Vi som förlorat våra syskon för tidigt =(

Beklagar sorgen alla!

Jag förlorade min storebror 17-06-2013, alltså för mindre än 2 månader sen.
Han åkte 14.00 iväg med motorcykeln för att köpa lampor. Timmarna gick och jag undrade varför det dröjde så länge men tänkte att han brände av några extra mil då han gillade att åka MC. Kl 22 plingar det på dörren när jag håller på kolla på film(hos min storebror) och jag möts av 4 poliser(en civil). Dom ber mig sätta mig ner i vardagsrummet och när dom säger, bara så där, att ''Din storebror Hassan har varit med om en motorcykelolycka och han dog'' kollapsade min värld. 

Det har gått mindre än 2 månader och livet på jorden är fortfarande ett helvete. Väntar bara på att det blir min tur så att jag får träffa honom igen. Han var min pelare i livet och kan inte tänka mig ett liv utan honom.  Han var den gladaste människan på Jorden, alltid trevlig och snäll mot ALLA människor. Rolig och snäll och helt jävla underbar.. 

Jag är 20 år gammal. 

Min storebror blev 30år, han skulle precis fylla 31.

Beklagar sorgen ts o alla andra!! Förlorade min älskade lillebror för läänge sedan, han gick bort efter år av kämpande mot sin leukemi i dec 1990. Han var då 9 år o jag 16. Det har präglat våra liv på många sätt.

Min lillasyster tog sitt liv när hon var 26. Det var ett par år sedan och jag är fortfarande förtvivlad över detta.

Jag har aldrig varit arg på henne över detta men jag har ofta varit väldigt arg över att det blev så. Nånting med all den sorg och ilska har jag inte kunnat bearbeta rätt vilker har lett till att jag fått mindre aggressionsproblem vilket jag aldrig någonsin haft förut. Små struntsaker som jag vanligtvis inte brytt mig om eller bara fixat så som man gör kan nu reta upp mig så jag ser rött. Min ilska blir aldrig fysisk men jag går runt och är fly förbannad alldeles för ofta. 

Jag blir sedan mer arg över vetskapen att jag inte borde vara arg och att det går ut över min flickvän (som aldrig gjort nåt som gör mig arg) då jag går runt och är sur väldigt ofta. Vi har nu vårt första barn påväg och jag vill vara den glada pappan jag skulle varit om min syster bara funnits kvar. Så som jag var då, då alla tyckte att jag alltid var en så glad kille.

Efter att hon gick bort skulle jag få hjälp från landstinget men dom lyckades schabbla bort det så det blev aldrig nån hjälp.

Anonym 26-28

Beklagar sorgen. Vet hur det är att inte bearbeta ordentligt!! Ville inte ha något stöd som samtal när min bror gått bort, utv allvarliga äs o gick in i väggen 15 år efter hans bortgång, fanns många orsaker till att jag brrakade ihop, bägaren rann lixom över. Blev i den vevan gravid o utv panikångest, mådde fruktansvärt dåligt o klandrade mig för att jag mådde som jag gjorde trots att jag egentligen borde vara lycklig!! Rädd att det skulle skada bebisen och så vidare. Har gått i terapi sedan grav o går fortfarande. Det är flera orsaker till detta men troligtvis lider jag av ptsd fastän det är så länge sedan!! Detta upptäcktes nyligen o troligbis kommer jag få beh mot det. Vill inte på något vis skrämma dig, bara berätta min historia o vikten av att få rätt hjälp när du är redo för att ta emot den. Kanske du är det nu när du snart ska bli pappa o kunna glädjas åt detta?! Hör med vårdcentralen eller mvc om du tycker det skulle kännas bra!

Lycka till med bebis!

Styrkekramar

Styrkekram

Hej. Min äldsta storasyster dog i cancer för 8 år sedan. Många år sen, men inte länge sen för mig, tid är ett relativt begrepp. Hon var sjuk i 6 år, med många tuffa cellgiftsbehandlingar (sk högdoscytostatika), strålbehandlingar, operationer. Jag har en syster till och vi kunde tillsammans ordna allt praktiskt och stötta vår mamma (vår pappa dog tidigare). Jag är ofantligt tacksam över att ha en syster kvar mitt i allt detta och det har säkerligen bidragit till att jag idag har tre barn och vill ha ett fjärde.

Jag förlorademinstorasyster, beklagar sorgen. Dom du säger, åren är relativt, jag förlorade ju min älskade lillebror för 23 år sedan också i cancer o efter många års kämpande o det har präglat våra liv oerhört. Jag har som tur är båda mina föräldrar i livet men är ensamt barn kvar vilket är jättejobbigt o jag önskar jag haft ett syskon till att dela på "bördan", har hela tiden känt mig ansvarig för mina föräldrar att de ska må bra, har en oerhörd press på mig att alla runt omkring mig ska må bra, mycket ansvarskänslor o skuldkänslor.

Har pga sjukdom en son, hade önskat oss ett syskon men tyvärr klarar min kropp inte det så han kommer bli själv sedan stavkarn, vilket jag har skuldkänslor över...

Stor kram till dig!

Beklagar sorgen för alla i tråden. ODS; tid är verkligen relativt... Cancer är så plågsamt att se, och visst förändras man, för alltid. Att följa en cancersjuk är som att vandra genom ett hav som öppnar sig, ett hav av människor, som viker undan. Många klarar inte att fronta sjukdomen utan backar undan. En mänsklig reaktion antar jag, men plågsamt att se. Stora kramar, ta vara på tiden med dina föräldrar. Sorgen över ett förlorat barn bleknar aldrig, oavsett hur gammalt barnet var när det dog eller hur många år som gått. Syrran var 53 när hon dog, mamma 80. Det var svårt att se mammas sorg och samtidigt bära sin egen sorg.

Kram till alla i tråden.

Anledningen till att jag hittade den här tråden just nu är att jag fick en flashback - för ett par veckor sen träffade jag min chef från den tiden. Har inte sett honom på 5-6 år. Jag blev glad över att se honom och det kändes bra, men efteråt, efter någon dag eller två,  kom en emotionell reaktion som jag inte alls var beredd på. Tankar och drömmar om den tid som var då, syrrans sista tid, mammas sorg, mammas död - hon dog tre år efter syrran, i Alzheimers. Hade samma jobb, samma chef, hela den perioden. Svårt att veta hur hjärnan fungerar - men antagligen har jag problem med att fronta mig själv med mina minnen från den tiden.....

Anonym (förlorade min: det där med att vara glad för att ha ett syskon kvar är precis som jag känner med.
Och när jag insåg att min syster faktiskt skulle dö så fick jag panik och sa till min man att jag måste ha ett barn till, vi måste ha tre så att om en går bort finns det två kvar!
Kanske konstigt tänkt men så tänkte jag och ett och ett halvt år efter att hon dog födde jag en dotter.

Beklagar sorgen för alla här i tråden.
Kram

Förlorade min storebror för många år sedan i en motorcykel olycka. Han blev 31 år.

Året därpå hittades hans sambo drunknad i badkaret proppfull med sömntabletter, självmord.

Jag, min andra bror och min mamma fick enorm ångest då det kändes som att vi "glömde bort" henne pga att vi var så upptagna av vår egen sorg. Hon kom från Åland och hade inte många vänner här i Sverige.

Beklagar sorgen till er alla, det är hemskt när människor går bort för tidigt.