Hur skall man inte göra skillnad på egna och bonusbarn?

Vem har pratat om kompisars och grannars barn? Har jag sagt att du är ego för att du älskar dina barn? Enligt mig är man ego om man som vuxen går in i ett förhållande där det redan finns barn och inte hittar tillräckligt mycket kärlek i sig själv att ge till sin partners barn och därmed behandlar barnet med äkta kärlek och inte bara en vanlig kram. Som sagt - jag känner flera

det är väldigt elakt av dig och skriva att man måste känna äkta kärlek för sitt bonusbarn annars är man ego. Vem är du att bestämma vad andra skall känna. Kärlek är inget som kommer automatiskt. Men hänsyn och respekt till barnet som fanns innan samt göra det bästa av situationen är däremot ett krav.

Kungcarl: har du några bonusbarn? Man kan inte tvinga fram kärlek så som du beskriver, att man är ego om man inte kan ge av sig själv och hitta kärlek som är likvärdig den man ger egna barn. Så fungerar det ju liksom inte. Kärlek växer fram, det kan ta lång tid. När man träffar någon som har barn är ju deras barn lika främmande för en själv som grannens barn eller vännens barn. Jag har en bonusdotter och har all förståelse för att min sambo älskar henne så som jag älskar min son, men JAG är inte tvungen att älska henne. Ego är dessutom fel ordval, det har ingenting med att jag inte vill dela med mig av kärlek att göra. Känslor styr man inte över och de kan heller inte tvingas fram. Kan man begära att ett barn älskar sin styvförälder så som sina egna? Nä. Det är likadant med vuxna och bonusbarn. Det enda man kan begära är att man inte behandlar barnet illa eller är orättvis. Men man kan aldrig tvinga fram kärlek.

du beskrev verkligen det jag ville få fram

Whatever - det som retar mig på FL är att så många skriver att det ska vara självklart att inte älska sina bonusbarn (OBS säger inte att du har skrivit det) och TS skriver ju mer eller mindre att det SKA vara skillnad på mina, dina och våra barn och det retar mig nåt enormt, så genom att skruva till mina argument extra hårt så hoppas jag att några kan få sig en tankeställare och börja se bonusbarnen som just en bonus i livet och inte ett bihang som kommer och bor periodvis (OBS inte sagt att du ser det så) Alltför många har en väldig konstig syn på bonusbarnen och ser dem som symboler för allt möjligt konstigt i de vuxnas relationer. Nej, jag har inga bonusbarn men om jag haft det kan jag garantera att jag öst lika mycket kärlek över dem som över mina egna barn

Det roliga är när det kommer folk som dig som tycker dig ha rätt att säga att bonusföräldrar skall känna si eller så annars är man det ena och det andra..och det när du inte ens själv lever i en styvfamilj! Jag kan garantera dig att du har inte en aning =)

Man kan bara utgå ifrån sig själv och försöka vara så realistisk som möjligt, vilket jag är. Jag tänker inte vända ut och in på mig själv för att behaga andra människor i deras tro om hur man ska känna inför sina bonusar. Jag tycker/trivs med min bonus och han med mig och det räcker.

Man kan faktiskt ha en åsikt utan att leva i sammanghanget själv. Jag ger dig att jag inte har 100 % inlevelse i hur det känns i vardagen men genom ganska mycket erfarenhet i området på andra sätt så är det alltsomoftast relationen mellan de inblandade vuxna som speglar av sig på relationen mot bonusbarnet. I de lyckosamma fallen beter de vuxna sig moget och pratar med varandra med barnens bästa för ögonen, i de mindre lyckosamma fallen är det en ständig kamp mellan de vuxna och det spiller över på relationen mot barnen. I ditt fall så trivs ni ju och har det bra - perfekt! Men det är väldigt många fall där det inte är så och för att lösa det är det förbannat bra att ta in argument från alla håll - både från folk i liknande situationer och från folk med andra lyckade exempel på ett bra familjeliv - med eller utan bonusbarn. Men det finns ju alltid folk som du som inte är mottaglig för synpnkter från nån som inte är i samma sits.
Och jag garanterar igen att jag hade öst kärlek över mitt bonusbarn om jag haft ett, för barn betyder fantastiskt mycket för mig - mina egna och andras

jag är absolut mottaglig men efter att du kallade mig ego så känns det inte så respektingivande

Nu är jag inte bonus själv men har ett barn sen tidigare som min nya sambo är "bonus" åt och barnet älskar honom. Varför? Jo för att han ägnar honom lika mycket tid som vårt gemensamma barn och för att han ärligt gillar honom, tar förgivet att han ska med på semestrar och andra aktiviteter vi gör med familjen. Tilltalar honom med samma respekt som vårt gemensamma barn, ger lika mycket saker osv.

Hans familj tar lika väl hand om mitt barn sen tidigare och räknar in honom lika mycket i släkten som det andra barnet osv. Min sambo är genuint genom god och omtänksam därför älskar jag honom och därför alskar mitt barn sen tidigare honom. Annars hade det inte fungerat....

Det är denna mening i ditt första inlägg "Bonus har sin mamma och pappa" som stör mig och som jag tycker är egoistisk eftersom du där lyfter bort ditt ansvar till biomamman- och pappan. Det tycker jag är egoistiskt, man måste gå in med inställningen att bli en stor del i bonusbarnets liv och ta ansvaret och inte enbart flytta över det till bioföräldrarna. Sen tänker jag mig in i bonusbarnets situation som flyttar mellan hushållen och när han får en kram från sin styvmamma så är det "bara en vanlig kram", jag är övertygad om att det känns. Kalla det vad du vill. 
På tal om respektingivande:"Det roliga är när det kommer folk som dig som tycker dig ha rätt att säga att bonusföräldrar skall känna si eller så annars är man det ena och det andra..och det när du inte ens själv lever i en styvfamilj! Jag kan garantera dig att du har inte en aning" - jag skrev att jag inte har bonusbarn, vad är det som säger att jag inte levt i en styvfamilj?

Man kan vara en fantastisk extra vuxen i ett barns liv utan att ösa med kärlek, och man måste inte heller älska.

Jag och min mans barn har kul ihop, vi trivs ihop, vi skrattar och flamsar, gör egna saker ihop, grälar, diskuterar, pratar... osv.
Men... jag älskar dom inte. Inte alls. Tycker väldigt mycket om, jajamensan. Men jag kan inte med gott samvete påstå att jag överöser med kärlek. Och det går bra ändå.
Jag kramar inte dom som jag kramar min son, de kramar inte mig som de kramar sin mamma. Jag älskar inte dom som min son, de älskar inte mig som sin mamma.
Det är inte det minsta ego, det handlar bara om att vi har VÅRT sätt att ha ett förhållande. Ett förhållande som inte är barn-förälder, utan vårt egna som VI har kommit fram till.

Det här är lustigt. 
För skulle det stå i en TS om en bonusmamma som ser sina bonusbarn som sina egna, då kommer det garanterat någon som ska skriva på näsan om att det minsann inte alls är dina barn, och att barnet redan har en mamma och en pappa och att man ska backa. Tro mig, jag har själv hört det mängder med gånger, att jag försöker ta mammans plats enbart för att jag ser mina bonusbarn som en naturlig del i min familj och tar ansvar i princip samma utsträckning som barnens pappa. 
Som bonusmamma kan du aldrig göra rätt, för det finns alltid människor som har så väldigt mycket åsikter om just den rollen, och det är sällan åsikter som är applicerbara på verkligheten.

Mina bonusbarn har en mamma och en pappa som dom älskar. Sen har dom mig som dom oxå älskar, men tror du att jag kräver att dom ska känna för mig som dom känner för sin mamma?
Nej.
Och det antar jag även att du tycker är normalt.
Men att en bonusmamma inte känner samma overkliga och totala kärlek till ett bonusbarn som till sitt biobarn, det är inte ok.
Då undrar jag, vari ligger skillnaden?
Både barn och vuxna är människor, och när det kommer till människor så är det inte så att man kan styra känslor. Känslor är något som uppkommer och som man sen anpassar sig efter.

Det enda man kan kräva i en bonusfamilj är att alla är lika prioriterade, att alla känner sig hemma, och att alla är respekterade.

Sen är det inte samma sak att leva i en bonusfamilj som barn, som det är att leva i den som bonusförälder.
Det är två helt olika  diskussioner, och det är väldigt svårt att diskutera erfarenheter för bonusvuxna om man inte har dessa erfarenheter. Självklart går det alldeles utmärkt att ha en åsikt ändå, men vis av min erfarenhet är det helt omöjligt att veta vad som väntar på det känslomässiga planet när man går in i rollen som bonusförälder. 

Jag är så ofattbart trött på att min roll som bonusmamma ständigt ska bli ifrågasatt, i allt jag gör och säger!
Är jag någon gång trött på situationen är jag en elak egoistisk människa.
Är jag någon gång glad över hur bra allt funkar och hur bra vi har det i familjen, då försöker jag ta mammans plats och då är jag även då elak och egoistisk.
Tar jag ansvar försöker jag ta mammans plats.
Tar jag inget ansvar är jag den elaka styvmodern. 

En biomamma behandlas allt som oftast som den heliga modern, utan att ens behöva vara i närheten av att bete sig som en sådan.
En bonusmamma ska ständigt bete sig som den heliga modern, men kommer aldrig någonsin att bli behandlad som en sådan.

En bonusmamma är precis lika mycket en människa som alla andra, har rätt till sina känslor, har rätt till sin egten person och sina egna gränser och begränsningar.
Och framför allt så har bonusmamman ett precis lika stort existensberättigande som en biomamma, och faktiskt på exakt samma mänskliga villkor. Den som inte förstår det borde ta och vandra ett par veckor i mina, eller någon annan bonusmammas skor, och sen komma tillbaka.
För det är sällan en dans på rosor, men vi gör så gott vi kan, och ändå är det aldrig rätt eller bra.
 

Min 6 årig bonusdotter försökte med argumentet förra gången hon var här "men alltså, du vet inte hur det är att åka fram och tillbaka mellan mamma och pappa som jag gör", som motargument till "nu ska du minsann städa ditt rum, jag har bett dig 4 ggr, nu gör du det"
Var på jag blev och skratta till och förklarade "jag vet ALLT om att åka fram och tillbaka mellan mamma och pappa, jag gjorde det från att jag var 8 månader, så mig biter inte det argumentet på"

Det var med den teorin att jag visste ALLT om att om att bli forslad fram och tillbaka, som gjorde att jag  visste att det var värt att statsa på min man, trots de faktum att han hade barn och jag aldrig någonsin har velat haft några.

Sen hamnade jag i situationen att bli en vuxen i en bonusfamilj, inte riktigt samma sak som att vara barn. Inte någonstans samma sak faktiskt. Visst, jag tror att jag har en lite mer förståelse för hur det känns för barnet om man jämför med hennes mamma och pappa, och i mångt och mycket i deras (föräldarnas) bråk så ser jag det från barnets perspektiv och utifrån hennes bästa. Vilket gör mig betydligt mer objektiv och ena gången tar jag min mans parti för att i nästa situation ta mammans.

Men att gå och tro att man vet vad saker och ting handlar om för den som är bonusförälder bara för att man levt som bonusbarn under uppväxten, det är nog bland det naivaste jag har hört.
Dessutom att gå och tro att man vet hur det är att vara bonusförälder, när man "bara" är bioförälder är också väldigt blåögt och dumt. För har du inte varit i situationen, kan du aldrig veta hur du kommer att reagera. Och man bör inte kasta stenar om man inte vet med säkerhet att det inte ligger en glasskiva där stenen landar.

Naturligtvis älskar man sitt eget barn.Bonusbarn är ju

Älskad av sina föräldrar,så våra egna barn borde alltid komma först!Jag personligen hade aldrig orkat med otrevliga bonusbarn,städa efter dom,diska och försöka anpassa efter andras ungar.

Det ÄR skillnad på bonusbarn och biobarn. Du behöver inte älska en ny partners barn.

Känner inget annat än ...ja ursäkta men "avsky" för min sambos barn.

Vi har levt ihop i 14 år och barnet är lika gammalt.

Han är en riktig skitunge och jag räknar ner dagarna för när han är 18.

Då ska jag sparka ut honom eller kräva att han går i skolan eller skaffar ett jobb.

I början försökte jag verkligen men sedan han var 4 år så går det bara utför.

Han är lätt funktionshindrad med ADHD och lite låg begåvning och därför kräver han mer än normala barn. Mamman vill inte ha honom alls pga hur han är och har helt övergett vårdnaden till min sambo.

Jag gör INGENTING mer än lagar mat, köper och tvättar kläder, fixar inför födelsedagar osv. Vi har inga gemensamma barn. Men jag kan inte ta till mig min sambos son, jag tänker inte ens kalla honom bonus.

Och nej, jag kommer inte lämna min sambo pga det här och han kommer inte lämna mig heller.

Varför ska man tvingas älska ett eller flera barn som inte är ens eget/na. Det är ju föräldrarna som valt att splittra familjen och därför kan inte ansvaret ligga på en ny partner att återupprätta den kärnfamiljen som föräldrarna valt att ge upp.

Jag accepterar det här barnet. Är inte elak eller så. Jga älskar honom inte och ger honom ingen som helst närhet. Står inte ut med tanken på att krama honom eller ens sitta nära bredvid i soffan. Han har fått en egen tv så han kan sitta o muppa sig i sitt rum på egen hand. Inte så att han inte FÅR sitta med oss, han är lite...egen...så han föredrar att vara själv om det finns möjlighet.

Jag hade sååå gärna haft egna barn men är lite rädd att min sambo bär på den här genen som gör barnen lite "muppiga". Han har 2 barn till som är likadana som det som bor med oss. De andra två är vuxna och bor på gruppboenden. Han har alla 3 barn med 3 olika kvinnor. SÅ, jag accepterar att inte skaffa barn med honom. Han ska även sterilisera sig efter årsskiftet.