Hur går man vidare efter missfall?

du har säkert redan fått det hä rrådet men kanske skulle du och din sambo gå och prata med någon proffisionell.för sånt tär på förhållandet.jag vet hur jobbigt jag tyckte ETT missfall var,va helt knäckt.så jag kan verkligen tänka mig hur du mår.de finns inga direkt tröstande ord.men jag hoppas verkligen att du och din sambo en dag ska få ert efterlängtade barn.
kram

Jag har försökt få med honom till kuratorn jag går till på kvinnokliniken. Men han vill inte. Så vad gör man? Har försökt med allt men det är tvärstopp! Jag får helt enkelt jobba med mig själv där, o det är ju bra men jag hade önskat att han varit med åtminstonde 1 gg.

Typiskt killar. Min man tycker inte heller att han behöver gå till någon. Man är ju faktiskt två om detta. Jag fick själv missfall efter 3 års kämpande nu i november, urtufft. Förstår inte heller hur man ska orka, jag orkar knappt tänka på att bli gravid igen just nu. För mig har det blivit något oerhört negativt... Man får väl hoppas att tiden läker alla sår, men det är jobbigt! Kram tjejen

Ok nu känner jag att jag måste nog försvara grabbarna!
Visst är man två om detta,men det är ju ändå vi tjejer som genomlever det fysiska och till viss del även det psykiska när ett missfall inträffar,och detta kan göra att killarna inte riktigt kan föreställa sig behovet av att prata med någon kurator.
Det kan också vara så att han känner rädsla inför att prata med en kurator,han vet att alla jobbiga och smärtsamma känslor kommer att komma fram och göra DIG illa!

Min man vill inte att vi ska försöka bli gravida igen,just för att han inte klarar av att se mig bli ledsen och ha smärtor!

Jag har haft mer än 5 missfall och visst har det varit jobbigt och jag har varit riktigt nere.
Men det finns inget mer för mig att göra än att fortsätta med mitt liv och försöka på nytt,även om jag inte får biologiskt barn så vet jag att jag kommer att bli mamma och om vi inte adopterar så har vi ju varandra! Nu menar jag inte att man ska känna som jag gör,utan så känner jag och det funkar för MIG!

Blir så himla ledsen när jag läser att andra också får missfall,det något jag inte önskar något!!

Kram på er tjejer och fortsätt kämpa på det sätt som passar er bäst!

hej!
jag tycker det är så synd att du inte får det stöd du behöver..
jag själv har haft ett missfall å blev jätteledsen på min sambo då..ioförsig hade vi kämpat i flera år..
men jag kände inte något särskilt bra stöd..det är jättejobbigt!
men jag tror han e rädd och inte klarar av att utrycka sådanna känslor helt enkelt..
men det blir inte bättre...
man får helt enkelt som du säger försöka gå igenom kriserna själv..å hoppas på att det vänder..
kram tänker på dig!

Thalis,var glad att din sambo är sådan!
min vill absolut inte adoptera!!det är vidrigt när man själv ser det som e öppning om man inte får biologiska barn.
det är skit jobbigt!
kram

Jo min man är underbar,men han är inte för adoption av ett barn från vilket land som helst! Utan om vi adopterar blir det från mitt land ,en sk enskilt adoption. Han tycker att det är bättre och lättare för barnet om han/hon kan se lite av sig själv hos någon av föräldrarna.Det barnet skulle har familj i dess födelseland,kunna det språk och tillbringa somrar där.Alltså inte förlora anknytningen till sitt ursprung.

Det är jättetråkigt att det finns män som inte ger den stöd man ibland kan behöva,men vi måste ändå försöka förstå dom. Män kan omöjligen känna av en graviditet,och där kan dom inte heller känna likadant som vi när missfall inträffar.

Ibland kan det vara så att vi nästan kräver att våra män ska känna sig lika ledsna,gråta våra tårar och känna vårt besvikelse. Vi kvinnor är bättre på att visa våra känslor än män och för det mesta kan vi avreagera oss genom att tala ut, men det betyder inte att män inte känner sorg över det barn som förlorades!

Jag tror att man som par måste bearbeta sin sorg på det sätt som passar bäst för var och en! Bara för att man är ett par betyder det inte att man måste bearbeta sorg tillsammans.
Så mitt råd är bearbeta sorgen på ert sätt men låt även ert patner göra det på sitt eget sätt! Detta betyder inte att man inte ska finnas där för varandra!

Hoppas att ingen blir sur på mig,jag skriver bara vad jag tycker.

Kramar

Jag har haft 3 mf.. Ibland när jag tänker tillbaka så vet jag faktiskt inte hur jag kan stå på benen idag. Men jag beundrar mig själv för min styrka som jag inte visste att jag hade. Jag längtar nått så oerhört tills jag får höra hjärtljud och få känna min mage växa.
Det gör att jag orkar försöka igen. Jag har mitt mål och dit ska jag komma en dag.
Visst är det dagar då jag vill krypa ner o bara gömma mig, andra dagar känner jag mig på topp och bara vill fortsätta kämpa.

Jag vet att en dag så har jag fått min efterlängtade bebis.

Skickar kramar till er alla som tyvärr har fått uppleva mf ett eller flera, det är fruktansvärt att gå igenom..

HALLÅ!

skickar över lite styrka till dig vännen....vet precis vad du går igenom ....har själv fått 6 missfall på raken.....visst nu har jag 2 underbara biologiska barn att trösta mig med.....men jag o min nuvarande sambo har försökt i snart 3 år att få det dära....sk kärleksbarnet,,,

kram på dig

HEJ! Idag var jag på anställningsintervjuv. Gick ganska bra trots allt. Naturligtvis fick man frågan om man har barn. hade så gärna velat säga ja, men men..
Tack för alla snälla svar både här och i mitt krypin. Det är skönt att veta att man inte är själv.

HEJ alla! Behöver skriva ev mej lite igen.
Fysiskt så är allt "bra" nu. Tycker dock att jag har ont i ena bröstet fortfarande.
Sitter o irriterar mej på mitt jobb. Mina kollegor är jättebra men varför är det så att vi utan barn förväntas ställs upp och jobba varje storhelg? Imorn går alla hem utom jag och en till efter 12, för vi måste jobba. (jobbar på sjukhus)
Skolavslutningar, sportlov, påsklov, konfirmationer etc - vem jobbar? Jo vi som inte har barn eller de som har vuxna barn! Blir så trött! När ska det bli min tur?
Ingen bra dag det här!