Fan inte lätt

"Jag har inte valt att skaffa barn för 8 år sen. Men nu får jag ta hand om en 8 åring ändå. Plus min lilla bäbis som JAG valt att skaffa. " Det var denna mening som jag blev så upprörd över. För att jag anser att hon gjort ett val den dagen som hon bestämde sig för att starta ett förhållande med sin man. Denna åsikt delar jag även med min man som är bonuspappa till våra tre äldsta barn, han funderade länge och väl innan vi inledde ett förhållande just för att kunna gå in och veta att han har gjort ett lika stort val som att han hade valt att sätta dom till livet själv. Sedan är det inte lätt, men det är det inte för mig heller som biologisk mamma.

Man är bara människa och under åren som bonusförälder förändras relationer till både barn och deras biologiska förälder.

Hade en skön relation med alla mina bonusbarn 5st  då för drygt 8 år sedan men åren går och nu är det 2 av barnen jag har en tight och nära relation till de är idag 11 och 17 år gamla. Kan inte förklara vad som hänt men så är det.

Har alltid funnits där för dom om nån undrar.

ÅH att säga att man blir glad är helt fel ord! Men jag trodde själv att jag är/var helt knäpp som känner så som jag gör.Men tydligen finns det fler än bara jag i universum som upplever och känner.

Jag träffade min sambo för 3 år sedan , och han har en dotter i dag på 16 år.
Vi har henne 2 veckor i månaden .

Dom veckorna då hon är hära , blir min sambo som ombytt .

Hans dotter är i mina ögon fruktansvärt bortskämd, och får precis allt serverat.

Jag tycker det är jobbigt att vara som "ny" kvinna och inte kan säga något. Jag anser att man måste ha riktlinjer i ett hem.
Hon hjälper inte till med något här hemma, lämnar disk som JAG ska ta hand om. Lämnar sin tvätt i maskinen tills den ruttnar och jag kan forts med en lång lista.

Jag har försökt att tala med min sambo om att det kanske vore bra om hon tog hand om SIN katt tex , borsta den, hjälper till att tömma kattlådan ect då det är hennes ansvar & inte min.
Samt hjälpa till att duka/duka av nångång eller vad med vid matlagning då hon inte kan laga mat (hon är som sagt 16år)
Jag tycker såna saker är en sj.klarhet vid barnuppfostran.

Min sambo sitter mer eller mindre lamslagen. Han blir mer eller mindre irriterad på mig då jag tar upp dessa idèer att hon kanske kan hjälpa till ,istället för att bara sitta på sitt rum och "plugga"..ja hon pluggar men hon sitter vid datorn 80% chattar.

Inte nog med detta så dricker hon och har oskyddad sex. Min sambo verkar vara konflikträdd och tar inte upp detta med sin dotter. Utan han behandlar henne istl som en prinsessa och ger henne all frihet i världen .

JAG BLIR GALEN!!!!!!!!!!!!!

Har gått så långt nu så jag bara blir irriterad på småsaker .
Småsaker som man egentligen inte borde bry sig  - som tex hon viker inte mjölkpaken i sopppåsen utan LÄGGER det fint ovanpå .Istället för att ta den där förbannade påsen , knyta, sätta i en ny så skiten får plats.

Gud så skönt att få skriva av sig !
Och jag tänker besöka denna sida mera, för jag är som sagt inte ensam.
Kanske man får tips & råd hur man ska göra som Bonusmamma- för det är fan inte lätt alla gånger att vara den nya kvinnan - och man känner bara att barnet inte tycker om en och gör allt för att reta galfeber på en  

Jag förstår precis hur du har det. Min sambo har två barn. En dotter på 12 och en på nästan 16. även min sambo blir precis som förbytt de veckor när hans barn är hos oss. Allt är serverat och bilen står redo alltid även om det bara är till solariet som ligger 200 meter härifrån. Kläder och andra prylar ligger kringströdda i hela huset de veckor de är här och om man andas något om det blir man automatiskt en bitch i sambons ögon(fast man är gudomlig i alla avseenden de andra veckorna och han  säger att han är villig att göra allt bara man ber om det) ( allt jag skulle vilja be om är att han skulle kunna hålla lite ordning på sina bortskämda små prinsessor).
Hela livet rasar liksom de veckor han har sina prinsessor här. En man som i vanliga fall har normala sunda åsikter om det mesta i livet blir en liten hoptryckt mes de veckor hans barn är här. Det hela är skrämmande. Alternativet är väl att leva själv med min 14 åriga son(har två andra barn men de är utflugna och bor dessutom utomlands hos sin pappa.) Ska man kompromissa och bita ihop eller ge upp. Jag vet verkligen inte.
Men varje dag är en kamp för att orka leva vidare,

Jag tror att det handlar om nån slags "dåligt samvete" för pappornas del? Dom verkar uppenbarligen ha problem med att säga nej å sätta regler å gränser. Likadant här men vi har inte tonårs problem än iaf..
sen e det ju klart att det är svårt att bo med någon som inte e uppfostrad på det sättet man själv tycker att man borde vara. Det måste man nog lära sej att leva med för som sagt det är inte ditt barn.
Men regler och vad som gäller hemma hos oss e viktigt! Specielt när det finns flera gemensamma barn oxå tycker jag. Varför ska det va skillnad bara för att det är "synd" om det barnet som har skillda föräldrar?
Åter igen -det är så jävla svårt ibland!och så mycke som man innan inte ens tänkt på att man kommer möta iom det valet man gjorde av partner...

Jag håller helt med. Det är verkligen inte lätt. Jag har inga barn men det har han, en tonåring. Det liv han levde med barnats mamma fortsätter på så sätt att hennes familj forfarande ska hälsas på (pappan, systern med familj osv.) och han vill att jag ska följa med som om det skulle vara den mest naturliga sak i världen.
Det är det inte för mig. Jag anser inte att jag måste fira has fd:s syster eller pappas födelsedagar. Om han måste åka hem till dem (30 mil bort) så får han göra det själv. Men han gillar inte det. Han kan inte förstå hur det känns för mig som ska fira hans fd:s familj.....vilket jag tycker är konstigt att han inte kan sätta sig in i.
Det känns ibland som om jag som inte har barn måste ställa upp på allt av hans tidigare liv, för jag har ju "inga andra åtaganden". Han tycker inte att det kan vara så farligt att sitta på morfars/mosters/kusiners kalas i en familj han umgåts med i 25 år innan mig. Jag känner mig som femte hjulet under vagnen, men jag får inte honom att förstå det.

Jag har valt honom som partner och med på köpet kom hans barn. Det är helt ok för mig. Men att jag måste dela min tid med hans fd och HENNES familj, det kan jag inte köpa...

Är jag egoistisk och orättvis?

Tips till er med slarviga tonåringar i huset, bio eller bonus:

Skaffa IKEAs stora blå plastkassar och när ni tröttnar på allt utspritt, ta en runda och lägg ner ALLT i kassen. Skor slängda innanför dörren, chipspåsar på soffbordet, trosor på golvet i badrummet, tömda schampoflaskor. Allt som tonåringen har strött omkring sig. Även ohängd tvätt i maskinen.

Ställ sedan bara in kassen i hans/hennes rum. Inte en kommentar. 

Bär även in den ostädade kattlådan dit, om katten tillhör tonåringen.

Tror inte det behövs så många ggr.

Men INTE EN KOMMENTAR, när ni ställer in den. 

Tack, Liillii för dina tankar. Jag känner mig så ensam i bland när jag har dessa funderingar och jag inte riktigt får förståelse, men inser att jag inte är ensam om den här situationen som förståss uppkommer när man går in i en relation med någon som har barn. Jag förstår att en viss "bagage" alltid ingår, men jag kanske inte behöver utsättas för allt detta bagage.
Tack igen!

Jag hade en jätte bra relation till min mans son. Men när vi gifte oss blev allt annorlunda. Började bli otrevlig mot mig när pappan inte var i närheten. Och så har hans mamma börjat att prata illa om oss. Vi kommer att få en bebis i januari och hat fått höra att hon säger till honom att vi inte kommer att bry oss om honom när den nya bebisen är född, och att hans pappa inte kommer vilja ha honom mera. Och när vi har frågat ut mamman varför hon säger så, så får vi bara höra att hon inte har sagt så. Så vem ska vi tro på, sonen som är helt förstörd eller mamman som fortfarande ringer till min man och frågar vad han gör kl 02.00 en lördags kväll. ?! Jag är helt förvirrad och har ingen aning om hur jag ska lösa allt. och med bebisen i magen och allt så känner jag att jag inte orkar med allt drama som tar på mig.