Tråden är för oss kvinnor eller män vars partner dricker för mycket. Alkoholist eller inte.
Kul och se om det finns fler. Hur har ni det ikväll? Hur ofta dricker din partner, och vid vilka tillfällen?
Sitter du fast i förhållandet, och vill inte lämna? Behöver vi stöd, råd?
Här stöttar vi varandra och pratar kring ämnet.
Är jag ensam?
jag lever med en periodare han dricker sig oftast så han är aspackad.. vi har ett normalt liv mellan varven jag blir mer o mer isolerad skulle tex aldrig bjuda hem någon áv mina jobbarkompisar för jag skulle inte vilja att någon vet hur jag lever på helgerna... vår/sommar är mycket jobbiga perioder med en massa alkohol.. hade varit ok att dricka typ 1-2 ggr månad men för honom blir det varje helg o som sagt han kan inte kontrollera sitt drickande han dricker tills det är slut handlar alltid en massa. vi har o har haft en massa diskussioner om detta men det fungerar inte. det är en sorg att se hur han blir då han dricker på detta vis för han är en helt annan person. sen har det hänt mycket tråkiga saker otrogen,rattfylla mm. jag själv är inte nykterist men jag har fått stor avsmak då det inte går att ta sig ett glas eller 2 med honom i närheten,hade varit trevligt att kunna ha fest med ett normalt intag.
min man han dricker mer eller mindre varje dag...... han har alltid vart glad i spriten sen vi träffades med skillnaden nu och då är att då kunde han supa till på helgen och hålla sig nykter på veckorna men nu dricks det varje dag..... inte så att han blir full men oftast två starköl 7,5% slinker ner på kvällen..... han blir aldrig väldsam när han dricker men han blir ganska verbalt elak visa gånger....
jag försöker prata med han om detta men det leder bara till att vi bråkar..... jag vet att han måste själv komma till den punkten att nu är det för mycket jag kan inte tvinga han dit,
han har åtminstonde slutat med starksprit. det har jag förbjudit!
både han mamma och pappa är alkolister, hans bror, hans kusin..... mfl...... det har dom i släkten om man så säger....
trött på höra hans öl öppnande... det far kalla kårar i ryggen på mig...... hans rapande, lukten, bristen på respekt för att man svinar ner hemma när man ska ta sig lite fylle käk på natten. (hittade pannkakor i hallen i helgen) trött på att vakna hela tiden för att han snarkar som en gris.
men jag älskar han mer än livet och han är en super kille när han inte dricker och jag kan inte lämna han så är det bara......
Så skönt (om man nu kan säga så) att läsa och höra att det finns andra i samma sits som mig, jag har också stora problem med en alldeles för alkoholglad partner.
Nu har det dock varit relativt lugnt på sistone, inga snesteg på fyllan, men när jag läser några av ovanstående inlägg så kan jag inte annat än att hålla med om att även 3,5:or kan vara nog starka för att förändra en person.
Jag mår jättedåliugt varenda gång min sambo öht ska dricka en öl, för för mig är det så starkt associerat med alla de gånger som han har sagt "Jag ska bara ta en öl" och det ändå har barkat.
Jag kommer adlrig att kunna slappna av när han är ute och dricker, även om det som sagt var ett bra tag sedan sist han spårade ur.
Har man haft problem med alkohol så är även en 2,8/3,5:a alldeles för mkt alkohol i mina ögon.
en öl för mycket i går kväll och då blir det ett helvete hemma......
fick höra igår att det var mitt fel att han var tvungen att dricka... för att jag gnäller och tjatar så mycke....
men hallå??? undra varför man gnäller och tjatar? blir ju inte mycke annat gjort än att dricka öl annars!
Jag har lämnat min öldrickande partner och aldrig varit lyckligare!!:) Hoppas att det reder ut sig till det bästa för er alla som kämpar! Kram på er!
Hittade denna tråd och ser att den dött ut lite, hoppas den kan återupplivas :)
Hur har det gått för dig anonym(ensam)?
Sitter här och funderar på mitt liv och undrar när jag ska få nog. Så många gånger som jag tröttnat, haft diskussioner med sambon och ändå är jag kvar. åren går och det blir ingen förändring. Jag tror att jag är så van med detta att jag inte inser att det är ett problem. Det är först när jag pratar med bekanta som jag förstår hur trist det är.
Min sambo dricker varje fredag och lördag och somnar för det mesta. Han börjar kanske vid 17 på fredagar och sen vid 15 på lördagar. Efter några timmar med alkohol och när barnen somnat och det är dags för oss att ha mysigt ihop så deckar han oftast av. Just nu ligger han och sover i fotöljen med en öl i handen, vilket inte är ovanligt.
Något jag tycker är oroväckande är att han dricker för att känna sig avslappnad, för att känna att det är roligt. verkar inte som att han kan tycka att livet är roligt annars. Han har alltid en ursäkt för att dricka, att det är helg, att det är soligt, semester, tillställningar m.m. Semestern är rena döden för mig. Han försöker få mig att dricka mer, köper hem, säger åt mig att dricka lite mer så att jag också blir lite roligare. Jag vet ju också att om jag inte dricker upp dem han köpt åt mig så dricker han dem också. Alltid när vi har t.ex. parmiddagar eller ska bort så blir han fullast. Han blir inte direkt otrevlig men sluddrar, snackar, skojar och blir totalt förändrad. Han blir inte den killen jag är ihop med då känns det som.
Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga längre. Vill inte heller att det ska ta slut mellan oss. jag älskar ju honom. Vi har barn tillsammans. Tänker att det inte är så farligt ändå. Som han säger "alla tar väl nån öl när det är helg, det hör väl till". men jag känner också hur jobbigt jag tycker att det är att höra när kapsylen öppnas, se hans förändring, hur han somnar gång på gång när vi ska göra något, somnar på konstiga ställen, lämnar burkar efter sig överallt. Vad orsakar jag mina barn genom att stanna i detta??
Vi har ett bra liv annars, han är jättesnäll och go och det har väl gjort att jag liksom sopat detta andra under mattan. På något vis har jag väl accepterat hans drickande och tänkt att jag får väl leva med det om jag vill ha honom i mitt liv. Men det är också trist, att vara med någon som måste dricka jämt. Känns som jag kastar bort mitt liv när jag kan få så mycket bättre. Men det är så svårt.
Min sambo har problem med drickat också, har gått på AA och behandling och är mycket bättre än när vi träffades för tre år sedan. Visst köper han öl, ibland 3,5 %, 18 stycken och han halsar dem utan problem, eller köper sig en whisky två gånger om året.
Själv dricker jag aldrig, jag har aldrig varit så mycket för alkohol även om jag har haft mina fyllor förstås. Jag har sagt till honom att jag inte gillar att han dricker, men samtidigt förstår jag att han vill vara en "Svensson". I och med att jag släppte garden och han inte behöver känna skuld och nästan bli upprorisk på grund av skuldkänslan (och dricker mer för att döva) så dricker han mer sällan, han behövde den friheten, att känna sig vuxen och själv kunna ta det ansvaret. Därmed inte sagt att jag mjäkar med, jag kan allt säga vad jag tycker och det uppskattar han, men nu är vi på ett annat plan. Det är ett beroende, en sjukdom, man kan vara hur arg och besviken på människan som beter sig så här, men det är inte lätt att bara sluta. Jag har mina laster också och jag skulle ha jättesvårt att aldrig mer kunna äta choklad, dricka kaffe, äta grillad kyckling...
Senast häromdagen sa han att han inte ens var sugen (sen får vi se hur länge det varar förstås). När han väl dricker så blir han aldrig redlös eller annat utan han håller sig såpass att han är med i allt som sägs och görs, vilket är väldigt skönt. Tidigare (innan jag kom in i bilden) så var han i regel så borta att han sov under köksbordet och andra ställen, han försökte ta sitt liv med piller och alkohol, och det var där vändningen kom.
Efter hans AA-besök och behandlingen så har han lättare för att förstå sjukdomen och han pratar med mig om det, något jag verkligen uppskattar att han gör. Han har sagt flera gånger att han önskade att hans ex hade varit hårdare med sina krav att han skulle söka hjälp och att hon hade gjort slag i saken med att ge sig av, då hade han nog vaknat tidigare. Nu var det han som gick istället när han kom hem från behandlingen efter försöket.
Han kan säga att han har en stressig period på jobbet och att han har tankarna på alkohol, men sen när han väl passerar Systemet så är han inte sugen längre, för det är jobbigt att vara bakfull, etc. Det är framsteg!
Hej alla, känner att jag behöver skriva av mig.
Min man är alkoholist.. Han dricker inte varje dag och ibland kan det gå långt mellan det att han dricker.. Men när han väl dricker blir han en annan människa, han blir agresiv och har en helt annan personlighet. Han har aldrig slagit mig mer än att han har knuffat undan mig. Han slår sönder saker hemma och skadar sig själv. Har fått ringa polisen 2 gånger då han inte kan lugna ner sig, men sen får jag höra när han är nykter att hur kunde jag ringa polisen?.. Ja för jag är rädd.. Han lyssnar inte när han dricker och det finns inget stopp tills allt är slut.
Man måste gå på tå för att inte säga eller göra något som skulle irritera honom för då bryter helvetet ut.. Han lovar att han inte ska dricka, jag har sagt att jag vill ha en skilsmässa om detta fortsätter som det gör men det lyssnar han bara på en stund och åker han för att handla köper han alltid något i smyg och gömmer, han tror han jag inte kommer att märka något.
Vi försöker skaffa barn tillsammans genom ivf och det tar hårt på oss båda, men just nu vet jag inte om jag ens vill vara med honom längre, vi är för vi är men endå vet jag att jag älskar honom mer än allt på denna jord för när han är nykter är han den roligaste, finaste killen i världen och vi delar så mycket tillsammans.
Jag och alla runt honom ber och bönar till honom att han måste förstå att alkohol inte är för honom men det är meningslöst....