Jag orkar inte med skuldkanslorna. Nu flyttar jag tamejfan hem for mammas skull!

NEJ!
Du ska absolut inte flytta hem!
Du har ditt liv med din familj och det måste din mamma acceptera, du ska verkligen inte ha skuldkänslor.

Jag bodde i England i 4 år och min mamma fick nästan "psykbryt" varje gång jag hälsade på, först av glädje över att jag var hemma och sedan av sorg när jag åkte  igen.

Jag minns att det var SKITJOBBIGT, men i slutändan var det ju hennes "problem".

Flytta bara hem om du själv vill, inte annars.

Kan hon inte flytta till er?

Jag förstår att det känns jättejobbigt, men vill du inte flytta hem så tycker jag inte att du ska göra det av skuldkänslor. Du har ditt liv i ditt andra land, du bor där, du har din familj där, du har antagligen dina vänner och ditt jobb där. Varför ska du sätta dig och uggla någonstans i Sverige bara för att din mamma ska vara glad, om du själv inte blir glad av det?

Din mamma får lära sig att acceptera det. Ens barn gör inte alltid som man vill.
Hon har själv ansvar för hur hon väljer att hantera situationen. Hennes känslor över din flytt är inte något du ska behöva reda ut åt henne, det är som sagt hennes problem och något hon behöver att lära sig hantera.

Hej!
Jag flyttade hemifran nar jag var 21. Fick skuldkanslor sen dess. Blev som varst nar jag fick barn 2007.
Da var jag sa deppad av mina skuldkanslor att jag flyttade hem till mina foraldrar med min dotter, detta under 2.5 ar (hade fixat jobb dar ocksa).
Sen flyttade jag till andra sidan av jorden, har nu bott i Thailand i 1 ar.
Men efter detta har jag matt bra. behovde den har perioden, som har varit bra for min dotter ocksa (lara kanna hela slakten, ha en stark relation med min mamma osv)...

Jag forstar dig absolut...... skuldkanslorna kan forstora gladjen av att bygga sitt liv nan annanstans...later sjukt i mangas oron, men jag har som sagt gatt igenom samma fas. 

Förstår hur du känner (har bott utomlands i 15år och haft skulkänslor till o från - pratade bla med en kurator vilket hjälpte) men tycker samtidigt att var och en måste ta ansvar förr sitt eget liv. Du kan inte ta på dig ansvaret för att hon ska må bra. På samma sätt kan din mamma kan inte leva sitt liv genom dig.

Jag tror att du bara kommer att bli bitter på din mamma om du flyttar hem för hennes skull, och det kommer att vara värre för er relation i längden. Försök istället att involvera din mamma så mycket det bara går i barnens liv, skicka teckningar, prata på Skype, ring och berätta om minsta framsteg, skicka mms osv. Tänk också på att "peppa" barnen och prata mycket med dem om mormor så att hon blir så närvarande det bara går under omständigheterna.

Jag vet inte hur gammal din mamma är men när hon börjar trappa ned på arbete osv kanske hon kan komma och bo hos er längre perioder?

Känner igen det där!

Jag har bott utomlands sedan 1997 med undantag för två kortare perioder. Framför allt när första barnet föddes var det jättejobbigt att inte bo nära mamma. Hon är samtidigt inte så mycket för att resa, så när hon väl kommer och besöker oss, vilket inte händer så ofta, blir det aldrig för mer än en vecka. Min mamma är också en sån naturlig mormor som gör allt för barnen. Leker i timvis och bryr sig inte om ifall det blir stökigt, läser sagor, tar med dem på utflykter, mm. Hon blir också förtvivlad varje gång vi åker hem igen och jag har ofta känns skuldkänslor för att jag missunnar henne ett regelbundet umgänge med våra barn. Nu väntar jag vårt tredje barn och det skulle ha varit jätteskönt att faktiskt ha henne på plats när det blir dags att åka till BB, men denna gången ska hon flytta och har fullt upp med min syster som har endel psykiska problem, så nu är det jag som känner mig lite besviken. Men svärmor har lovat att komma och passa barnen och det är jätteskönt.

Bor din mamma själv, eller med din pappa? Har du syskon som har bra kontakt med din mamma? Är hon pensionär eller jobbar hon fortfarande? Många som går i pension, känner sig ofta deprimerade och känner ingen lust till något längre. Det kan kännas onaturligt att plötsligt fylla livet med fritidsaktiviteter trots att man tidigare inte har gjort mer än att jobba och vara hemma sin lediga tid. Men ibland kan det vara bra att tvinga sig att börja med något för att bara komma ut och träffa folk.

Själv har jag en yngre bror som ska få sitt första barn nu i dagarna, och det känns jätteskönt att veta att det snart kommer att finnas fler barnbarn i mammas liv, Dessutom har min moster och morbror flyttat och bosatt sig i samma område som min mamma, vilket kommer att göra henne gott.

Om ni inte bor för långt bort (fast du skriver ju förstås "på andra sidan jorden") tycker jag att du ska uppmuntra din mamma att komma och besöka er lite oftare. Om du trivs där du bor nu tycker jag inte att du ska tvinga dig att flytta hem till Sverige för din mammas skull. Det är fler saker som ska fungera - framför allt för din familj! Vi har som sagt testat att bo i Sverige två gånger, och det har inte gått bra för min man alls, trots att han är välutbildad och har lång arbetslivserfarenhet. Så om livet funkar för dig och din familj där ni bor, tycker jag att ni ska lösa det på ett annat sätt.

Lycka till!

Flytta om du vill flytta, men inte bara för att din mamma vill flytta.
Hon måste ta hand om sig själv - hon är vuxen och bör klara det. Och annars får hon ta och lära sig det.
Du måste i allafall vara på det klara med var hon börjar och du slutar.

Det är en sak att välja att vara ett stöd för någon man älskar, en annan att bli en krycka till någon som inte vill lära sig/tror sig om att kunna gå själv.

Var glad att du har en mamma som bryr sig om dig. Se henne inte som ett bekymmer. Vad är viktigt för dig i livet? Att umgås med dina nära och kära? Eller något annat.......

Min mamma gick bort när jag var 27 år. Saknar henne oändligt mycket. Ta vara på den tid ni har. För mig hade det inte varit ett svårt val.........och plötsligt en dag inser du det.
Min son bor också på andra sidan jordklotet. Det är som att förlora ett barn
Det där med att vara en "krycka" för någon, som står en nära, ser jag som något positivt.

Samma här; bor och har barn utomlands.

Och inte bara mamma, men pappa, bror, syster, farmor, mormor, morfar, kusin, bästa vänninan, o.s.v.

TS: jag tänker inte sälla mig till kören som säger att det är din mammas problem.

Du har en mor som du älskar och som du vill göra lycklig. 
Hon vill ha en nära relation till sina barnbarn och gör allt i sin makt för att upprätthålla den trots avståndet.
Hon är uppriktigt ledsen över att ni bor långt ifrån varandra.
Samtidigt är hon säkert lycklig över att du har det bra och har hittat kärleken.
Du är olycklig för att din mor är olycklig - vilket är helt naturligt, självklart får man skuldkänslor om man gör något som ens mamma blir ledsen över.
Du vill bo kvar.

Det går inte i hop. Det suger. Jag vet inte hur du ska göra. Jag vet inte hur jag själv hade gjort. Jag hade varit helt förstörd om min mamma eller mina barn hade flyttat till andra sidan jordklotet.

Kan du sitta ner med din man, först, och förklara hur du känner, och sedan sitta ner med din mamma och verkligen vända på alla stenar för att se hur man kan få till en så bra kompromiss som möjligt? Jag känner en kvinna som skypar med sina barnbarn flera gånger i veckan just för att de bor på olika kontinenter (barnen är små). Kanske din mamma skulle gilla? Kan ni spara, du och din man, så att du och barnen kan åka och hälsa på ett par gånger per år, i tillägg till hennes besök? Ömsesidiga uppoffringar och så mycket kompensatorisk kontakt (foton, samtal, skype etc) som det bara går?