Hur ska jag bete mig ?

Jag har ju inga barn själv så jag får väl erkänna en viss dålig förståelse för detta typ av föräldraskap.

Min sambo lät sina barn (då 9 och 13) sova hos sig ibland innan vi blev ett par. Jag är barnlös och har ganska stor integritet och hade tyckt detta känt MKT obekvämt.

Jag var dock väldigt tydlig med detta och det handlade INTE om att jag inte gillar ungdomarna utan bara att jag inte vill vara i just DEN situationen.

Min kille (numera sambo) förstod mig helt. Det blev INGA problem då inte heller barnen tyckte det kändes bekvämt att dela säng med en främmande kvinna.

Du MÅSTE kommunicera med din kille! Det är ju helt galet att inte kunna stå upp för att ni har en raletion! Det enda som jag kan tänka mig skulle kunna göra det svårare är om relationen med flickans mamma precis tog slut i samband med att du kom in i bilen. Då kan det kanske vara känsligare, men nu har det gått ett år hur som helst och själv klart måste ni vara ett par även inför hans dotter, annars kommer relationen näppeligen hålla.

Är dottern varannan vecka hos pappan? Tänkte om ni umgås då de andra veckorna för annars förstår jag inte alls hur förhållandet ska fungera.

Ni har ändå varit tillsammans i ett år, jag har svårt att prata med min partner som har barn om vissa saker men vi har bara varit tillsammans i några månader. Jag menar absolut inget illa utan tänker bara att det måste vara svårt i förhållandet om ni inte har pratat om det här något och ändå varit tillsammans i ett år.

Det hela handlar ju helt enkelt om att han måste själv komma till insikt att han måste ändra på sin relation och inställning till dottern om ni ska kunna vara  tillsammans men det verkar lite om att han är så här som person. Jag är själv ganska försiktig av mig och vill inte förstöra eller egentligen ändra på något i pappan och barnens relation men jag har insett att det bir automatiskt ändring när man kommer in i en familj. Alla måste anpassa sig om det ska kunna gå ihop. Även fast det är svårt så måste du försöka prata med honom vad han är villig att ändra på för att relationen ska fungera, sen utifrån det bestämma om du vill vara kvar i relationen. Då har han i alla fall fått en chans att rädda förhållandet, jag hoppas att det löser sig för dig, stå på dig! ;)

Åh jag vet själv hur svårt det är att hitta tillfälle då man inte heller vet hur man ska föra det på tal. Sen så har jag nyligt själv haft liknande tankar vilka försvann då jag pratade med honom om det, visst var det ett jobbigt samtal men han tog det så bra och förstod och ska försöka "bättra sig".

Jag förstår att du känner panik då du säkert har starka känslor för honom och är rädd att förlora honom då han säkert är en bra kille annars. Men precis så kände jag också innan samtalet, att det måste bli en ändring för man står inte ut hur mycket man än älskar personen.

Som sagt jag hoppas att du kan ta mod till dig och att du får ut det bästa ur samtalet, att det inte måste sluta med uppbrott men jag kan inte tänka mig att någon skulle acceptera att leva tillsammans med någon under de omständigheterna. Be honom se saker ur ditt perspektiv och ge exempel, det kan hjälpa.

Men det är ju heeeelt otroligt att någon annan varit med om det här! Inte alla detaljer men några är skrämmande lika. När jag träffade min sambo styrde och ställde hon med honom som värsta diktatorn. Hon krävde att han skulle lägga sig samtidigt som honom vilket han då gjorde. De sov i samma dubbelsäng. Han sov länge på golvet utanför hennes rum (fast det är iofs för att hon var rädd för att sova själv, vad är anledningen hos er?), fast nu sover hon på vårt golv tills vi flyttat. Det har blivit tusen gånger bättre nu, han har slutat springa som en husa efter henne. Jag tror att det har och göra med att vi pratat lite om det (lite, för det är ju så himla känsligt), jag har frågat saker som "Är det verkligen vettigt att hon bestämmer när DU ska lägga dig?". Kanske har han insett det absurda i det också. Dessa män med dåligt samvete gentemot sina barn! För att de är skilsmässobarn. Well, jag tror inte de haft det bättre i en bråkig miljö med två föräldrar som mår dåligt. Jag tror ABSOLUT inte att det är hälsosamt att din sambo inte vågar visa att ni är tillsammans, vad ger det henne för signaler??? Att hon bestämmer över honom. Att det är så ojämlik man är i ett förhållande. Att man inte behöver visa alla respekt. Att kärlek mellan vuxna är något man bör skämmas för. Näe, ruska om den här mannen och gör honom uppmärksam på vad han håller på med! Det är inte bara viktigt om han vill att hans och ditt förhållande ska fungera, utan även ditt och dotterns. Lycka till med det här! Hoppas du skriver mer så att jag får se hur det löser sig för er.

Hej
Jag har nu tagit ett snack med honom ,det gick bra ,han var helt införstådd med hur jag kände det och precis som jag trodde så har han velat ta tag i problemet men inte riktigt " vågat" eller vetat hur . Han har pratat med flickan ang sova själv och försökt få henne att förstå att han inte försvinner från henne utan bara flyttar till ett annat rum ,att det bara är en vägg imellan dom ,han har lovat henne att sitta inne hos henne eller utanför vid tv:n till hon somnar , nu har hon i 2 nätter sovit tillsammans med mina flickor och jag inne hos honom ,vilket har funkat jättebra . Vi får se hur det går när vi åker hem och de blir själva ,men jag är så glad att det iallfall kommit så här långt ,att det tar tid är jag helt med på ...

Har också tagit upp med honom lite om att han kanske ska vara lite mer bestämd ochinte  ge sig så fort hon vill något ,hon får i stort sett alltid som hon vill ,och min kille klarar inte av när hon blir sur utan fjäskar nåt enormt , det har ibland blivit ganska dumt när vi är tillsammans och jag säger till mina barn när jag tycker de gör fel men han låter henne göra det ,det blir ju då att jag är skitdum medans flickan minnsan får göra " allt " tex att alltid vara först , kasta sig över maten innan nån annan ens hinner börja ,ta det största och bästa och högt och tydligt sura inför helt okända mä'nniskor om det inte blir som hon vill , för mig är det inte okey att mina barn gör så och då tar jag det med dom ,jag säger inte till flckan för det är hans sak tycker jag ,iallafall i det läget vi nu är ,  och då blir det jag som är dum

Precis som du skriver så är detta ett jättekänsligt ämne , jag vill bara att det ska bli så bra som möjligt om vi ska kunna umgås , tycker om flickan och tycker att det är pappan som gör helt fel som inte vågar sätta ner foten , flckan är ju bara barnet och försöker ju så långt det går naturligtvis , jag bara tänker på hur det ska bli när hon blir äldre ,om man alltid är van att få som man vill och alla dansar efter hennes pipa så blir det inte lätt för henne när hon märker att " själva livet " inte är så lätt . Vi var i går och badade tillsammans med flickans farmor och hon betede sig och kallade sin farmor tönt och var allmänt gapig mot henne ,och farmorn bara fjäskar och säger inte ens ifrån , i mina ögon rädd för flickan .....  Ja vi får hoppas att det kanske ändrar sig  ,sakta men säkert  åt rätt håll .........