Får jag som bonusförälder ge ultimatum?

Nej, barnet är 1,5.

Och för övrigt kan jag tillägga att jag var enormt otrygg som liten och blev utkörd från pappas säng när han skaffade sambo när jag var fem år gammal. Jag kommer fortfarande ihåg hur jävla hemskt det var och hur jag låg och grät halva nätterna. Jag är helt övertygad om att det har bidragit till att jag än idag, som vuxen, är väldigt mörkrädd. "Gränser" och "viktigt plats att bara vara" i all jävla ära, men vuxna är vuxna och barn är barn och de kan faktiskt behöva närheten.

Tror du att otrygghet botas bäst genom att sätta gränser?

Han är fortfarande 1,5 år gammal.

Absolut! Att låta barnet styra upp om de vuxna ska få visa varandra känslor ger barnet en roll och ett ansvar den inte ska behöva ta. Självklart ska pappan tydligt visa att det inte är ok! Sedan borde pappan se till att barnet blir tryggt i sin säng genom att ex gå tillbaka med barnet till sängen när den kommer på natten, ligga å mysa länge vid nattning. Att sätta gränser är iinte samma sak som att inte visa kärlek, det kan man göra ändå. Förstår inte hur visas ronerar när de menar att ett litet barn ska stå för gränserna och föräldrarna ska bara lalla med, låt barnen vara barn, inte ta ut dåligt samvete och lägga roller på deras axlar som gör dem osäkra.

Självklart behöver barn närhet. Men de behöver att föräldrarna visar dem trygghet, i ditt fall verkar ju din farsa hoppat över den biten. Sen är det inte svart/vitt- självklart ska barnen komma någon g ibland, men barnet ska inte behöva vara så beroende och otrygg att den inte klarar att sova själv. Då måste man som förälder bemöta barnet och jobba på det! Inte bara skita i det och låta barnet stå ensamt i sin sin otrygghet och ta hand om symtomen (dvs när barnet kommer på natten).

Jag orkar inte mer isåfall går jag tillbaka till mitt första inlägg.

Det är knappast någonting man kan begära av en 1,5-åring.

 

Att vilja vara nära sina föräldrar, söka upp dem när man är rädd eller ledsen av mardrömmar eller annat är inte ett tecken på otrygghet bara så du vet.

De flesta har varannan vecka, varannan helg är npg ganska ovanligt nu för tiden. Nu är sonen förvisso liten och man rekomenderar inte vv förrän efter 3 år. Men vv är nog helt klart det vanligaste.

Hur går det ts?

Jo jag har på väldigt fina sätt försökt ta upp detta, men utan resultat.
Kanske vill han inte höra..?!
Denna helgen har faktiskt gått ganska bra, (än så länge) Peppar Peppar.

Hoppas ni kommer fram till en lösning som passar er alla tre :)

Nu har vi tagit upp det till diskussion efter några (icke förstådda) pikar ifrån min sida, ;)
Jag la faktiskt upp det ganska fint och bra, förklarade vad jag kände, vad jag ansåg vi & vårt förhållande och framför allt han själv som man & människa behöver.. Lite ensamtid, lite tid att hinna med..
Han söker nu nytt arbete & har börjat diskutera med Exet om vårdnadsbiten.
Jag känner att detta kan bara dra med sig fördelar, detta är precis vad vi behöver.
& ni behöver inte bli oroliga, jag skulle aldrig tvinga honom, detta gör han av ren egen vilja.

Härligt! Hoppas att det blir bättre.

No shit!!! Men at inte klara att pappa och bonusmamma visar ömhet är det och att inte klara att sova i sin säng är det. Det är inte samma som att komma in ibland. Livet är inte svart/vitt.
Det är mitt 1 råd som gäller då jag sen trodde ungen var äldre...... precis som jag skrev ovan!!

Men det är helt normalt beteende med svartsjuka hos en 1,5-åring, liksom att inte kunna sova ensam och inget "tecken på otrygghet" som måste tränas eller disciplineras bort, hur mycket än AW-anhängare än hävdar annat. En 1,5-årings trygghet är föräldrarna och det är precis så det ska vara.

Vi har tagit tag i problemen och diskuterat och kommit fram till bra lösningar tycker vi.
De är nog ett helt normalt beteende, men i helgen så bytte vi säng..
Vi bytte ut spjälsängen till en större säng så vaknar han nu går vi in o lägger oss där istället.
Fungerade jätte bra i helgen.