Min bebis knyter inte an till mig...snälla hjälp

Knyta an = att skapa ett band, i detta fall ett känslomässigt sådant.

Tack alla som svarat...så tacksam.

Ulrika73: jo, hon samspelar en del o ler mot andra. Oftast en väldigt glad liten tjej (världens finaste såklart
Hon visar att hon inte vill vara i famnen genom att trycka sig ifrån mig.
Det känns dessutom inte som om hon tröstas av att vara i famnen när hon te x har slagit sig. Jag får då hålla henne nära en kort stund o sedan trycker hon sig ifrån mig.

Vittra: Du verkar vara oerhört påläst.
Knyter verkligen alla barn an?
Även barn med t ex autism (kanske anknytningen ser annorlunda ut då)?

Kan en bebis verkligen ha det här beteendet o ändå befinna sig inom normalspannet??
Jag vill såklart tillägga att hon är en supergo liten flicka !

Jag har tagit upp detta med BVC vid ett flertal tillfällen men de ser inget avvikande.

Hon är helt normal vad gäller det motoriska.
Satt stadigt vid 6 mån, kröp vid 8 mån o har nu börjat ställa sig upp i spjälsängen.

Min man o föräldrar ser heller inget konstigt.
Detta innebär att jag känner mig SÅ EnSAM i mina tankar.

För mig är det så tydligt att något är annorlunda o det är därför jag har så svårt att släppa detta trots att ingen annan ser det jag ser.

Är det någon som oroat sig för funktionshinder där det visade sig vara obefogat?

Självklart knyter även barn med autism an! Utan anknytning överlever de inte. Det är extremt ovanligt att ett barn inte kan utveckla någon anknytning, det har bara setts i extrema barnhemssituationer där många personal går på rullande schema och spädbarnet inte har någon kontinuerlig person att utveckla en stadig relation med. Barn avlider pga brist på fysisk och emotionell kontinuerlig närhet...

Flera här har skrivit till dig att din bebis beter sig helt normalt utifrån vad du själv beskriver, så ja de kan absolut bete sig så här och vara normala! Det viktiga är ju att du fortsätter erbjuda så mycket fysisk närhet som barnet behöver och vill ha, och hittar andra situationer där det är lättare att ge fysisk närhet. Alla vill ju faktiskt inte tröstas i famnen i evigheter eller vara i famnen och kramas en massa. Det är inget konstigt med det! Just din bebis kanske tycker om att sitta i knä och medan ni läser en bok eller leker med något istället, eller kanske busigt klättra omkring på din mage och din kropp medan du ligger på golvet, bebisen kanske tycker om massage och då kan ni skapa tid och utrymme för en sådan aktivitet, och när du tvättar/badar bebisen så skapar du ju även där stort utrymme för mycket varm och fysisk närhet. Du måste börja ge utrymme för de trevliga stunderna istället! Även BVC bekräftar ju om och om igen att de inte ser något avvikande, att du inte kan nöja dig med detta är naturligtvis inte bra. Det är din oro du måste ta tag i, inte beteendet hos ditt barn. Så jag tycker du ska söka hjälp för den oron. Med tanke på hur du beskriver dina känslor och din situation tycker jag du ska söka hjälp för förlossningsdepression.

Min son har autistiskt syndrom och redan när han var 9 månader satte vi föräldrar den dignosen på honom. Anknytningen var det inget fel med, däremor reagerade vi på sonens sätt att leka och på hans svårigheter att kommunicera preverbalt och svårigheter med delad uppmärksamhet. Han fastnade ofta i detaljer och kunde ägna sig åt visuella stimuli i timtal (snurra på saker, titta på rinnande vatten, öppna o stänga dörrar). På öppna förskolan kunde vi tydligt se att han var avvikande. Istället för att utforska miljön satt vår pojke och lekte med ett tygstycke hela tiden vi var där. Han var även något sen motoriskt men eftersom han var för tidigt född tog det ett tag innan BVC förstod att det låg annat bakom hans försening. Vid 18 månaders ålder remitterades han till BUP för autismutredning. Det är först så tidigt som man kan utreda i dagsläget. Det du beskriver om ditt barn låter inte så avvikande tycker jag. Men samtidigt är det viktigt att ta sin oro på allvar, vare sig man har något att oroa sig för eller inte. Du har fått många bra svar i tråden.

Zelia: Tack för att du delade med dig.
Min dotter är också väldigt visuell. Hon fastnar inte i en och samma aktivitet men lägger märke till varenda liten, liten detalj. Hon älskar att känna på tyger och på olika ytor. På vilket sätt leker barn när de är runt 9-mån?
Fastnade han i timtal redan när han var 9-mån?
Vad reagerade BVC på i din sons beteende?
Hur gammal är er son nu och hur funkar det att leva med ett barn med autism?

Tack Vittra för ditt engagemang!

Zelia: Vet n orsaken till er sons autism?

Säker på att det inte är du som har en liten släng av förlossningsdepression? Har du sökt hjälp för egen del med dina tankar och din oro?

Jag känner en liten tjej som när hon var spädbarn inte heller gillade närhet. Hon blev lugn först när föräldrarna lade henne i spjälsängen, gillade inte att vara i famnen, spjärnade emot. Men hon är en helt normal tjej, nu idag ca 3 år. Vi skrattade åt hennes envisa avvisande av kroppskonkakt. Men i övrigt var hon helt normal. Behöver alltså inte vara något fel på din flicka. Men jag tycker ändå att du ska ta din oro på allvar. Mammor brukar vara bra på att känna på sig saker om sina barn. Om inte annat för att stilla din egen oro som måste vara fruktansvärd att bära på, så klart.

TS: Ja, redan som 9 månader kunde han fastna väldigt länge vid en aktivitet. Vi brukade avbryta efter 30 minuter ca för vi klarade inte av att se mer, utan försökte få in sonen i ett samspel i stället. Alla dessa självstimulerande beteenden är tomma timmar. Barnen lär sig ingenting under denna tid och därför hamnar de långt efter i utvecklingen. Nu är vår son fem år och fortfarande så måste jag aktivt jobba med att hålla honom engagerad i saker som gör att han utvecklas. Givetvis måste han också få ägna sig åt sina "autismlekar" också, men inte hela dagarna. Men all lekträning och kommunikationsträning har givit resultat. Vår son har ett normalutvecklat språk numer, han kan leka enklare roll-lekar och är mycket duktig på strukturerade lekar som är betydligt enklare för honom att förstå än symbollek. Under Hökens vingar kom, Kurragömma, Tafatt, Kom all mina små kycklingar, gömma nyckel etc. är lekar som funkar bra ihop med andra barn.

Min son har en tvillingbror och därför var det också lätt att se skillnader. Tvillingbrodern som inte har autism fattade direkt att han skulle titta på lampan när jag pekade, han lekte tittut, han kanske också satt och snurrade på hjulen på leksaksbilarna men han gjorde också så mycket mer med leksakerna. Han stoppade dem i munnen, han slängde dem i golvet, han körde med bilen, han gav mig leksaker som för att visa upp dem för mig. Det gick att leka med honom och han tyckte det var kul. När jag försökte leka med autismbrodern fick jag inget
gensvar alls. 

Bvc reagerade på bristande uppmärksamhet (han lystrade inte till sitt namn när jag ropade), försenad grov och finmotorik och sonen inte gick att få kontakt med. Han hittade ett par leksakstallrikar under 18 månaderskontrollen inne hos sköterskan och där fastnade han i att snurra dem. För alla som har sett filmen "Kanske ett leende" så känner man igen symtptomen från pojken på filmen direkt. Exakt så att min pojke och snurrade och viftade med händerna. Även den mest oerfarna BVC tant hade nog inte kunnat missa att sonen var avvikande.

Det jobbigaste med att ha ett barn md autism är att allt kämpande för att få rätt stöd till förskola och skola. Det är också jobbigt med alla utbrott och fixeringar. Men det blir bättre och bättre med sonens beteende i takt med att han utvecklas. Resten är kul och spännande precis som med normalstörda barn .

Zelia: Återigen, ett varmt tack!

*kram* Hör av dig om du vill.

Jag vill lägga mig i lite ang din oro. Jag vet hur det är att känna på sig att något är fel. Jag grät och letade efter vad det var. Jag visste att det var något. Och det var det också men absolut inte det jag trodde det var. Mycket mindre.
Be om att få en ordentlig koll på ditt barn både läkare och psykolog. Det har du rätt till. MEN visar det sig att allt är bra då måste du släppa det. Och istället ta itu med din oro tex psykolog el terapeut.
Medan ni väntar på kollerna kan du även be om en samtals kontakt för dig. Att vara så där paralyserande orolig är fruktansvärt.

Lycka till!

Min son tyckte inte om närhet när han var bebis. Eller, han ville att vi skulle bära honom, men inte gosa, krama, smeka, sitta i knäet, sova nära. När vi ammade ville han ligga med kroppen så långt borta från mig som möjligt, men ändå nå bröstet. Han var också super aktiv hela tiden. Jag var ett tag orolig att detta berodde på otrygg anknytning, men nu i efterhand kan jag se att det nog bara satt i mitt eget huvud.

Numera (2,5 år) är han hur gosig som helst och vill kramas, pussas, sitta knäet etc etc. Aktiv är han fortfarande, men inte på samma smått hysteriska sätt.

Tack alla
Kaffemoster: jo, jag har varit ett par gånger hos BVC-psykologen.
Rhapsody: tack
FinaFamiljen: Du har verkligen ett stort hjärta...hör av mig framöver
Bonsaiii: Vill du berätta? Inboxa?
Paisley: ville inte ditt barn heller ha närhet eller vad var det som stämde in på ditt barn?
Radha: tack för att du skrev . Min dotter vill oxå gärna bli buren, men då gärna på höften eller framåt.

Hur gick det?