Förlusten av en förälder i tonåren
Förlorade min pappa över tio år sen i mesoteliom orsakad av asbest. Har burit det med mig länge, var i mellersta tonåren när det skedde och jag fickl inget stöd då från något håll. Ballade ur strax efter jag blev myndig och det höll i sig ett tag tills jag crashade i en djup depression. Ordnade upp livet någorlunda men känner att jag fortfarande bär på den enorma sorgen som egentligen aldrig fått komma ut. Nu har jag börjat vara fruktansvärt ledsen över det och jag förstår mig inte riktigt på det.. Hur kommer man förbi en sådan förlust? Vill komma bort från den negativa spiralen mitt liv blev och har till stora delar gjort det. När jag varit inom psykiatrin och bett om hjälp har de bara velat fokusera på nuet och min framtid fast jag sagt att jag vill ha hjälp med alla skuldkänslor och sorgen så att jag kan gå vidare med en större känsla av helhet.
Någon mer här som förlorat sin förälder i tonåren och haft en liknande situation? Hur gick det för er?
Jag har nu åter gått utvärderingsmöten inom psykiatrin och ska nu få en psykodynamisk terapeut just för detta ändamålet så jag är hoppfull. Känns halvdant ta upp något så "gammalt" men jag har aldrig låtit mig själv vara ledsen.