Jag är SÅ JÄVLA LESS på min unge (10 mån)!
H*n är tio månader och har hela sitt lvi gnällt och grinat och jämrat och klagat, om man inte bär på'n och underhåller dessutom. Jag är så jävla less på gnällungen, hela jävla tiden låter h*n, när man fixar mat åt h*n, när man byter blöja, när man gör något annat än ägna h*n full uppmärksamhet, när man torkar av h*n efter att h*n har ätit, när man klär på/av - hela tiden gråt och gnäll, sparkar och stret. Man kan aldrig göra någonting för näää, men måste ju bära och roa ungen hela tiden, och nåde mig om jag ägnar matlagning eller diskning någon uppmärksamhet utan att h*n har något att pyssla med under tiden, och då fungerar inte en vanlig leksak, nej, för efter tio minuter är leksaken undersökt och ointressant, h*n har ett jävla berg av saker som är "färdiga" och passé, inklusive köksredskap, kattensleksaker och allt möjligt.
Varje morgon så börjar det med klag och då vet man att nu är det bara att masa sig upp, gå och byta blöja under skrik, fixa frukosten under skrik, mata, torka av under skrik, byta om under skrik osv hela dagen lång. Jag trodde det skulle bli bättre, och jag bar hela tiden men nu har jag fan ruttnat på den här skiten! Jag är less på att öronen värker, jag är less på att känna mig konstant stressad hela tiden, att aldrig kunna varva ned, att alltid slänga i mig maten, allt ska gå fort fort fort för ungen kommer börja klaga och då blir h*n bara tyst om jag plockar upp och bär och jag varken kan (nej, jag vill inte ha någon bärsjal/sele - jag vill slippa bära hela tiden!) eller vill hålla på såhär mer, h*n kan inte bo på min jävla höft jämt. Ja, jag fattade att ungar var krävande, men det här är omänskligt. Det blir ju aldrig bättre heller!
Jag börjr tycka direkt illa om min unge nu, nu är det slut på den här skiten! Hädan efter så tänker jag sätta på mig hörselskydd och ignorera h*n medan jag gör det jag ska, typ äta/städa/gå på toaletten osv!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-17 23:33
Ojsan hoppsan så många svar! Jag kan inte svara alla, men jag har läst vartenda ett!
För att klargöra lite;
Jag älskar givetvis min UNGE, otroligt, gränslöst och massor. Jag har burit och burit och burit i tio månader. Jag tog i så hårt jag bara kunde i TS, jag var så arg och less och frustrerad att jag behövde få berätta det för någon, på något sätt, bara få ur mig alla känslor hur hemska de än är - för de var uppriktiga, från hjärtat. Det är inte synd om mitt barn, h*n må suga musten ur mig och nog har jag utbrustit "men jävla gnällunge!" när gnällmaskineriet har dragit igång vid sämst möjliga tillfälle. Inte för att jag vill mitt barn illa eller för att jag egentligen ogillar h*n, utan bara för att det kräver mycket av mig och jag är bara människa.
H*n hatar att åka vagn, då skriks det så vi kommer sällan ut någon längre bit. Jag vill ut och promenera men kan inte.
H*n hatar att åka bil/buss/tåg/cykla, testat flera gånger men har tyvärr fått inse att det går bara inte, det bara skriks.
H*n skriker när man lämnar över h*n till någon annan så avlastning är inte aktuellt. Jag skulle behöva, men jag kan inte med att lämna mitt barn gråtandes hos någon annan, hur kompetent han eller hon än är.
Pappan tror inte på att bära, han anser att jag göder och skapar ett beteende snarare än att jag tillgodoser ett behov och det är hans uppfattning. Det är ju tyvärr inte en helt ovanlig uppfattning hos folk generellt och vi kommer inte överens när helt enkelt, vi har försökt och bråkat och tjafsat. Jag kan inte med att lämna mitt barn med honom vetandes att h*n sitter ensam och blir ignorerad på golvet.
Jag har både sele och sjal men ingen av dem är bekväma att använda, jag får ont i både nacke och rygg. Enda sättet jag kan bära är på höften men min kropp börjar säga ifrån nu efter tio månaders konstant kånkande, jag varken vill eller kan mer.
Jag önskar jag kunde ignorera barnet och låta h*n skrika. Jag kan inte, jag har läst tillräckligt mycket om anknytningsteorin för att inte klara av att göra så men gud vad jag avundas dem som av ren okunskap kan med och ignorera bort sådant här beteende. För det fungerar ju, barnet ger ju upp och hu skönt vore det inte egentligen! Skönt för mig och fruktansvärt för ungen förstås...
H*n är friskförklarad, men jag funderar på att kolla upp det igen för säkerhets skull.
Ostimulerad är h*n kanske, händer det saker så är h*n hur nöjd som helst men så fort vi kommer hem från att ha varit ute så brister dammarna och gråten/skriken är ett faktum. Men man kan inte vara iväg hemifrån på äventyr jämt, jag orkar inte det, det är inte möjligt. Ibland är det vardag och det måste det väl ändå få vara!?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-17 23:36
Just ja, gåstolen klättrar h*n ur och jag har redan en samtalskontakt, men det hjälper verkligen inte. Att få klaga här är bättre rent terapeutiskt än att prata med kuratorn.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-19 22:06
Många undrar hur barnet sover - h*n sov bra från några veckors ålder, hela nätter i egen säng (bredvid min sovplats) tills h*n blev ca sju månader och började vakna varje timme nätterna genom, svår att trösta, lugna och söva om. Nu har det börjat blivit lite bättre med bara typ tre-fyra uppvak dock. Separationsångesten har dock satt in så nu kan jag inte lämna rummet i en halv minut ens när barnet är som nöjdast och mest upptagen med något roligt utan att det blir hysterisk gråt.
Gnällig, gråtig och i konstant behov av närhet har h*n alltid varit, behovet av action, ljud och stimulering också för att vara tyst och nöjd ha h*n haft sedan h*n var två-tre månader.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-19 22:12
Tråkigast är väl när andra klagar över att h*n är gnäller hela tiden, och antyder att det är mitt fel. INGEN tycker att jag gör rätt som bär och lyfter upp vid gnäll, förutom en väninna som gör likadant. Barnmorskan på BVC, familjen, pappan, pappans släkt framförallt, släkten - alla tycker att jag gör fel och vissa att jag har gjort ungen till vad den är. Det känns jäkligt knäckande...