Jag vill inte vara blyg längre.

ÖVA! Övning ger färdighet.

En gång i tiden (för ca två år sedan) var jag världens mest blygaste människa Jag vågade inte ENS prata med människor över msn av rädsla för att skriva fel, inte veta vad jag skulle skriva osv. Pratade jag med en kille över msn kunde jag skriva något och sen när jag blev "blyg" skrev jag "jag måste göra det och det och det" sen försvann jag tills jag tänkte ut vad jag skulle skriva här näst. Ja jag vet, det låter sinnessjukt. Men så illa var det faktiskt.

Tillslut stod jag inte ut med mig själv längre. Jag kastade mig själv in i situationer som jag inte vågade utsätta mig för och tillslut växte jag. Idag arbetar jag inom ett yrke där jag dagligen har kontakt med minst 100 människor per dag

känner igen mig i din beskrivning....skriv gärna till mig, om du känner för det 

Jag har varit blyg och till en viss del är fortfarande men nu är det ingen begränsning så den delen som finns kvar utgör en positiv del av min personlighet.

Jag har insett att om man är blyg, så finns en grundläggande naturlig blyghet men större delen som begränsar en är senare ens inställning till sig själv. Att man börjar med den lilla delen av blyghet som man faktiskt har och bygger vidare på den, förstorar den med  enöverflöd av osäkerhet och utvecklar en sämre självkänsla, som inte alls hör hemma med den man är.

För min del var det en erfarenhet förra året där en förälder var nära döden, som blev min väckarklocka till ett nytt liv, en ny början och jag är ändå 27, så det har varit en kamp under många år. Du är ändå bara 15,  tonåren var som värst för mig med och jag var försatte mig själv i en tystlåten och blev känd i skolan som "den tystlåtna".  

Vet inte om det finns några råd förutom att man måste börja våga göra bort sig, utsatta sig för situationer som gör en nervös tills dessa tappar sin makt över en och förändra sin inställning, bygga upp sin självkänsla och kunna släppa kontrollen, för livet är ändå inte riskfritt så varför inte ta sina chanser när man fortfarande lever, aldrig ångra att man är den man är.  Varje gång man får sina irrationella kritiska tankar, att man är t.ex. rädd för att göra bort sig, då kan man ställa sig själv frågor som "Varför missunnar jag mig själv den rätten som människa, att kunna göra bort mig ?", "Har jag inte lika rätt till den friheten som alla andra att göra bort mig och vara okej?" 

Jag har samma probiem, jag är blyg!!
Min dotter är detsamma.
Hon ska börja 7:an i morgon och hon vill inte vara blyg, finns det några övningar?? 

Prata på engelska med folk. Våga utmana dig själv för situtaioner du egentligen är rädd för.

Vad vill du uppnå med att bli mer självsäker? Hur ska du uppnå det tex osv....

skicka pm om du vill prata mer om det.  

Hur har det gått för dig?

Hej!

Jag behöver hjälp , kan ni snälla hjälpa mig?

Jag är nu tolv år, och är så blyg att jag kanske inte ens säger ett ord i skolan. Jag älskar mina klasskompisar och vill prata med de men det går bara inte. Jag har nu varit ensam i nio månader. Och förut var jag med andra tjejer men jag är osams med de. Men det finns åtta tjejer som jag skulle vara med på rasterna. De har frågat mig några gånger om jag vill va med de och jag svarar "ja" alltid. Men  jag tror att de tror att jag inte gillar de. Men jag gör det, jag skulle göra vadsomhelst för att vara med de .Så de har inte de har inte frågat mig i tre månader. Men för ett månad sen var jag i en toalett för att jag var så ensam. Jag hörde sen från toaletten att de pratade om mig. Att de tycker synd om mig och sånt och att de också vill göra nånting åt att jag är ensam och , varje gång jag kommer in från rasten tittar de på mig med ledsna blickar. Jag vill inte att de ska känna skuldkänsla. Och jag vill vara med de vad ska jag göra?

Jag var precis likadan som du, jätteblyg!!! Det började lossna när jag var runt 20-23 år då jag äntligen våga komma med förslag framför min klass (jag pluggade då) etc men det tog jättemycket kraft att våga. Man får ständigt pusha sig själv och det är strängt men det är värt det. Som tur var så var jag ganska äventyrslysten trots min blyghet så jag kom ut en del iallafall och fick kompisar på så sätt, även om det inte var jättemånga. Tyvärr så blev mina betyg lidandes för att jag inte vågade, tex redovisningar, grupparbeten gick inge vidare för jag vågade inte.

Börja enkelt, svara i telefonen hemma, gå iväg och handla och betala, fråga någon i affären om det är något du inte hittar (du kan ju hitta på om du redan vet vart det finns ;)), fråga mamma om ni behöver något och gå iväg och hjälp henne med det (gå till posten, affären etc).

Det är jättebra att du vilja börja i en kör, det tycker jag absolut du ska göra :):) Det viktigaste är att ha viljan att vilja bryta ett mönster och sedan styrka. Ju mer saker du vågar, desto mer styrka får du och desto enklare blir det :)

Kämpa på :):)

Hej!

De tycker kanske synd om dig för att du är blyg och faktiskt vill att du sa vara med dem.
Du skulle kunna kanske söka upp en av dem och förklara att du är väldigt blyg men att du gärna vill följa med dem om de ska göra något. Men du behöver också lära dig att vara en tillgång för dem och visa intresse för vilka dem är, så när du träffar dem fråga dem saker eller om ni går förbi varandra i korridoren ge någon beröm eller en komplimang (fortfarande lättast att göra en och en). Tex säg "vilka fina byxor du har, har du köpt dem här i stan?" :)
Kanske kan du börja chatta med en dem en och en på nätet (facebook etc om dina föräldrar tillåter det), så kan man börja lite lätt.

hej!

Asså jag är inte blyg när jag är med min bästavän, men när jag ska lära känna nya vänner (har börjat på en ny skola) då är jag jätte blyg, samma på lektionerna, jag vågar inte räcka upp handen, och om läraren säger mitt namn om jag inte räckte upp handen blir jag röd i ansiktet, och de är så jobbigt och pinsamt. 
Någon som har något förslag vad jag kan göra? 

Jag vet inga lösningar som inte redan skrivits. Det jag kan säga är att jag är i samma situation som de flesta här; har varit väldigt blyg så länge jag kan minnas, och jag är orolig att det nu vid 20 års ålder börjar utvecklas till en slags social fobi.

När jag började gymnasiet i en ny stad första gången vågade jag inte ens svara på tilltal, och jag klarade inte mer än en vecka där borta. Jag åt ingenting den veckan, grät flera gånger om dagen, tog långa promenader under luncherna för att slippa sitta ensam och jag blev en total zombie, pratade inte ens med mina föräldrar. Denna erfarenhet var hemskare än ord kan beskriva, och det är ändå inte allt.
Jag började i samma klass som mina gamla klasskompisar och mina gymnasieår blev trots allt underbara, men sen började helvetet igen: högskolan.

På nytt började jag i en ny stad, helt ensam, och peppad på en ny start var jag helt säker på att den här gången ska det bli annorlunda! Det hela slutade med 10 veckor av ensamma luncher, dagliga tårar och tung ångest innan jag hoppade av. Jag kämpar ett år efter fortfarande med att komma upp mig igen efter den hösten.

Nu går jag på högskola igen, och det fungerar. Jag känner ingen som jag inte kände innan ännu, men jag är fast besluten att fortsätta trots eventuella motgångar. Trots allt är jag ju van vid gråt,och ångest, och vad som inte dödar en gör en starkare, right?

Det är inte så att jag inte försöker, för tro mig, jag har gjort saker det senaste året jag aldrig skulle ha vågat vid gymnasietiden. Jag har bara inte kommit fram riktigt än, men inläggen här ger mig hopp om att till och med jag inte behöver leva livet ensam och bortglömd. Ledsen att jag inte kan komma med någonting mer uppmuntrande men jag har själv svårt att se saker från den ljusa sidan för tillfället.

Hejsan(:
Jag vet att det var ett tag sedan du skrev ditt inlägg men jag ville ändå skriva till dig och berätta om mina personliga erfarenheter av blyghet. Jag hoppas att du finner min kommentar hjälpsam.

I dagens samhälle förväntar sig alla att man ska vara extrovert och att om man inte är på det sättet så förväntas man att ändra på sig. Jag har konstant fått höra genom hela mitt liv att jag måste ändra mig själv. Från mina föräldrar, mina kompisar, mina lärare... och under ett tag så trodde jag att det faktiskt var någonting fel på mig men sedan insåg jag att jag är den jag är. Och ja, Jag är blyg och inåtvänd och kanske inte har lika många kompisar som alla andra. Men det spelar egentligen ingen större roll för jag har så många andra underbara egenskaper. Jag är snäll, givmild och rolig och viktigaste av allt så trivs jag med den jag är. Och jag vägrar rent utsagt att ändra mig själv för att göra andra nöjda. Jag tror personligen att en viktigt del ut av att överkomma sin blyghet faktiskt är att acceptera den. Att acceptera både det bra och dåliga sakerna med att vara introvert. För om man bara fokuserar på det dåliga sidorna så är det lätt att man bara får ännu sämre självkänsla. Så har jag i alla fall upplevt det. Sätt inte så mycket press på dig själv hela tiden att försöka att vara mer social utan var bara nöjd med den du är så kan du komma riktigt långt. Och jag lovar dig att om du slutar att tänka att du måste prata hela tiden så kommer saker som till exempel redovisningar att bli mycket enklare.

Mitt bästa tips inför framtiden är att försöka att förstå sin blyghet och varför man är den man är. Detta kan genomföras genom att till exempel gå och träffa en terapeut någonting som jag har gjort själv och som jag fann otroligt hjälpsamt eller genom att bara surfa runt på nätet och läsa inspirerande bloggar. Till exempel som den här hemsidan:

blygmodig.se/

Ett annat tips är att alltid fortsätta att kämpa mot dina mål. Låt aldrig din blyghet hindra dig från att uppfylla dina drömmar.

Jag önskar dig lycka till