Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

Ja o ja, det är bättre. Han hade inte varit min man numer om det inte hade gjorts radikala förändringar på den här fronten. Men jag fick verkligen flashbacks när jag läste ditt inlägg för det var så likt hur vi hade det under en period! Min man (då kille) kunde inte ens ringa mig den veckan han hade sin dotter för då kunde ju hon bli ledsen... Ja du hör ju. Snacka om att ge barnet en osunt stor pidestal att sitta på.

Dottern är numer 15 år och börjar väl bli mer och mer självständig. Men det tog sån tid allting och det slet extremt mycket på relationerna i familjen kan jag säga. Jag hade ju aldrig träffat en man som var så daltig och ängslig med sitt barn som min man och det kändes konstigt att jag skulle vara med i allt det där för jag är definitivt inte sån! Det är så skönt att ha egna barn och kunna vara konsekvent, att kunna säga ifrån när någon av dem beter sig illa, att ha normala värderingar kring saker som barnen ska klara själva, vad vi serverar till mat, när man ska gå och lägga sig, äta godis... ja, ALLT! När makens dotter var yngre så var hon ju en av de vuxna och skulle vara med och ha en åsikt i allt sånt här, något våra gemensamma inte är i närheten av. De är barn och vi föräldrar medan vi som sagt var tre vuxna när mannens dotter var mindre.

Men min man slog också ifrån sig allt under en rätt lång tid. Han blev otroligt kränkt när jag försökte föra saker på tal som rörde hans dotter eller hans föräldraskap och han kunde inte se det i ett längre perspektiv och på det sättet försöka förstå att det faktiskt inte är så bra för barn att vara så extremt daltade med och ha 100% fokus. Att aldrig få ett nej och allt det där...
Min man tyckte att jag skulle vara som honom helt enkelt, det var det sätt hans dotter skulle bli uppfostrad på men det vägrade jag ju! Då blev det att vi gled isär lite, han var med henne sina veckor och med min när han inte hade henne ett tag. Han tyckte det var jättejobbigt och såg det mer som att jag inte tyckte om hans dotter, att jag var så "hård" mot henne och att jag hade orimliga krav som han absolut inte kunde gå med på. Mina "krav" (som mer var förslag jag ville diskutera) var att jag ville att hon skulle börja sova i sin egen säng, att hon skulle duscha själv, torka sig i rumpan själv, skära sin mat själv, klä på sig själv och lite sånt. Jag föreslog också att han skulle börja med läggtider så att barnet någon gång i veckan kunde få i sig frukosten vid frukostbordet och inte på väg till skolan en timme efter att skolan börjat. Att han och jag skulle disktutera kring sådant som egentligen var vuxnas grej att bestämma, typ vart vi skulle fira jul och sånt och att han inte skulle ta de diskussionerna med dottern och sen skulle det de hade bestämt bara informeras vidare till mig.

Herregud alltså, när jag skriver om det så förstår jag inte att jag stod ut faktiskt... Det låter ju helt rubbat alltihop! Men som sagt, vi är ihop fortfarande, gifta och har två barn. Min man vaknade så småningom ur den här separerade-förälder-koman och tycker väl att det är rätt pinsamt numer hur han faktiskt betedde sig. Särskilt som han är en heeeeeeeeelt annan pappa till sina två yngre barn. Men han har fortfarande extremt svårt att vara konsekvent och tuff mot sin stora tjej när det behövs, han agerar fortfarande ofta som att han är en jättenervös pappa och daltar rätt mycket med henne fortfarande. Det gör han inte med de andra två så det kan vara rätt irriterande för mig, Men jag tror att han är samvetstyngd över att träffa henne så lite (halvtid) och fortfarande livrädd över att hon ska välja bort honom om han är för "hård" (d.v.s. mer åt det normala hållet)...

Jag är förvånad att så många verkar tycka att det är ett "normalt beteende" hos en 12-åring... När jag var 12-år intresserade jag mig redan mer för andra pojkar än min pappa, tjuvrökte och läste OKEJ och Frida... trots att jag bara var hos pappa varannan helg.

Som någon anna skrev så tycker även jag att en sån relation som TS skriver om mellan far och dotter inte är helt sund. Tycker han ska markera mot sin dotter utan att stöta bort henne att vuxna har en helt annan relation än vad vuxna har till sina barn.

Tror att liksom andra att barn mår bättre av att ha rollen som barn och inte involveras för mycket i" vuxenlivet".

Tror att det kan vara en "dotter-pappa" grej att känna svartsjuka, för det är garanterat av svartsjuka som hon göra att barnet agerar som hon gör. Det är mina slutsatser av egen erfaranhet. (dock var jag betydligt yngre än 12).

Jag har också hatat vissa av mina styvmammor, för att jag då, som barn, tyckte att de "gjorde anspråk på min pappa",  men hatar egentligen mer att min pappa idag lever helt ensam, dricker för mycket och är ganska olycklig... det gör ont i mitt hjärta.

Jag håller med dig!

Tror att sådana här beteenden mest uppstår under omständigheter som i TS fall. Pappan har efter separationen inte riktigt haft en föräldraroll i dess rätta mening, utan han har i sin osäkerhet gett dottern en mer vuxen roll i hans liv och han har eftersträvat att behaga dottern som han skulle behaga kvinnan i sitt liv, dock utan det sexuella. Så som även AnnanAnna nämner i sitt ovanstående inlägg. Det är inte riktigt lyckat alla gånger. Och som sagt, i en familj där modern och fadern lever tillsammans uppstår knappast någon rivalitet mellan mor och dottern om faderm. Rollern är där mycket tydligare.

Ja, det är fascinerande hur många som tycker att en 12-åring "bara" är barn. Det där måste vara väldigt individuellt, för jag känner som du, när jag var 12 hade jag för länge sedan börjat ta de första trevande stegen mot vuxenlivet, och hade känslor för jämnåriga pojkar/killar som man var mer eller mindre ihop med (på en högst oskyldig nivå). Dessutom tycker jag att känslorna för ens pappa absolut inte har något med den sortens kärlek att göra. Det är ju som ni säger, två helt skilda saker. Den typ av känslor man har för sina föräldrar handlar väl mer om trygghet och stöttepelare, och inte om att vara flickan i sin pappas liv (eller pojken i sin mammas heller för den delen). Det borde väl alla männsikor förstå?! Och tror ens barn att kärlek mellan vuxna och kärlek mellan förälder/barn har något med varandra att göra, ja då har väl föräldrarna misslyckats rejält i att vara tydlig med hur olika typer av relationer mellan människor fungerar.

Att sedan barnen kan tycka att det är jobbigt när deras förälder träffar en ny kärlek, som inte är deras andra förälder, är ju en annan sak.Då måste föräldern i fråga vara mycket tydlig, och visa att de har rätt till ett privatliv, men att det inte förändrar deras kärlek till barnen. Men i många fall uppskattar ju barnen att deras föräldrar är lyckliga och kära tilklsammand med en annan vuxen människa. Då har man ju lyckats bra med att få sina barn att förstå att deras föräldrar är individer som behöver även en annan typ av kärlek i sitt liv än den från sina barn.

Att som förälder sedan hålla på att leva helt olika liv från en vecka till en annan, där man under barnveckan inte ens kan prata med sin nya partner i telefon, det är ju verkligen att göra alla inblandade en stor björntjänst. Sancka om att gräva din egen grop. Det blir ju helknasigt! Det ör ju föräldrarnas andvar att se till att deras barn blir trygga, harmoniska och sjölvständiga individer med förståelse även för andras behov och för hur välrden fungerar. Att behålla barnen i ett slags rosa bubbla som bara handlar om dem och deras vilja/känslor är ju att svika dem ordentligt. Snacka om att det blir konstigt för dem när de skall ut i livet och klara sig själva.

TS. förresten. Du har ett antal gånger nämnt familjeterapi och vad ni kommit fram till där (skuldkänslor som låser pappans handlingar etc). Deltar din sambo i dessa samtal? Eller går du ditt själv för att få resonera med en utomstående gällande dessa frågor? Din och din sambos relation kommer inte att kunna komma vidare om ni ska ha det så här. Han måste vara tydlig mot sin dotter, på ett ansvarsfullt sätt. Inte sopa problemen under mattan hela tiden och hoppas att de en dag försvinner. Han har redan komplicerat situationen ordentligt. Ni tre måste kunna umgås allihop på ett naturligt sätt utan spänningar och konstigheter. Klart han väljer att inte se problemet, han är ju rädd för dotterns reaktion (säkert helt i onädan, hon vill nog gärna kunna slappna av hon också) och det omaket som ev skulle uppstå. Han är feg helt enkelt, och vill bara göra det lätt för sig själv. Att han istället sårar dig och får dig att inte trivas hemma verkar han inte tänka på. EGOIST!.

Stackars dotter. jag förstår precis hennes situation.
var själv i samma ålder då pappa hittade en ny, och det var ingen rolig tid kan jag säga. Från att ha varit pappas mittpunkt, kommer det någon helt ny och hoppar in och försöker sno min plats, kändes det iallafaqll som. Jag gjorde allt i min makt för att fortsätta vara pappas enda flicka, tack och lov ebbade konkuransen ut efter några år... men tid tar det! Idag är det hon nog som är mest svartjsuk, blir sur om vi ägnar för mycket ensamtid med pappa...

Första åren är skitjobbiga med en ny i familjen. För oss blev det nästan en tävling om vem som skulle sitta bredvid pappa i soffan, vem som skulle få "egentid" med honom osv.

Det jag tycker du ska göra, är först och främst, se dig inte själv som bonusmamma åt henne än, för det är du inte. Du är pappas nya tjej, inget annat.
Sedan tycker jag du ska försöka skapa en relation till henne också, och lära känna henne. När du kommit nära henne trotr jag hon kommer låta dig låta dig vara ifred med hennes pappa. Även om det gått 3 år så är du fortfarande pappas nya tjej.

Ta lite ensamtid med flickan! Försök vara på hennes nivå och hitta på saker. Sedan stressar du inte, bli inte heller irriterad för tro mig, det kommer hon märka och då blir det nog än värre. Hon vill säkerligen visa dig att hon är hennes pappas mittpunkt, och inte du. Och det är förvisso sant också.

Shandi, hur länge hade din pappa levt som singel sedan separationen från din mamma när han träffade sin nya tjej? Pratade du med din pappa om hur det kändes eller tog han någonsin upp något med dig och eventuella syskon om hur du/ni upplevde den nya situationen? Och pratade han med dig/er om hur han kände inför det nya? Eller gick han bara rakt in i det nya, utan att kommunicera med dig/er?

Det är jättebra om en egen relation mellan den nya familjemedlemmen och barnen kan växa fram. Men för att det ska kunna ske måste bioföräldern, i det här fallen papporna, fungera som den bindande länken, som ser till att alla har det bra och känner sig inlkuderade och omtyckta på rätt sätt. Det är inte barnets eget ansvar att förstå att man inte konkurrerar med den nya partnern, utan det måste deras föräldrar hjälpa dem att komma till insikt om. Genom samtal och kommunikation, inte bara genom outtalade sk bevis på uppskattning och kärlek, såsom att vara nära och ha egentid.. Det blir fel, för alla. Det verkar inte som att alla män/pappor förstår det, utan de tror att allt bara ska funka och att det mesta ansvaret vilar på bonusföräldern, som ska anpassa sig och helt bortse från sina egna känslor och behov, bara för att man är vuxen. Inser inte föräldrar att man kan kommunicera med sina barn?

Man skall absolut till en början ta det försiktigt, och låta barnen och den nya partnern få en möjlighet att vänja sig vid varandra. Men att bara låtsas som ingenting, inte vilja se att det faktiskt finns problem och spänningar inom familjen, som beror på outtalade känslor och oförståelse, gör bara de inblandade olyckliga. Att under flera år, som i både ditt och TS fall, behöva stå ut med en svartsjuke- och konkurrenssituation som är helt onödig och tar en massa energi och i många fall ksnake förstörda relationer, är ju helt uppåt väggarna.

Säg bara nä nu sitter jag här det blir din tur sen eller säg sätt dig på andra sidan. Se först till att din man är med på noterna och han har väll 2 händer så han kan hålla i båda 2 ? 

Han hade inte varit "singel" mer än ett par år, men eftersom att vi knappast haft någon nyttig relation någon av oss till vår mor, så har det alltid varit Jag & Pappa. Pappas flicka helt enkelt.
Jag försökte prata med honom men han var lite av en toffel och tyckte det var självklart att hon näst intill genast skulle flytta in, börja inreda vårt hem med sina grejor osv osv.  Komminukationen har aldrig funkat, just det som var det största problemet tror jag. Allt hade kunnat gått lättsammare om nya sambon samt pappa kunde pratat om det hela, och inte gå och bygga upp svartsjukekänslor gente mot varandra. Det blir bara fel.

Säg till din karl att sätta sig i soffan. (se till att ni har barnvakt eller div barn inte är där iaf). Säg att du har något att berätta och att du inte vill bli avbruten.

Berätta vad du har berättat här. Öppet och naket, rena rama sanningen att så här kan det inte fortgå. Du är kvinna och vuxen. Hans dotter ska inte sätta sig emellan er och vill han inte se detta så fick han faktiskt skärpa till sig. Du känner så och det du känner är lika viktigt som det han inte känner.

Bara för ni har olika åsikter så betyder det inte att dina är fel.

Jag lever, och har levt, med den här typen av problem i snart 4 år. Skillnaden är att dottern här nu är 24. Det är snorkighet ömsom trevlighet när vi ses. Vi är inte ens sambos. Dottern pluggar även relativt långt bort så vi ses inte ofta. Jag har sedan start haft en önskan om att ha en härlig och god relation med både barnen (de är totalt 3 på hans sida) och hans ex eftersom jag tror att alla skulle må bra av att föräldrarna kan träffas, även med nya partners (mamman har dock ingen ny). En dag ska väl barnen ändå gifta sig, barnbarn osv. De 2 andra barnen fungerar det riktigt bra med men inte direkt dottern och framförallt inte exet som jag bara träffat en gång.
Jag har hållit mig på min kant men nu har även min kille sagt ifrån då hon nu senast var onödigt tjurig och otrevlig (vilket är extra tråkigt kring julhelgen). De verkade haft ett bra snack ändå och det kom fram att hon ville att hon och jag skulle göra mer saker ihop. Jag skickade direkt en fråga om att umgås men fick till svar att det inte passade just nu. När vi ses igen? Ja det kan bli till sommaren förmodligen. 

Jag slits mellan att ta henne som ett barn (eftersom det är ett barnsligt beteende och min killes ?barn?) eller att prata med henne som en vuxen?

Hej Ts. Jag tycker verkligen du ska försöka prata med din sambo. Prata med honom ordentligt. Jag håller med dig i det du skriver. Jag tror dottern är svartsjuk ja. Och det beteendet hon har är inte normalt som 12åring. Nä fy prata med din sambo och få han att förstå att det beteendet hans dotter har inte är normalt och att han slutar upp och uppmuntra hennes bebisbeteende. Att han pratar med sin dotter om detta och försöker göra något åt det. Sen tänkte jag bara på om du och dottern skulle kunna göra något ni två själva och försöka prata om det. 

Du skriver att du snart inte orkar mer? 

Rent krasst så behöver du ju inte det heller.  Dottern, pappan och deras relation i första rummet

Som jag känner igen mig i detta!
Min bonusdotter var 13 år när vi blev tillsammans och flyttade ihop. Hon betedde sig som ett barn som aldrig lämnade hemmet av rädsla för att missa något. Samtidigt så var hon som en extra fru åt honom. Hon beklagade sig långt efteråt att hon aldrig fått känna sig som ett barn, utan hon fick vara vuxen (pappas kvinna) efter skilsmässan när hon var 9 år. Kanske därför hon sedan dess betett sig som en 10 åring. Nu är hon 21 år gammal och har fortfarande inte slitit sig från pappan. Hon hänger sig kvar hemma och vill aldrig ut med vänner och är aldrig någonsin glad. Jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna att just jag kom in i en så dysfunktionell familj där dottern är skadad. Min undran är när dessa döttrar blir självständiga och lämnar sina pappor ifred? Tror aldrig tyvärr.

Det är ju din man som har skapat henne och format den här personligheten. Fråga honom istället för att fråga oss. Han borde ha ett svar på frågan när hon kommer att bli självständig.