Är så ledsen, stressad och många andra känslor!!

Håll ut, det går över!! Är precis i startgropen av tonårstiden då min styvson e äldst och är fruktansvärt jobbig nu... undrar också om det alltid kommer va så här....( har redan börjat räkna dagarna till han flyttar hemifrån... nä så får man väl inte säga men livet med barn, stora som små..det e tufft ibland, men det går ju upp o ner som tur e!!
Lycka till och glöm inte att andas när det e som jobbigast!!!
KRAM

Jag förstår vad du menar!! Det tar så mycket på ens kraft. Han har varit så här nu i 1 och en halv månad, det känns som det blir bara värre och värre, eller så är det jag som blir tröttare.
Men det är också lite svårare när man är ensamstående och man har all ansvar själv och pappan hämtar honom en helg i månaden. Men förstår vad du menar när du skriver om att räknar ner dagar, jag ränkar ner dagar tills hans pappa kommer och hämtar honom, men sen när det har lugnat ner sig. Så får jag såna skuldkänslor att jag kände så och känner mig som den sämsta mamman i välden. 

Tusen tack för din komentar iaf, känns bättre att veta att man är inte ensam om att känna sig hopplös vid svåra perioder. kram!!!!  

vad man gör är att man utsätter sig inte för sådana situationer den period det är som värst. ta inte med sonen till ställen där han inte kan vara den han är, det är bara jobbigare för er båda.

Jo jag förstår vad du menar, har försökt att hålla mig till andra aktiviteter. Men det är inte roligt att stanna hemma eller inte gå ut och fika med honom eller hitta på andra saker som vi alltid brukade göra, det är inte rättvist mot honom heller. Fast måste erkänna, under denna perioden jag har försökt hålla mig till lekparker (då det inte är allt för många barn, för då kan han också börja skrika för att han vill ha något som andra har, han har aldrig gjort det innan). Men det är tråkigt att man inte kan göra något när man befinner sig i en sån sitautionen. Hoppas han blir glada vanliga han snart :)

fast det är ju schysstare mot honom att vara på platser där han slipper förmanas konstant. Ni ska ju inte isolera er, bara anpassa utflykterna efter honom just nu.

Åh jag vet vad du menar!
Man tror att alla tittar på en och låter sitt barn bete sig hur som helst- Been there- done that.
Håll bara ut och var nogrann med att visa/säga att man inte gör så...

Kramar

www.mybabydolls.blogg.se

För första gången idag la sig sonen på golvet på Coop. Flera gånger dessutom. Det ackompanjerades av lite gnäll, men inte mycket. Han bara lågstrejkade. Men jag blev först helt ställd. Tänkte: Inte kan han väl tro att det gör någon nytta. Inget annat bråk brukar bära frukt. Vi lät honom ligga, efter en stund kom han lommandes. Han blir två nu. Men det är som någon skriver, dessa faser ska bara genomlevas, hur jobbiga de än är. Blir sonen jobbig där jag tycker att jag inte kan ta fajten så tar jag honom bestämt åt sidan och beger mig därifrån.

tack alla för eran kommentarer. Det känns skönt att veta att de kommer att gå över. 
"Baby Doll" - jo det är så man känner, att alla tittar på en, att man har uppfostrat ett bortskämd unge. :)

"LillaVanilla" - jo så kände jag idag, jag lämnade maten och allt och gick. Det va ingen mening att stanna där och när han ville bara skrika, springa runt och störa alla. Så vi gick istället till lekparken och han fick bli av med lite energi.

Men han testar verkligen sina gränser, så jag få hela tiden tänka, nej ge dig inte nu, när han är skrikrikig och bråkig. "Men inerst inne känner man, men ta vad du vill,  bara gråt/skrik inte, vi kan göra precis som du vill. Du behöver ej äta, eller sova, ingen få låna dina leksaker heller" Men det går ej så, blir inte bra i slutändan. 

Men som ni säger, bara att hålla ut, inget mer man kan göra åt det. Sen kommer de ögonblick då han är vanliga han, och då känns allt som har hänt innan, som inget, man glömmer bort allt, iaf till nästa utbrott :D 

Jag känner också som du ibland. "Varför inte bara ge efter och låta honom få som han vill så slipper jag bråka". Men då tar jag mig i kragen och tänker att det är bättre att ta kampen nu än om några år när det blir sju resor värre. Framför allt om jag redan börjat sätta ner foten och sagt nej och han skriker som följd. Ger jag mig då så får han ju för sig att det kan hjälpa att gråta och skrika.

Det e ganska intressant när man läser om era barn som e runt 2-3 år och jag då som tampas med en kille som e påväg in i puberteten beter sig snarlikt, beteendet som att de tror att det funkar att försöka vara så jobbiga som möjligt för att få sin vilja igenom funkar inte här. I mitt fall så visar han ingen som helst respekt utan öser ur sig glåpord och otrevligheter mot mig ( jag e ju dessutom bara hans styvmor, han har ingen mamma) och sin pappa. Jag försöker att sätta mig ner och prata med honom lugnt men härom dagen fick jag nog, hans otrevligheter gick över gränsen och jag röt ifrån som om jag vore en lejoninna.
 Oj så spak han blev, och sen när han kom från skolan va det som om det va en annan kille som kom hem, en hjälpsam och trevlig pojk. Tråkigt att man ska behöva bli rasande för att han ska förstå att han gått över gränsen, men efter några dagars h-vete så e det nu ganska lugnt här hemma.... Så ni med trotsiga ungar, jag har uppfostrat fyra, varav två är mina egna och snart står jag inför fyra tonåringar, hoppas verkligen att man kommer orka med allt som komma skall...ler
Men man får i de goa och lugna stunderna buffra kärlek så man har när de jobbiga stunderna kommer...
HA DE GÖTT!!

Hej hej! Jag har en pojke som är drygt 3 år och en som blir 2 år om en månad. Lite tankar och tips :

1. Din son är 20 månader .....och han beter sig helt normalt för sin ålder.
2. Att barn visar sin vilja, undersöker sin omgivning, protesterar etc. är ett sundhetstecken, visar att de utvecklas som de ska, och handlar inte om att de är bortskämda eller något liknande.
3. Det kommer att gå över.....och komma igen på ett lite annorlunda vis .....mer än en gång .
4. Gör inte livet krångligare än vad det är. Vi är ute och träffar folk mycket men jag skjuter ju mig hellre själv i foten än att ta med mina två på restaurang......det är liksom inte en höjdaraktivitet för en 2- och 3-åring .
5. Låt honom göra så mycket som möjligt själv. Det handlar väldigt mycket om det i den åldern....vill, vill, vill, vill en massa.....SJÄLV!
6. Välj dina "strider". Jag sätte huvudsakligen gränser kring tre saker: a) sådant som tillhör min värdegrund (att man t.ex. aldrig någonsin får göra illa någon annan) b) sådant som utgör direkt fara för barnen (ska vi över en gata så är det hålla i handen som gäller, de får kasta sig på marken och skrika hur mycket det vill men ska vi över så håller vi handen - punkt) c) Min egen integritet
7. Var inte rädd för att han uttrycker känslor. Om det är något du anser viktigt så sätt en gräns, men bli inte arg eller stressad för att han inte har samma uppfattning som du . Om du t.ex. inte vill att han kastar mat och han fortsätter även om du har sagt till, så ta undan maten. Blir han arg, ledsen så bekräfta känslan = "Ja, jag förstår att det är roligt att kasta mat, men jag vill inte att du kastar mat" och blir han arg så låt honom få vara det. Det är viktigt att barn vet att det är helt OK att visa känslor och att tycka vad man vill även om det finns saker de inte får för att vi vuxna sätter gränser. Är ni på en plats där du upplever att ni stör andra, så ta med dig honom ut.
8. Tänk på att han inte har möjligheten att uttrycka sig verbalt som du och jag.....och att han alltid är helt underkastad din och hans pappas vilja, eller hur. Vuxna har total makt......icke att förglömma .

http://www.ur.se/Vuxen/Familj/Foraldraskola/1-6-ar/Artiklar/Overlevnadsguide-till-trotsaldern/

Måste också tipsa om två bra böcker:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn och sig själv