Förlusten av en förälder i tonåren

Jag tycker du ska ta upp det med psykiatrin, känner igen att man blir deppig långt efteråt.

Man kommer aldrig riktigt, riktigt över en sådan förlust. Som exempel: När det är t ex "mors dag" så inser jag att jag knappt aldrig firat det. Kanske kom jag med något kort till min mamma när jag var i mellanstadieåldern, men aldrig sedan. Man kan sakna förlusten av att ha mött sina föräldrar som vuxna personer, att ha resonerat med dem om något viktigt i livet till exempel, jag har aldrig resonerat om något med min mamma vad jag kan minnas. Jag har svårt att minnas min mamma och det går inte att föreställa sig hur det är för dem som är vuxna och har stöd i att ha föräldrarna kvar i vuxen ålder.

Så det är ju inte en sorg som bara var då, den finns kvar idag, i form av alla förlorade möten och samtal, det är det jag försöker säga.

Känner igen det där i att man inte kommer över det fast jag har aldrig "crashat" psykiskt, men heller aldrig riktigt tagit i detta.
 I början fick jag sköta min mor och hennes depression, hon försökte även ta livet av sig vilket ju defenitivt inte förbättrade ens liv just då. Var utan någon direkt hjälp av äldre syskon eller släkt (jag var sladden som bodde hemma när far gick bort). Att veta att folk som bör stå en nära och som stod i tacksamhetsskuld till farsgubben/familjen gärna lovar en massa saker men sällan håller dem har verkligen inte hjälpt min människosyn eller öppenhet till andra människor.
Det jag "ångrar" mest är att man även om jag var snäll och skötsam ändå var en tonåring som skulle tjafsa emot och bli vuxen så att säga. Även om jag vet att min far var stålt över mig och älskade mig så hade det varit skönt att få varit vuxen så att säga.
Pratar mycket om farsgubben och funderar på hur han gjort i olika situationer, idoliserar han till max men skämtar även om hans dåliga sidor:p. Tror det är viktigt att prata ut.

Ja, man går ju miste om sin tonårsperiod på något sätt, om föräldern dör just när man är i tonåren, kanske efter en längre sjukdomsperiod. Först en lång period där förälderns sjukdom är i centrum för hela familjen, hänsyn ska tas, och så dör då föräldern och överger det kvarlämnade barnet/tonåringen som då är utan stöd eller vägledning ifall den andra föräldern av någon anledning inte är tillgänglig (dvs går in i depression, själv blir sjuk, osv).

Anonym 1, visst är det så - jag har insett att det aldrig går över, men jag hade velat kunna bära med mig det på ett mer friskt vis. Inte alltid bli helt förkrossad av det och nedtyngd av skulden jag känner.

Daniel! Så jag känner igen mig i vad du skriver. Jag är också sladdbarn (vilket fult ord det är..) och blev ensam kvar med en känslomässigt smått handikappad mamma. Det fanns verkligen inget stöd. Eller någon förlåtelse för mig själv, jag sa så många elaka saker till min pappa innan han dog och det försvinner verkligen inte. Önskar också att jag hade fått vara vuxen, att jag hade fått fler år. Mina syskon fick så många fler år.

Min pappa hann bara vara sjuk 3 månader och det hyschades runt mig. Ingen sa någonting till mig, inte som jag minns och även om jag någonstans säkert ändå förstod så kunde jag inte ta det till mig. Så jag blev arg istället, väldigt arg. 

Jag förlorade min far den 28/1-16, jag vet att det är en tråd gammal som gatan, men iaf.. Varför i helvete kan jag inte gråta när jag vill gråta?