolerera att min dotter inte lyssnade på sina bonusföräldrar, varken här eller hos pappa. Sen har väl jag kanske tur som har en fantastisk sambo & bonuspappa (såklart) och en superbra bonusmamma till min dotter. Det hade kanske varit en annan sak om jag tyckte bonusmamman var knepig?

Jag är bonusmamma till min sambos 5åringa son.

Han bor här varannan vecka, jag följer hans regler när det gäller hans son, jag har ingen rätt att ändra på. 
 Det fungerar bra, men säger till bara ifall jag måste, ifall han slåss eller liknade. Behövs inte mer ?  

Hemma hos oss har vi pratat samman oss, vi har gemensamma regler och pratat oss ihop till en gemensam uppforstran även om vi inte har några gemensamma barn, och jag har inga. Men vi är en gemensam front och dom vet vad som gäller, skulle vi får gemensamma barn kommer samma gälla för alla barnen.

Om vi inte hade gjort det hade det kunnat bli konstigt i framtiden då jag är strängt uppfostrad och han lite mindre strängt, hade ju inte funkat att införa gemensam syn på uppforstran först efter några år tillsammans om vi skulle får ett gemensamt barn, eller att hans barn hade det lite "slappare" och vårat gemensamma skulle ha det på ett annat sätt :) + att jag tycker att är man delaktig i barnets liv, bor ihop och tar ansvar ska man få lov att ha lite att säga till om också :)

Hoppas ni hittar en gemensam lösning och han förstår att det inte är som du hackar :)

Har man bestämt att leva tillsammans måste vardagen funka för alla.

Har en bonus som är 13. Tyvärr så lider min sambo av ständigt dålig samvete för skilsmässan och curlar sonen alldeles för mycket. Skjutsar alltid till skolan, gör hans frukost, lägger fram hans kläder osv. I konflikter så tycker han nästan alltid synd om honom och ber om ursäkt, eller vill att jag ska be om ursäkt fast det helt klart är sonen som gjort fel. I början tyckte jag att detta var jättekonstigt och irriterande (han var 11 när vi träffades, då var det  ännu värre).

Med tiden så har jag "gett upp" att försöka påverka och har helt enkelt anpassat mig så att det inte blir för jobbigt för mig. Jag plockar inte upp hans smutstvätt eller städar undan hans frukost utan lämnar helt enkelt det till sambon, som får stå för den biten. Däremot står jag på mig när jag tycker att han gör någonting fel i vårt gemensamma hem, t.ex. höjer värmet till ca 40 grader i sitt rum när vi bor i villa och måste försöka samarbete kring sådana basala grejer, eller när han lyfter upp katten när den ligger och sover (vilket är rätt så självklart även för små barn), eller andra enkla grejer som man helt enkelt ska kunna hantera när man är 13 år. Däremot har jag släppt det här med att han ska hjälpa till med grejer, klara sig själv osv, dock på villkoret att jag inte behöver lägga mig i det dvs typ bre hans mackor. 

Nu väntar vi ett gemensamt barn och då blir det givetvis andra bullar, jag tycker att det är oschysst mot barn att låta dem växa upp i tron om att allt löser sig åt dem om de bara struntar i det tillräckligt länge. Gäller också "sociala" besvikelser, som att kanske inte alltid ha rätt, kunna "beställa" dyra julklappar och födelsedagspresenter, eller inte alltid få välja vad man ska göra en dag osv osv, det är ju inte så livet fungerar.

Oj vad mycket jag skrev nu : ) Kan ju poängtera att vi annars har väldigt trevligt i vardagen, men det är nog mycket för att jag har gett upp och ignorerar mycket av bonusens och sambons beteende helt enkelt  : )  

Jag är extra pappa till en kille på 2,5 (jag har inga egna) och när jag träffade dom så föll jag in i rollen väldigt smidigt på grund av att min sambo lät mig ta beslut ganska fort (vi har nästan samma syn på uppfostran) vi pratar ganska mycket om hur vi vill göra det tackar jag för, komunikationen har lett till snabba och bra beslut. (hans biologiska pappa är en stor besvikelse tyvärr så då kanske jag kommer mer in i bilden?) 

Jag lägger mig inte i. Sålänge bioföräldrarna är överens så håller jag tyst. Jag upprätthåller de regler som finns sas, och kräver att behandlas med respekt av barnen (dvs även om det inte händer nåt om man ber pappa hålla käften, så man ber INTE mig hålla käften).

Men resten, så jag biter ihop och rycker på axlarna. Jag tycker det är horribelt sena läggtider på helgerna och kan inte för mitt liv förstå varför barn i den åldern ska vara uppe så sent. Hade jag egna barn så inte en suck de skulle få vara uppe så sent i den åldern annat än på nyårsafton!

Men, jag väljer mina strider. Och finns ingen anledning strida om sånt.

Nu måste det skjutsas en hel del, men om det så inte behövdes men gjordes ändå, så om bioföräldrarna vill det så fine. Sålänge jag inte förväntas överdrivet skjutsa så är det ju egentligen inget jag behöver bry mig om.

Så, stör jag mig på något funderar jag på hur det egentligen drabbar MIG eller inte. I 9 fall av 10 drabbar det inte mig mer än att "det stör mig för det är inte så JAG skulle gjort". Och då släpper jag det. Det finns viktigare saker i livet liksom än strida bara för att få rätt för sakens skull.

Tycker det är svårt det där hur mkt man ska lägga sig i...

Min kille har två barn som är äldre än mitt barn. Vi har ännu inga gemensamma barn även om jag hoppas att det blir ett i framtiden... Eftersom vi har våra barn på heltid så blir vi ju som en hel familj även om vi kommer från två håll.

Jag hoppas och tror att vi ska kunna uppfostra och hjälpas åt med att uppfostra våra barn tillsammans och lika trots att det inte är våra gemensamma...

Jag har märkt saker som jag inte skulle vilja att mitt barn ska lära sig av de två stora och visst är det svårt när de alltid fått göra och säga vissa saker tidigare men som inte jag känner är okej nu...

Tror att vi kommer få prata mkt om sånt här och ha olika familjeråd i familjen där alla får komma till tals och att vi vuxna är eniga om mkt vad gäller barnen för att det ska bli så rättvist och bra för alla parter som möjligt.

Det svåra tycker jag är att få tid att själv prata med min kille enskilt om saker när de uppstår eller i någorlunda anslutning till när det uppstår eftersom barnen är omkring oss hela tiden.

Det är viktigt att vi båda vuxna visar en enad front mot våra barn även om det inte är gemensamma barn...

Tycker att min kille gör ett bra jobb med sina barn men ibland kan jag tycka att han är lite för slapp (det kan jag oxå vara) och det är ju inte alltid att man orkar ta striden när man är/ har varit ensam om uppfostran... men nu hoppas jag att det kommer att bli ändring framöver när vi kommit in i våran gemensamma familj och våra roller, att vi hjälps åt att ta striderna oavsett vems biologiska barn det gäller...

Har varit med om detta alltför många år...
Det gick bra att säga åt min dotter, att skälla på henne och tala om för henne att det är fult att ljuga....men när det gällde min sambos dotter hette det "hon blir ledsen när du skäller", "hon är trött och hungrig, därför gör hon som hon gör",, "hon är väldigt känslig och inte van att någon säger åt henne", "hon har uppfattat situationen på sitt sätt...därför har hon inte ljugit eller kommit med osanning"...tro mig att jag höll på att bryta ihop!

Jag lider fortfarande av att jag känner mig fruktansvärt illa behandlad...och det vet han och har idag bett om ursäkt...men aldrig, jag skulle göra om detta, aldrig igen! 

Jag tycker man ska kunna säga åt bådas barn...men alla föräldrar tycker inte det och anser att deras egna är exemplariska...tyvärr 

Skönt att se att det är fler som har det såhär. Jag har iofs inga egna barn men sambon har en son (skrev tidigarei tråden). Upplever också att varje gång jag säger till om något (litet eller stort) så är jag sur, tjatig, otrevlig och sambon säger direkt emot mig och försvarar sonen. Det har ju tyvärr gjort att jag aldrig har någon som helst talan, eftersom allt jag säger alltid ogiltigförklaras. Tyvärr så leder detta till många irritationsmoment, försöker dock att prata med sambon om detta och inte bli irriterad på bonusen, äveno om han är slapp och kör med otrevlig attityd så är det ju faktiskt inte hans fel i grunden. Men som andra har skrivit, bästa taktiken är att försöka bita ihop och ignorera (och hoppas innerligt på att sambon vaknar upp ur "curlingkomat" som någon skrev när våra gemensamma barn kommer...

Jag tror att det är olika om man oxå har gemensamma barn. Då anser jag att alla ska ha samma regler och att bonus förälder ska fostra barnen lika i alla situationer. Har man inga gemensamma barn tycker jag att man ska bestämma gemensamma regler som gäller. Tror att det blir mindre tjafs då. Men som bonus förälder tycker inte jag att man ska behöva sitta i ett hörn och vara tyst så fort bonus barnet kommer.

Jag och min sambo har en väldigt öppen och bra dialog angående tankar och ideer kring uppfostran och regler. Först finns det väl de självklara att man inte gör illa någon annan eller har sönder nått. När det gäller andra saker där jag tycker att det ska finnas en regel så ser jag först hur han agerar i situationen, är det så att jag har någon åsikt eller tanke så tar jag det med honom senare vid ett bra tillfälle. Han har alltid veto angående sitt barns uppfostran och jag säger ofta att om han inte vill höra de förslag och tankar jag har så behöver han bara säga till. Tur nog så har vi varit på samma nivå hela tiden bara att vissa saker har han inte tänkt på. Ett samtal kan ofta börja med att jag så neutralt som möjligt tar upp ett ämne så som sova i egen säng och frågar hur han vill ha det. Han får dela med sig av vad han tycker, jag ger förslag på vad jag tycker och sen så får han väl i stort bestämma hur han vill ha det. Nu är vi ett gemensamt barn på väg och där kommer båda ha veto. Men det känns skönt att vi är så samstämmiga angående uppfostran redan nu för det bådar gott inför vårt gemensamma. Vi har båda åsikten att föräldrarna ska stå eniga och meningsskiljaktigheter tar man när barnet inte är med. Sen är det väldigt skönt å höra från honom att han tycker att jag gjort honom mer pedagogisk och fått mer tålamod.

Beror ju på. Jag/vi har alltid haft samma regler för bio och bonus och jag och min man har diskuterat mkt för att vara överens. Men vi har också alltid tagit fullt ansvar för den andras barn. Då har man ju mer "rätt" att ställa krav tycker jag. Våra barn var rätt små när vi flyttade ihop, så det underlättar kanske.

Jag tycker lite som någon annan skrev, att ju mer ansvar man tar, desto mer har man att säga till om. Ett fånigt exempel är att eftersom jag betalar halva boendekostnaden så kan jag säga till om bonusbarnen duschar för länge. Eftersom jag inte skjutsar till eller betalar för olika fritidsaktiviteter så lägger jag mig inte i hur ofta eller hur sällan det skjutsas eller hur många aktiviteter barnen håller på med. O.s.v.

Om bägge har barn och/eller om det finns gemensamma barn så tror jag (utan att själv vara i den situationen) att man tjänar mycket på att verkligen diskutera igenom och ha en hyfsad samsyn på saker och ting.

Sinne12 skrev bl.a. "jag biter ihop och rycker på axlarna" och jag förstår precis vad Sinne12 menar, men tycker samtidigt att det är inte bra att bita ihop för mycket. Jag tror man blir arg och bitter av det i längden. Vissa saker kan man kanske släppa, andra saker har man kanske en verklig övertygelse om och då är det svårt att släppa det "bara" för att man är bonusförälder.

Däremot är det enklare för en själv om man kan ge avkall på sådant som faktiskt inte spelar någon roll. Jag har t.ex. fått inse att läggtiderna är senare än vad jag hade velat. Tidigare ville jag egentligen att barnen skulle lägga sig tidigare, dels för att jag tyckte att de var uppe lite för sent, dels eftersom jag ville få egentid med sambon. Men på något sätt så gav jag upp den idén och nu är helgerna roligare för jag irriterar mig inte på att barnen är uppe sent. Och tiden med sambon får jag varannan vecka. 

Som sagt, vissa saker får man bara acceptera och få viss viss sinnesro på köpet, andra saker är inte lika lätta att kompromissa med.