Pappa duger inte!

Mja, i det stora hela tycker jag väl det är bra att förklara för barn, men kommentaren om att du inte skulle vilja pussa henne hade jag personligen aldrig sagt. Det blev ju i stort sett att hon var tvungen att pussa honom oavsett vad hon kände inför det, för att förtjäna din kärlek. Blir inte det lite galet? Annars förstår jag att det känns jättejobbigt för er att den här fasen har varat länge.. och klart att du ska få lov att prata med henne och förklara.

Vår kille på lite över 2½ år är inne i samma fas. Mamma ska läsa, natta osv osv. Är jag inte med är pappa kung, men annars ska han hålla sig undan. Vi ignorerar det mest här hemma och har upptäckt att det inte är lika kul när det inte blir en reaktion på det. Pappa säger godnatt ändå och vill sonen inte pussas då så fine. Vi gör ingen stor grej av det och säger inget som skuldbelägger/ger dåligt samvete. har flera vänner där deras barn gör mer eller midnre lika så verkar vara ngt många små testar/gör.

Ja jag ångrar den kommentaren, det var dumt. Blev så ledsen över att se pappans min när han försökte o försökte och hon bara larvade sig för att mamma skulle göra.. Det har blivit så att pappa säger gonatt, men skippar pussen om hon inte vill. Hon vill nog gärna att pappa ska göra, fast det är väl en testgrej o princip sak att bara mamma ska göra.

Funderade på det häromdagen... Vi som vuxna gillar ju olika människor till olika saker. Maken gillar jag ju att kramas med medan min kompis är bättre att prata med. Måste ju vara lika för små barn. Tänk om man skulle säga att nej, nu får du krama kompisen och prata med maken istället...

Tror man får respektera deras viljor och oftast har de nog någon anledning (som inte är att de inte tycker om). Min make tog också väldigt illa upp tidigare, men sedan han slutat med det går det mycket bättre.

Äsch ha inte dåligt samvete. Ibland slinker det ut något man inte borde säga, det händer nog oss flesta. Pappan får helt enkelt försöka att komma ihåg att det inte är personligt och något barnet gör för att vara elak. Barn testar ju de föräldrar de litar på älskar dem ändå . Vi kan ofta se på sonen hur han sneglar lite på pappan när han säger att mamma ska sitta bredvid eller vad det är för att se om det blir ngn reaktion. Sonens bästa kompis är inne i samma fas men han säger istället "jag älskar bara mamma inte dig pappa" och klart det svider för pappan, men han svarar varje gång "jag älskar dig xx ändå". Men igår ville sonen både krama och pussa pappa godnatt så det kanske vänder lite .

Och att mata en 2,5 åring var det värsta jag hört. De äter väl själva?!!

Tack nu känns det lite bättre. Får hoppas hon vänder snart, eller inte vänder, inte så att mamma inte duger men ja..=)

Självklart äter hon själv, men just igår skulle hon bara inte ta skeden o äta nånting alls o då brukar vi hjälpa henne med en sked mat så ungen får i sig något.  

Samma sak här.... :( Skönt att veta att jag inte är den enda som har barn som är mammiga... :)

www.mybabydolls.blogg.se

Hej TS. Vi har samma problem här men omvänt. Vår son är också 2.5 år och är hemma mycket med pappa medan jag jobbar mycket. Vissa saker som pappa gör får jag inte göra - då blir han helt vansinnig. När han slår sig eller något går fel så är det pappa som gäller om pappa är där. Han vill också för det mesta somna med pappa. Om han inte får som han vill så skriker han jag är dum och ska gå iväg. Om något går fel - till och med om pappa säger ifrån - så är det mig han blir arg på. Detta går i perioder och om det är förändringar i hans vardag blir det värre.

Jag har förstått att detta beror på att han är arg på att jag är borta så mycket och inte vet hur han ska hantera det. Samma pojk slänger sig om halsen på mig när jag kommer hem och släpper inte taget. Han kan passionerat pussa på mig i tio minuter i ett anfall av ömhet och sedan bli arg igen. Jag är noga med att tala om för honom igen och igen och igen varför mamma måste jobba och att jag hellre skulle vilja vara med honom och att jag också är arg för att jag inte får det - men inte på honom.

Vad vi gör är att delvis respektera hans vilja så att det aldrig känns som att jag tar pappa ifrån honom. Vi ser också till att pappa åker och handlar eller gör ärenden när vi ätit middag på kvällen så at jag får tid ensam med honom. Om det inte finns några ärenden att göra så går jag och sonen på upptäcktsfärd.  Om jag är noga med att göra de roliga sakerna med honom som att gå till lekparken, bada leka med honom medan pappa gör mat på kvällen - så blir det bättre. Jag försöker också sprida min semester så att jag kan vara hemma då och då och efter en sådan period är närheten tillbaka. Efter en sådan period blir han mammas pojk igen och vill till och med somna med mig istället för pappa på kvällen. Jag tar också de besvärliga konflikterna med honom även om jag mår jättedåligt av att han stöter bort mig. Då backar pappa upp mig genom att inte lägga sig i. Om han inte vill att jag ska klä på honom på kvällen går pappa och gör något annat under tiden. Om han springer efter pappa får han en varm kram och blir sedan tillbakaskickad till mig. Det gäller att inte ge upp och att fortsätta vara förälder. Man får heller inte tvinga sig på.
Jag hoppas att det blir bättre när han kan prata mer och förstår bättre. Under tiden gäller det att ge och ge kärlek men inse att man måste förtjäna varje uns man vill ha tillbaka.
Man känner sig lätt som en usel förälder och det tillsammans med hjälplösheten kan leda till depression. Då är det viktigt att du påminner din man om han är en bra pappa och att så små barn inte vet att de sårar. Han får inte ge barnet skuldkänslor för att hon känner som hon gör.

Min son är 26 månader och inne i samma fas, det är bara mamma som duger om vi är hemma samtidigt, är det bara pappa så går det bra, annars nobbar han honom i det mesta. Detta började över natten för drygt en månad sen, innan dess dög vi lika bra båda två.
Tror säkert det går över och vi drar inte så stora växlar av det.