Time out! När blir den kränkande?

Tycker inte det låter kränkande någonstans!!

Att ta undan fem är inte kränkande. Att förvisa dem ensamma kan vara det.

Tycker inte något av dina exempel är kränkande utan självklara åtgärder. Däremot tycker jag att det är kränkande att ett barn ska sitta ensam på en bänk i hallen på förskolan i 5 minuter som straff för att barnet betett sig dåligt. Men att gå undan med barnet för att den ska lugna sig eller kunna prata i lugn och ro är en självklarhet tycker jag. sen ehöver ju vissa barn vara ensamma för att lugna sig, men att barnet ska vara ensam för att straffas tycker jag är fel.

Lästips:
www.growingpeople.se/upload/pdf/TimeOut.pdf
Det är Lars H Gustavssons tankar om Time out.

Att ta en "time out" tillsammans med ett barn i en ohållbar situation ser jag inte som kränkande överhuvudtaget. Det kan ofta vara en bra lösning.

Däremot att isolera ett barn och tvinga det till att ensamt ta "time out" som ett straff är inget jag vill använda mig av i min barnuppfostran och det är inget jag vill se på förskolor/skolor heller. Jag tror heller inte det är effektivt för att förändra beteenden. När det används så blir time out bara ett annat ord för skamvrå och jag tror inte på att påtvinga barn skamkänslor, särskilt inte små barn.

Lite det jag menar, Skamvrå och timeout känns som två olika saker för mig. Time out för mig är att ta barnet från en ohållbar situation, medans Skamvrå är att ett ställe att skämmas för det man gjort.

Ska börja arbeta på en förskola inom kort och börjat tvivla på vad som kan uppfattas som kränkande, därav mina frågor.

Begreppet Time out är ju från början hämtat från en metod som går ut på att just isolera barnet, inte att tillsammans gå undan med det. Tittar man t.ex. på Supernanny och liknande så är det så det används och jag tror det är det som de flesta förknippar med time out.

(Det är för övrigt en metod som främst utformades för att kunna presentera ett alternativ till aga för föräldrar som inte hade andra verktyg till att hantera konflikter med sina barn.)

Det som kommit att uppfattas som time-out idag är ju ofta just gårdagens "skamvrå" och det är vad man använder sig av även inom förskolan på vissa ställen vilket naturligtvis är katastrofalt. Som om det är mer acceptabelt bara för att man hittat en ny neutral benämning för det? Det är fortfarande lika kränkande. Har nog aldrig varit med om att någon som påstått sig använda time-out gör som du beskrivit, dvs helt nödvändiga åtgärder för att sära på barn, bryta situationen som uppstått och ta undan barnet i lugn och ro för att prata med det. Det man menar med time-out är ju just den isolerande åtgärd där barnet tvingas sitta en viss tid ensam.

Vad jag saknar i dina exempel är frågan varför. Vi tror alltid som vuxna att vi förstår situationen och är så duktiga på att förklara för barnen vad som är rätt och fel. Vi lägger också så mycket energi på att få dem att göra rätt.
När ett barn beter sig illa är jag övertygad om att det är en signal om att något är fel. Att i det läget stanna vid att förbjuda barnet att agera ut sin känsla blir kränkande. Om en tvåring knuffar en ettåring så skulle jag till att börja med hindra rent fysiskt att det händer en andra gång. Sedan lägga lite energi på att förstå varför tvååringen knuffar ettåringen - Både genom att fråga och genom att "förslå" orsaker utifrån vad jag kan om barnet. Är det en svartsjuke reaktion? Är barnet irriterat på att ettåringen tar leksakerna? Är tvååringen trött eller hungrig? Och på så sätt hjälpa barnet att namnge känslorna det bär på.
Om man kommer så långt att man förstår varför kan man ge förslag på alternativa handlingsätt till barnet. Tillexempel säga till mamma istället. Sparka på en boll. Visa sin ilska verbalt istället för fysiskt.  Min erfarenhet är att barn (åtminstonde från 2.5 år) själva kommer till slutsatsen att de gjorde fel och väljer att kompensera genom att göra något snällt istället efter att de känt sig hörda och lyssnade på.