Jäkla tonårstid!

Tonårshormoner är inte roliga, det är en tuff tid, men jag tycker ändå att det är lättare med tonårstiden än med småbarnstiden, så jag håller inte med, små barn, små bekymmer.
Jag tycker att tonårstiden är tuff, men inte omöjlig.
Nu är min tonåring bara 14, men hormonerna svallar absolut. Vi har inga problem än så länge med dåligt sällskap, fylla eller slagsmål, utan bara vanliga tonårsdiskussioner

<3 tack för att du påminner mig <3

Jag håller med, det sög att vara tonåring, det va skittufft!
Jag var arg på och bråkade med hela världen, tills jag stängde dörren till mitt rum. Då var jag liten och grät.

Så tack för att du påminde mig. Allt är nog som det ska vara för att allt ska bli som det ska bli, vi växer ju :)

Absolut, jag vet hur hormonerna svallar, tala inte om PMS, också hormoniellt, eller när man är gravid, då hormonerna också kan få spel.

Men även vi vuxna har känslor, så jag fräser ifrån när jag anser att min tonåring gått för långt. Men njuter av när tonåringen har lugna dagar.

ni kan ju trösta er med att det går över iaf ;)

Denna är läsvärd och man orkar en dag till med trotsig tonåring
Skriven av en tonåring

Låt mig få vara en trotsig tonåring,
jag kommer att bli vuxen.
Låt mig få skrika och springa min väg,
jag kommer att återvända.
Låt mig få hitta min egen väg,
jag kommer ändå att söka.
Låt mig få snubbla,
jag kommer att resa mig.
Låt mig få deppa och vara sur,
jag kommer att bli glad igen.
Låt mig få hitta mitt eget liv,
jag kommer ändå att lämna er snart.
Låt mig få ha hemligheter,
jag kommer att berätta dem sen.
Låt mig inte bli sårad,
jag litar ju på er.
Låt mig få prata när jag behöver,
jag klarar inte det här själv.
Låt mig få gå när jag är redo,
men släpp mig inte helt.
Låt mig få komma igen och få vara liten,
jag vill inte alltid vara stor.

Ååå, tack <3

haha, här kommer en tonåring o talar ;) Men måste säga att mina bästa vänners föräldrar (de e systrar) verkligen har haft tur, för även om tonåringarna kaxar o inte alltid städar upp o sånt som vi är bäst på så får dem aldrig några jätte utbrott! ;)

16-åringen är väl den som kan tända till mest o bli rätt arg men inte ofta eller mycket ;)
14-åringen pratar verkligen med sin mamma om precis allt, får dåligt samvete om det är nått pyttelitet , typ att hon tappat bort ett hårband innan hon hunnit leta (enligt mig är det puckat, bättre att leta, hitta det o så får ingen någonsin veta och behöver inte bli arga/frustrerade pga sin dåliga koll) så måste hon säga det annars får hon så dåligt samvete ^^

Sån är inte jag! Ju mindre föräldrarna vet desto mindre arga o oroliga blir dem!

Shit va jag trodde jag skulle få en lätt tonårsperiod med min dotter, vi hade en bra kommunikation den var öppen och ärlig och frihet under ansvar mm, sen blev hon 14 år och saker började förrändras, för att bara bli värre, någonstans på dessa sista 4 åren så kände jag att vi tappade varandra, jag försökte förstå då jag absolut inte glömt min egna hemska tonårsperiod, jag såg till hennes frustration igenom hennes lögner, men till min frustration så hjälpte inte det, jag försökte med allt och ändå blev det bara värre.
Jag vill inte anse att hennes kompisar är fel sällskap, några har lite felprioriteringar men jag gillade hennes vänner och dom gillade mig, många av dom kom över även fast inte dottern var här för en fika och vissa ville ha råd i olika problem, jag försökte finnas till hands så gott jag kunde.
Ett av våra stora problem var att hennes vänner inte behövde ta något ansvar hemma och fick en massa pengar utan motprestation, jag krävde hjälp inom rimliga gränser, tömma/ fylla diskmaskinen, dammsuga, hjälpa till med städning ibland osv och pengar kunde man tjäna genom att göra just dessa saker på egen begäran eller klippa gräset/skotta osv, men hon såg hur bra man kunde ha det och blev mer o mer avig och jag i min tur, vägrade ge vika för man hjälps åt i en familj, detta är inget hotell med all inclused och jag är ingen bankomat!
Hon fick inte gå på fyllefester eller dricka, självklart gjorde hon detta bakom min rygg, hon fick inte röka /snusa, självklart började hon med detta osv, men jag stod fast i mina regler och gav inte vika, jag förklarade gång på gång om varför jag ansåg det jag ansåg, men vill man inte lyssna så gör man inte det och hönsmamman det är jag det, för så jävla överbeskyddande får man inte va?!
Så hur mycket man än anser att man bryr sig, förstår, finns till hands osv så hjälper det inte mot en tonårsrevolt, så alla som slipper detta har haft en jäkla tur och nu verkar det äntligen vara min tur att få en mer soft tonårsrevolt, då min 16 åriga son är rena barnleken i jämförelse och jag tänker passa på att njuta så länge jag kan, då jag har två till och vem vet vart den tonårsrevolten tar vägen, suck...

Sambon har ju två äldre syskon varav vårt gemensamma är nästan en kopia av sitt äldsta syskon, både till sätt och utsseende. Än så länge har det varit likadant när det gäller både humår och sådant.
Sedan ser jag en viss fördel med att deras kontakt är tät och de håller ett vakande öga och säger även ifrån om de anser att uppförande är felaktigt.
Så jag är fullt medveten om vad som kan komma, men har den turen att det finns mer än jag och min sambo som kan finnas till hands om det barkar åt skogen.
Jag vet att min sambos två äldsta skulle backa upp oss och sitt yngsta syskon om det inte skulle fungera bra.

Jag har nog tur, för min tonåring är coollugn verkligen. Knappt aldrig några problem med henne alls.
 

oj vad roligt att det kommit så många inlägg här.

Ja det är tufft. För ca 4 år sedan var våran tonåring inte sådan som hon är idag. Hon var barnsligare, och inte i närheten av lika kaxig och denna attityd hon har nu. Hon bråkade och kunde vara rejält jobbig men inte på samma sätt. Det jobbigaste är nog hennes attityd, tro att hon står över oss vuxna, som att vi har absolut inget och komma med. Det är nog det som är jobbigast för mig, speciellt då hennes pappa sällan säger ifrån ordenligt utan låter henne bete sig så hemskt.