Teas mamma skrev 2011-04-05 15:23:57 följande:
"Det hela började för många år sedan. Jag var 7 år, XXX 6, när den psykiska ohälsan slog till mot våran familj. Mamma började att höra elaka röster och pappa blev utåtagerande och tyst på samma gång. Så småningom fick mamma diagnosen schizofreni och pappa autismspektrumstörning. IQ test visade även att pappa var psykiskt utvecklingsstörd och mamma lågt begåvad (IQ under 70).
Vi barn hann fara illa innan socialen ryckte in och tvångsomhändertog oss. Man placerade mig, XXX och våra två bröder hos våra farföräldrar. Där blev vi kvar ett år, sedan skickades vi hem igen till våra föräldrar som nyss kommit hem från psyket. Socialtjänsten var tveksamma på om det var någon bra lösning och erbjöd sig därför att vi barn skulle få flytta till olika fosterhem, men våra farföräldrar som då var 70 år gamla sa att det minsann inte behövdes, istället tog dem på sig ansvaret för oss.
Att vara föräldrar till sina föräldrar är inte lätt. Att förhindra att mina föräldrar dödade varandra var något som min bror tog på sig ansvaret för, 9 år gammal. Det var inte ovanligt att mamma och pappa rök ihop med varandra. En natt var pappa så less på mammas vanföreställningar att hon tog stryptag på mamma när hon låg och sov. Som tur var hörde min bror mammas försök att få luft, sedan tog han i med all sin kraft för att dra bort pappa från mamma, och han lyckades.
Tiden gick, vi bodde kvar hos våra föräldrar och det fungerade ganska bra eftersom att farmor och farfar var hos oss varje dag, men när de inte befann sig hemma hos oss så kantades vardagen av föräldrar som inte kunde sätta gränser för oss barn. Vad var tillåtet och vad var inte tillåtet? Det var något vi fick bestämma själva.
Skolan var vår absolut största trygghet, där var vi så mycket vi bara kunde. Där fick vi höra att vi var bra på saker och ting och vi fick komma bort från hemmiljön.
När xxx gick i 7-8 kláss så kom nästa bakslag. Vår äldsta bror, då 17 år gammal drabbades även han av schizofreni och en ätstörning. Den gången dröjde det otroligt länge innan vi fick hjälp. Tillvaron hemma var våldsam med ständiga vanföreställningar, slagsmål kring maten och dörrar som kom flygandes nedför trappen.
Jag och min syster var rätt så gamla när detta hände och därför förstod vi mer av vad som pågick än när mamma och pappa var sjuka.
Alla i familjen for dåligt av vår brors psykiska ohälsa, inte minst xxx som var yngst i familjen. Samtidigt som detta hände så utsattes jag och min syster för regelbundna övergrepp. Det var här som tankarna på att inte vilja leva, frodades.
Sommaren 2007 var den värsta sommaren vi varit med om. Både farmor och farfar dog inom 3 månader. en farmor och farfar som fungerat som våra föräldrar. En farmor och farfar som socialtjänsten lagt sin tilltro till, att dem skulle finnas där för oss till dess att vi kunde klara oss själva. Så vad hände?
Vi orkade inte mer. Familjen föll samman. En efter en. xxx föll in i en svår depression och tvångsvårdades på en barnpsykiatrisk avdelning under flera månaders tid. Jag försökte att hålla ihop familjen men tillslut orkade inte jag heller. Ett självmordsförsök senare hamnade även jag på barnpsyk. I januari 2008 hoppade vår yngsta bror (då 19 år) framför en lastbil på E4:an. Inte han heller hade någon vilja att leva kvar på denna jord
tråkig historia men åter till ämnet i TS tråd.
Dessa föräldrar hade alltså när de fick barn ingen diagnos och vad jag förstår inga problem tills barnet var 7 år så det är då otroligt svårt att göra som du vill alltså tvångssterilisera dessa föräldrar.
