Hur skall jag gå tillväga?
Hej!
Ursäkta för ett långt inlägg!
Jag är i samma situation som dom flesta "bonusmammor" Jag har ett underbart och lyckligt förhållande och när vi hamnar i en konflikt är det enbart över en sak och det har etsat sig fast i mitt huvud. Det är tankar såsom att han har varit förlovad innan och har skaffat barn. När han och jag pratar om framtiden ploppar det upp små hemska tankar som förstör mina egna. Jag kan få fula tankar som "Undra hur han gjorde då och hur det kändes osv" Varför kan jag inte få bort dom dåliga tankarna? Är det bara jag som är konstig som tänker så?
Han har ett barn sen tidigare som är sex år och han och hans föredetta separerade när barnet bara var ett och ett halvt. och jag är övertygad om att allt inte står riktigt rätt till även om han kan vara hur underbar och go som helst.
Det är mycket problem kring matsituationerna om han så bara skall smaka på en pytteliten "ärta" med sås. Ramlar han och slår sig drar han igång ett skrik som varar i över en timma och skall plåstras om och kanske till och med åka till doktorn med eftersom att "Allt blod rinner ut honom" och liknande kommentarer. Vi har kommit på att det är från mammans håll detta kommer och att hon vid tidigare tillfällen skrämt upp honom så mycket med småskråmor som har resulterats i ett besök på akuten. Den sociala biten har jag och min sambo jobbat på mycket och han har inga direkta kompisar utan mer släktingar och bekantas barn som han har umgåtts med som inte bor i närheten av staden där vi bor men jag och min sambo har lyckats riktigt bra.
Mamman har jag inte hört bra saker om utan att hon faktiskt rent ut sagt skall vara elak. Dessa sakerna började redan innan barnet fanns med i bilden. Jag har själv både hört på telefon och sett mail att hon inte riktigt är harmonisk med sig själv. Min sambo har inte vårdnaden om sin son men han är hos oss cirka 3 dagar varannan vecka och redan innan jag fanns med i bilden krävdes det mer av min sambo än han hade rättigheter till och det har exet utnyttjat ganska rejält.
Han vill inte ha med henne och göra och jag likaså. Finns det något förhållningssätt? Jag tycker inte att en låtsas gemensam vårdnad fungerar och att min sambo och jag skall ta lika mycket ansvar när det bara blir till problem och när saker och ting faktiskt kan lösas utan detta. Min sambo är den känsligare typen och vill vara alla till lags även om detta inkluderar i att han själv mår väldigt dåligt. Han har flertal gånger tänk att om han kunde ta tillbaka allt med barn och sakerna kring det så skulle han göra det men försöker nu istället göra det bästa utav situationen och vi klarar det faktiskt riktigt bra stundvis då det är jag min sambo och hans son. Som en riktig och lycklig familj.
Men då kommer vi till problemet igen. Mamman! Vi har testat allt men kommit fram till att telefonkontakt inte alls fungerar då det haglar in långa och onödiga sms (Saker om mig och min sambo) som inte alls bara rör sig om dom praktiska sakerna om pojken såsom hämtning, lämning osv. Mailkontakt fungerar sådär men jag är ständigt orolig och blir väldigt negativ i tanken eftersom det alltid dyker upp nya saker att disskuteras och planeras enligt henne bara för att hålla "kontakten" rullandes och för att lägga mer jobb på min sambo och mig för att inte hon skall känna sig bortglömd nu när jag har uppmuntrat och stöttat min sambo till att säga i från och det gör henne galen. Jag är så trött på att anpassa mitt liv efter någon som jag inte har valt att ha kontakt med (Exet) och särskilt när hon bara försöker göra det surare för oss i vår vardag . När både jag och min sambo tycker det fungerar mer än okej att man bara mailar den viktigaste informationen och att var och en gör så gott man kan på var sitt håll. Att diskutera någonting med henne är inte och tänka på det har vi redan försökt och min sambo i så många år nu.
Min sambo stöttar och försöker göra så gott han kan men även han blir ledsen och tappar orken ibland och då känns det så fel av mig att klaga när jag vet att han har det minst lika svårt. Nu behöver vi hjälp för att hantera det så det inte kommer åt oss.
Känns som jag bryter ner mig själv och står i vägen för min egen lycka.
Någon som har mer erfarenhet och uppmuntrande tips?
Ledsen tjej 
