Be en vän/släkting om ägg - hur?

Juliette F:

Hihi, bra idé där. Ser framför mig många uppstyrda middagar framöver med samma regisserade innehåll bitvis. Jag undrar jag hur många som är så lyhörda att de kan läsa mellan raderna och förstå vad man menar. Det är nog lite som med det mesta - det finns väl andra som kan göra det? Eller? Men man vet aldrig, det kanske är att underskatta sina vänner. Jag vet dock ett par vänner jag skulle kunna fråga rakt ut utan omsvep utan att det blir konstigt, men tyvärr har de inte fått egna barn ännu så där vet man ju inte så mycket om fertiliteten.

Pussesnuttan , ja och jag tror att du förstod vad jag menade

Moii,
Jag tycker att det är viktigt att benämna saker korrekt eftersom det finns så många förutfattade meningar om detta. Det är lätt att slänga ur sig termer som faktiskt är fel och det gör ju inte det hela lättare för oss som gjort äd.
Väntar själv tvillingar via äd och får höra saker som den "riktiga mamman" - ja det är jag, den "biologiska mamman" - det är jag det också, den "andra mamman" - finns ingen osv.
Sedan finns det dem som jämför mina tvillingar med "riktiga" tvillingar, vilka är riktiga? Och vad är en oriktig tvilling?

hade jag sett på donation som något dåligt och haft förutfattade meningar om det hade jag knappast kommit med ett råd skulle jag tro. en donator är en donator är en donator och inget mer eller förresten mindre. För det är ju ganska fantastiskt att de finns.

förresten är jag inte så säker på att middagstipset är ett säkert kort, jag kan tänka mig att jag skulle känna mig tvingad och få skuldkänslor om jag inte gjorde det, eller känna mig lurad att jag inte förstod vad det handlade om. Jag vågar säga det eftersom jag suttit vid en sådan middag (dock handlade det om ett annat men lika ansvarsfullt "uppdrag" så jag tänker att  man kan reagera så.)

Det är en svår fråga att ställa till sina nära, framförallt om man inte vet deras inställning till att donera.

Jag själv har donerat ägg två gånger och vet också hur dåligt man kan må under processen, jag har bestämt mig för att jag har donerat färdigt men om någon av mina vänner eller någon släkting skulle fråga om en korsdonation skulle jag absolut ställa upp.

Jag har varit ganska öppen med mina donationer och har fått väldigt blandade reaktioner många tycker att det är fint men skulle själva inte vilja göra det. Och det är viktigt att respektera människors åsikter inför en sådan stor sak som det faktiskt är. Jag tycker att du ska fråga men samtidigt säga att "no hard feelings" om de inte vill. Be dom tänka över det och inte svara på en gång så är det upp till dom att ta upp det om dom vill donera.

Lycka till och jag hoppas att du hittar din donator :)

Kicki82:

Det är precis så jag tänker, som du beskriver det. Jag vet ju vilken jätteinsats det kan vara både fysiskt och psykiskt, vilket gör det så svårt att be om det. Jag tror som du att man måste betona "no hard feelings" och försöka avdramatisera beslutet så inte den tillfrågade känner att det blir jordens undergång vid ett nej. Sedan har vi ju en part till att ta hänsyn till - sambon/maken till kvinnan som donerar. Han kanske inte heller är så imponerad av att hans kvinna ger bort ägg till någon annan.

Ni SKULLE kunna skapa en mailinglista för de aktuella och skicka ut en allmän förfrågan i vänkretsen. Rakt på sak, men också med betoning på "no hard feelings". Det är inget fel att fråga rent ut, men det kan vara lättare för folk - särskilt vänner - att säga sin ärliga mening i en så känslig fråga, över e-mail, än på en privat middag där de (i värsta fall) kan känna sig ställda mot väggen.

Skriv att ni söker donator och att ni även kommer att söka efter det på Internet, men att ni vill fråga bekantskapskretsen först. Då kommer ingen vän sitta och ha skuldkänslor för att hon inte vill. Och även om det är ett relativt stort ingrepp som självklart inte alla vill gå igenom, kan det ju faktiskt vara så att ni känner någon - eller känner någon som känner någon - som VILL ställa upp Lycka till! 

Wynn88:

Det var ju faktiskt ganska smart. Då har man ju en bra möjlighet att förklara precis hur det går till med korsdonation och allt så alla kan läsa och begrunda i lugn och ro. Ingen behöver känna sig utpekad/utvald heller.

Jag maialde helt enkelt hela släketen och alla som jag känner. Dessutom gick jag på några jobbarkompisar

Jag tycker att alla har tagit det på ett bra sätt. 99 % visste ju inte att vi hade problem att få barn, så det kom ju som en chock för de flesta, men det kändes ganska skönt att gå ut med hela storyn och försöka få folk att engagera sig. Jag förklarade kort och koncist läget för oss och vad som krävs av en donator. Ingen snyfthistoria och inga mutor inblandade

Har haft ideér om att lägga in en annons under personligt i lokaltidningen och annonsera på nätet. Har en förfrågan i en föräldragrupp här på FL, men inget napp ännu.

Är övertygad om att man kan få tag på någon om man lägger ner mkt tid och energi. Om man vill sponsra en donator är väl upp till var och en. Men känslan jag har fått är att det inte är pengarna som styr, utan just att man inte kan vara anonym för barnet.

Själv har jag inte riktigt haft energin att ge 100 % i sökandet efter en donator.          

Ok! Jag tror att du valt en ganska okonventionell metod att ragga donator haha. Modigt gjort av er att gå ut med att ni kämpar. Ibland blir jag så trött på att höra kommentarer från släktingar som undrar om "det inte är dags snart" så på ett sätt skulle det vara skönt om alla visste, men ibland är det skönt med en skyddsmur också. Vi ska väl köra sista IVF:en nu och sen får vi se vad som händer.

Vi var också trötta på det efter 8 års försök och då fick det bli såhär så att folk "håller käften" Nej, allvarligt talat så var det skönt att inte hålla det hemligt för någon. Man tror att det är bäst med en mur, men jag tycker jag har en bättre "mur" nu.

Ja, muren får ju inte vara för hög. De allra närmsta i familjen och närmsta vännerna vet ju, men jag vill gärna hålla det utanför arbetet och de vi inte har närmast. Det känns lagom just nu tycker jag.

Jag står i valet och kvalet att i framtiden donera ägg. Även om det är den som föder barnet och tar hand om det som är dess mamma, kan jag inte låta bli att känna ett ansvar för "mina" ev. barn som skulle finnas där ute. Helt klart kluven!

Skulle faktiskt må mycket bättre om jag kände den som jag donerar till och vet vart barnet tar vägen.

En nära släkting längtar efter barn och har nu sökt sig till fertilitetskliniken. Jag hoppas självklart att de kommer att kunna få hjälp genom t.ex. IVF så att de får deras genetiska barn, men skulle absolut inte tveka en sekund om de vill ha/behöver ägg. Skulle även kunnat tänka mig vara surrogat mamma (men fungerar väl inte i Sverige?). Håller tummar och tår för dem!

Tror faktiskt inte man ska tveka att fråga anhöriga. Då får man ju även sitt genetiska släktskap med barnet.