Hur vet man när det är dags att be om aurorasamtal?

Jag kanske måste föda ensam pga barnvaktsproblem. Vi är ganska nyblivna stockholmare och har vänner och familj minst 5timmar bort med bil. Har iofs jättetrevliga nya vänner här uppe, men de har bara träffat dottern en gång. Vi bor i ett kasst område och umgås inte med grannar eller med andra föräldrar på dagiset. Dessutom kommer vi att flytta nästan exakt en månad innan förlossningen.. Jag känner mycket stress just nu. Får hjärtklappning ibland och funderar på om blodtrycket verkligen är som det ska.. Men nu är det snart bara en vecka kvar till BM-besöket! Ska välja BB-sthlm (som alla andra) och be om remiss till nån form av stödsamtal eller förlossningsplanering. Läste att moderkakan kan fastna i kejsarsnitt-ärret och känner mig orolig för att snittet ska brista under en förlossning Har börjat fundera på att kanske be om planerat snitt igen. Då skulle jag dessutom kunna få upp morfar som barnvakt och slippa stressa upp mig över det.

Klart du ska få prata med någon! Jag är allmänt rädd nu inför andra förlossningen (utan att det hände något hemskt på min första) och ventilerade detta med min barnmorska. Vi bestämde att hon, jag och min man ska börja prata bara vi för att se om det mest är att ventilera lite jag behöver. Om jag känner att jag vill gå vidare skickar hon remiss till aurora. Jag tycker att vi har rätt att känna oss förberedda och trygga inför en förlossning. Att det sedan blir som det blir är en annan sak. Den här gången ska jag också nappa på erbjudandet att få komma in till förlossningen några veckor efter att bebin kommit ut och gå igenom allt igen. Hade jag gjort det första gången kanske jag inte hade känt den här rädslan idag. Lycka till!

Har läst lite om VBAC - vaginal förlossning efter kejsarsnitt. Det låter på många ställen som om man får välja snitt eller vaginalt i samråd med läkare? Kan det verkligen stämma? Är det isåfall pga de ökade riskerna? Läste att bara 50% lyckas föda vaginalt efter ett KS.. 

Av din TS låter det som att du är lite lik mig. I så fall ska du INTE i första hand prata med en aurora utan med en psykolog. Jag hade precis samma ångestupplevelse av att läsa om förlossningar (i mitt fall när berättelsen kom till själva krystningen- det klarade jag inte av). Min aurora upprepade många ggr att jag var rädd för fel saker (hur man nu kan styra det) och att när det var dags att krysta skulle jag tycka det var "skönt".
Jag fick en panikångestattack när jag insåg att det var dags att krysta (det löste sig, men var lite freaky). Efteråt när jag ältade förlossningen trots att allt gick bra fick jag träffa en psykolog, hon fattade på en gång vad det handlade om och gav mig en del litteratur på ämnet. Det passade precis in på hur jag beskrev mina känslor för auroran innan- men de är bara duktiga barnmorskor, ingen psykologisk utbildning krävs alls. 

Hallo där TS!
Det du pratade om tidigare med "planerad förlossning" ska du kunna få var som helst.
Min aurora barnmorska talade om för mig att det är möjligt att få en igångsättning om man önskar det. Det 
var iaf ett alternativ för mig som har ett stort kontrollbehov och har svårt att hantera situationen som uppstår under en förlossning där man inte har någon kontroll över vad som sker.  Jag vet inte hur jag ska göra än men nästa gång ska vi planera förlossningen och jag ska få hjälp med att skriva exakt hur jag vill ha det och vad jag vill ha hjälp med. 

När jag väl kom till det efterlängtade BM-besöket (första sedan inskrivningen) så vabbade min BM och jag fick träffa en annan som inte hade tid för nåt mer än bara det absolut nödvändigaste.. Det blev något av ett antiklimax och svaren på min oro blev i princip att jag får ta upp det med "min" BM vid nästa besök. Så det blev en månad till av väntan.. Kommer vara i v.30 då. Men hon tyckte det lät som att jag skulle få ett "förlossningsförberedande samtal" med en läkare från BB-sthlm som besöker barnmorskemottagningen. 

Jag har också väldigt svårt att föreställa mig att det kan kännas "skönt" att krysta. Även om det blir ett normalförlopp och jag hinner få bra smärtlindring så känner jag mig rädd för själva känslan när huvudet ska ut. Tycker det känns helt sinnessjukt att det är så det går till.. Jag har liksom ingen känsla av att det är "naturligt" och vackert eller nåt sånt.
Men jag vet ju samtidigt att om förlossningen går bra så är det snabbare återhämtning än efter ett snitt. Jag tyckte att smärtan efter snittet var jobbig förra gången och vågade inte riktigt röra mig ordentligt för jag tyckte att snittet var otäckt i största allmänhet. 

Jag tycker du ska ringa din BM och var tydlig med att du inte bara vill träffa en aurora BM utan även en läkare (för att diskutera olika lösningar om förlossning, det hjälpte mig 1000 ggr mer än aurora). Gärna en psykolog också, då slipper du som jag få höra: "Jag kan inte hjälpa dig, men nu är det försent för köerna till psykolog är längre än tiden du har kvar till förlossning".

Sedan är det ju möjligt att du träffar en fantastisk aurora- jag tyckte min var trevlig och så, men kände hela tiden att vi var på olika våglängd, att hon inte förstod mina problem och att hon försökte stoppa in mig i ett färdigt fack- som inte passade alls...

Jag minns inte när jag började gå på samtal, men jag var nog på minst fyra med aurora och tre med läkaren så det var definitivt före v.30

Jag var inte egentligen rädd för smärtan, men som du kunde jag inte se något vackert eller naturligt med att klämma ut ett huvud... Det kan jag för övrigt fortfarande inte, och mitt under förlossningen fick jag frågan om jag ville känna på huvudet. NEJ TACK!!! Tror att jag svarade något i stil med: "Du är ju fan inte klok!". Fysiskt återhämtade jag mig ruskigt fort, eftersom jag höll emot större delen av krystvärkarna sprack jag inget och behövde inte sy...

Nu är det klart och jag kan konstatera att du hade rätt! Jag gick aldrig på aurorasamtal eller nåt annat heller, skrev inget förlossningsbrev, packade inte väskan förrän när värkarna kom.. Klassisk förnekelse. Jag antog nog hela tiden att jag inte skulle klara det och att det skulle sluta med snitt ändå. När BM glatt konstaterade att jag var öppen 10cm och tog på sig sitt hemska plastförkläde så bröt jag ihop och började gråta. De trodde nog att det var av lättnad för att få sätta igång med de "sköna" krystvärkarna, men det var ren panik. Jag var livrädd och sög i mig lustgas för att dämpa ångesten (de ville få mig att släppa den). De fick verkligen coacha mig järnet för att det skulle gå vägen utan klocka och elände. Efter 45 min krystande och tre olika ställningar (så lång tid tar det aldrig på tv!) kom han äntligen ut. Sedan fick de sy mig i 2tim. :-/ När jag dagen efter träffade barnmorskan så kände jag en sån tacksamhet gentemot henne, som att träffa någon som dragit upp en ur ett brinnande sjunkande skepp.. 

Imponerande att du insåg mitt problem redan då. Själv var jag väldigt duktig på att stoppa huvudet i sanden.   

Det är många som drar upp det där med "naturligt" och jag brukar då svara att "Jovisst, men naturen är en jävla bitch. Det är också "naturligt" att lejon sliter isär levande gaseller.." Klen tröst.

Vad tråkigt att din förlossning blev så jobbig. Synd att du inte fick hjälp av någon innan. Om du får fler barn någon gång hoppas jag du får hjälp att bearbeta detta och du kan ha någon med dig. En doula kan vara ett väldigt bra alternativ eller komplement till ens partner. Angående att föda naturligt så kan det vara en alldeles fantastisk upplevelse, men det förutsätter att man klarar att slappna av (vilket är jättesvårt om man är rädd) och att man inte får alltför komplicerade förlossningar. Samt så klart att man vill föda så. Det viktiga är att man får en så positiv upplevelse som möjligt av sin förlossning, inte hur den går till. Jag hoppas verkligen att du får en bättre upplevelse om du får fler barn.

Vad var det för böcker? Vill jättegärna veta :)

Meddelandet ovan var till smurflollo, men citeringen trillade bort..

För mig handlar det absolut inte om att föda naturligt, utan om att klara av en förlossning överhuvudtaget..Hade läst om dyktekniken och mindfulness innan och har tränat yoga i perioder. Men jag klarar helt enkelt inte den nivån av smärta. Utan epiduralen hade jag antagligen tuppat av. Kan tillägga också att jag aldrig har förväntat mig att få en "fantastisk förlossningsupplevelse" - utan mer varit inställd på att bara få det gjort utan alltför stora men. Det kanske har att göra med att ingen av kvinnorna i min familj (varken mor, syster, farmor eller faster) har haft särskilt positiva upplevelser. Om jag vill ha ett tredje barn nån dag så kommer jag absolut be om hjälp innan.