vi som har valt att fortsätta leva med en alkoholist!

Du vill inte ha någon som stöttar dig. Du vill bara förändra honom och det kan du inte förrän han själv vill. Min syster var narkoman i många herrans år och vi grät blod många gånger så jag vet nog en del om missbruk.
Hon slutade när hon själv ville

jo tack jag vet precis att det är så..... men ibland är det skönt att ha någon som sitter i samma båt så att säga att kunna stötta och få prata lite om vilket elände alkohol är.....

jag vet mycket väl att jag inte kan ändra på han. han slutar när han själv vill sluta så är det. jag vet det! jag sluta inte röka förrens jag själv ville det så..... beroende som beroende.... ingen kan tvinga en till något man inte vill....

hehe min man va precis likadan!
de absolut tråkigaste är alla i omgivningen som förutbestämmt att de är kört.
ja tror inte de va någon som trodde på oss.. fast de gjorde inte ens vi själva ibland.
Först å främst så har min man sagt att han kände sig trygg med mig för ja krävde alldrig att han skulle sluta, lr att han skulle välja "alkohol lr mig".
Tyvär levde ja som starkt medberoende, för ja låtsades oxå som om de inte va några problem..
han säger att han inte är alkoholist,så då är han inte de.. oj vad ja ljög för mig själv!
men ja hade stöd av en "fältare". vi träffades offta när de va som tuffast. hon fick mig att förstå att han faktiskt är alkoholist, och att ja är medberoende...
min man märkte att jag mådde dåligt och för min skulle vill han sluta. och de gjorde han, många ggr, med många återfall och tron att han skulle kunna dricka alkohol igen!
så de sket sig varje gång.. milt sagt.
så för ca 3½ år sen bestämde han sig för att sluta helt... men vårt förhållande va nåt fruktansvärt infekterat..
innan nyår drack han konstant, typ dygnet runt i ca 6 veckor... ( ja tror bara en alkoholist klarar de )
men sen dess, efter de nyåret har han inte druckit en droppe...
ja va så less på skithögen så ja orkade inte va med honom ändå, så vi separerade...
vilket höll i ca två månader... de va den mest smärtsamma tiden i mitt liv änsåänge tror ja..
men vi vart tillsammans igen, tokar tyckte alla ;)
och strax efter friade han... så då gifte vi oss super snabbt och medelade inte försen precis innan!

och vi har aldrig varit så tajta som nu! och de känns som om vi bara blir tajtare och tajtare ju längre tiden går.
Bara för att man är med en alkoholist så behöver de inte betyda pest å pina.
de är inte lätt, men de kan va värt de alla gånger!

men de är min historia ;)

Instämmer, att själv leva med en alkoholist kan man alltid göra, men grymt oansvarigt och fel att blanda in barn i det.

Åh det är alltid så härligt med folk som tycker att deras barn, alltså självständiga individer, ingår i "deras val". Du tycker antagligen att fysiska ingrepp som omskärelse, hål i öronen och tatueringar på dina små barn också är ditt liv och ditt val. Sorgligt.

Detta missade jag....hur fan tänker du här?

Du kanske ska gå i dom barnens skor som har föräldrar som är alkolister. Fan va jag blir förbannad.

men... ts ville ha stöd.. någon att dela de med...
inte bli nertryckt och höra vad hon ska och inte ska lr hur dum hon är...
de är liksom inget som hjälper..
väldigt taskigt bara...

Ts har gjort sitt val när får barnen göra sitt

ts...
min fru har skrivit här hon kan nog hjälpa dig med stöd...
jag själv då, jag viste att jag var narkoman när jag träffade min fru...
jag vart sänd  till behandlingshem i samma veva som jag träffade henne...
något i mig fick mig att vilja sluta med drogerna för att jag tyckte hon förtjänade bättre än en knarkare...
sedan så började jag kröka, tyckte att en öl efter jobbet var man väl värd (åftast 4-12 7,2or)...
efter lång tid började jag se att jag kanske hade problem och sökte hjälp från jobbet, gick alkohol bahandling och var nykter i ca4-6månader, trodde jag var botad då och att jag kunde dricka som normalt folk men det gick verkligen inte...
jag har älskat min fru från början det var det som gjorde att jag lyckades sluta knarka (bytte drogerna mot alkohol) och även om hon aldrig gav mig något ultimatum så började jag inse att om jag fortsatte som jag gjorde så skulle hon lämna mig eller knäckas totalt så jag bestämde mig att jag skulle sluta efter den nyårs fest vi hade planerat...
det vart början på min sista fylla 8 veckor lång vart den ( hon skrev 6 veckor här men den var 8 veckor lång) och jag söp som en "riktig" alkoholist jag kunde vakna på natten och ta ett glas vin, en öl eller en grogg bara för att jag var törstig...
jag drack ända fram till kl 3 nyårsafton och sedan har jag inte druckit igen...

jag är väldigt säker på att det bara var jag som var säker på att denna gång skulle jag lyckas...

min berättelse kan nog inte hjälpa dig så mycket men jag är säker på att min fru kan det...

tyvär så av det jag läst här så är din man/kille alkoholist och först så måste han inse det och det är svårt att verkligen förstå att man är alkoholist, sedan måste han vilja sluta och det kan vara ännu svårare...
men med rätt motivation och hjälp vid rätt tillfälle så kan han ta sig ut ur det...
om du känner att du kanske vill ha en hinnt om hur man tänker å fungerar som alkoholist så kan du alltid skriva ett medelande till mig...

hoppas att ni hittar ut ur denna mörka period av erat liv...
MVH/ en som känner mörkret i flaskan

Jag har vuxit upp med en alkoholiserad förälder så de enda råd jag kan ge dig är:
Kan han inte inse att han har problem och göra nåt åt det så lämna honom! Jag skulle inte önska att min värsta ovän samma barndom som jag har haft!
Oavsett om ni har barn eller ej, tänk på dem i första hand!

jag förstår dig, jag önskar att jag kunde göra allt jag gjort under mitt missbruk ogjort allt jag utsatt min fru för, allt mitt ex vart utsatt för och allt min son var tvungen att leva med och lära sig om sin far...
och om man som missbrukare inte lyckas förstå och ta sig ut ur missbruket så är det bara en otroligt mörk nedgående spiral av misär för en själv och alla i ens omgivning...
men jag är rädd för att allt för många ger upp allt för tidigt när dess partner har missbruks sjukdomen...
och självklart så är det allt för många som in absurdum tror på att det ska bli bättre...

det här är en svår fråga som det inte finns något lätt svar på...

TS lever sen 4år tillbaka med en man som dricker mycket vi har ej gemensamma barn,mina har flugit ur boet hans bor hos modern..Jag ställer krav men dom tas ej på allvar och jag känner nu att jag inte orkar mera då hans drickande slutar vid att jag får lämna hemmet pga av hot och hårda ord (ej slag ännu) Jag har nu sagt ifrån att blir han full och hotar mig en gång till så flyttar jag och han vet nu att detta inte är ett hot utan att jag kommer att verkställa det. Om nu hans kärlek är starkare för mig än alkoholen återstår att se!!

Dock är situationen som medberoende mycket mer komplex än så.

Du gör dig själv en tjänst om du läser på om fenomenet medberoende, både för att förstå dina egna känslor och få en förståelse av hur hans konsumtion kommer påverka båda era liv.

Jag sitter i din sitts och förstår! Får hjälp av anhörigvården för att fatta att jag inte kan hjälp honom mer och tänka mer på mig själv.....just nu är det tufft som tusan å går 2 gånger i veckan. har förstått ganska nyligen att jag egentligen står utanför drickandet.....jag finns inte när han dricker och att jag är inte felet till att han super ner sig totalt. Han har gett mig skulden för sitt drickande en massa gånger och sagt att jag inte förstår.
Det är bara så att han inte förstår va drickandet gjort med vårt förhållande och hur mycket han egentligen i slutendan bara förstör för sig själv.
Jag har levt i ett "vacum" av hans problem....
Nu vill jag ha tillbaka mitt liv å alla mina vänner som jag inte hann med under tiden....

Jag kan i allafall rekomendera anhörig vård för att kanske i allafall få en liten annan syn på sig själv i någon annans problem....

Så länge ni inte har barn får ni göra vilka val ni vill. När ni ha barn ska ni göra de val som är bäst för era barn, Vilket inte är att växa upp med en alkholist till förälder.

Hej TS

Min fru var i exakt samma sits som dig, nu har jag varit nykter i 2 månader och det är så skönt. Din man måste själv inse att han inte klarar av alkoholen. Jag visste i 5 år att jag var beroende men jag ville inte sluta. När jag väl tog beslutet så inser jag att jag kan aldrig mer dricka alkohol.

Fattar inte hur man kan välja att fortsätta leva tillsammans med en missbrukare, mång ablir säkert upprörda å menar på att de är också människor som förtjänar en andra chans. Jo det kan jag absolut hålla med om, det beror ju på hur långt ner i skiten de är. men vill man inte inse att man har problem så...

Att stanna kvar är ju precis detsamma som att man accepterar missbruket  Å stackars de barn som får stanna kvar i de här familjerna, va tänker deras föräldrar på...just det, enbart sig själva.

Jag vet hur det var!! 

Låter väldigt intressant...lever nästan lika.

jag lever med en alkoholist och är tveksam till att han kommer bli 100 % nykter men hoppas såklart. Valt att stötta honom men hans beslut att sluta.

Valt att bli tillsammans med en alkoholist som kämpar med sin nykterhet.,

 

Här är min blogg om du vill ha kontakt. eller bara läsa.

https://annicaj73.wordpress.com/