Barnlöshetskris eller 40-årskris?
Jag fyller snart 40 år och började först skriva under 40+, men det tangerar många ämnen. Ofrivillig och oförklarlig barnlöshet. Och relationer.
Jag är gift och oförklarligt barnlös: vi har försökt i över 5 år. Vi träffades ganska sent då vi båda var över 30.
Vi har provat på "naturlig" väg och när det inte funkade blev det utredning, insemination och IVF, flera försök med både hela proceduren och återföringar av tidigare embryon. Både privat och genom landstingets försorg när vi tagit oss igenom kön. Inget funkar och samtidigt är vi friska som nötkärnor utan någon som helst diagnos, annat än den intet och alltsägande "oförklarlig barnlöshet". IVF-försöken har applåderats av personalen för att spermierna har varit jättefina, det har blivit massor av ägg vid plocket och fina embryon efter befruktningen. Men sedan ingenting alls. Noll.
Vi har i princip gett upp försöken och börjat förbereda oss för adoption, både praktiskt och mentalt. Jag är nog inte riktigt klar med sorgearbetet och att vi förmodligen inte kommer att få några biologiska barn. Men vi vill ha barn och klockan är fem i tolv för adoption. Alldeles snart ska vi utredas av kommunen och då kommer de tydligen att vända ut och in på både oss och vårt liv för att stämpla oss som lämpliga eller olämpliga.
Om jag skulle säga att förhållandet inte tagit stryk av allt vi gått igenom skulle jag ljuga. Vi är ju olika som personer och förhåller oss ju också på olika sätt till allt det här, även om vi delar värderingar och önskan att ha barn tillsammans. Just olikheterna har gjort att vi kunnat vara ett stort stöd för varandra i de utmaningar vi ställs inför. Allt från jobb och karriär till vänskaps- och familjerelationer, närståendes sjukdom eller dödsfall kan ju suga musten ur en periodvis, men vi har kunnat hjälpa varandra växelverkande och det har stärkt vårt förhållande. Vad är det man säger: "Det som inte dödar, det härdar!".
Men barnlösheten har "dränerat oss" och vi har inte mycket kvar att ge varandra. Just nu när vi behöver ge varandra mer stöd än någonsin. Minsta lilla sak kan explodera till ett fullt utvecklat gräl på bara några sekunder. När vi väl har kommit över det och lyckats prata sansat om det så beror allt bara på missförstånd eller att vi uppfattat samma sak på olika sätt. Kommunikationshaveri. "Om någon av oss hade haft bara lite mer energi och lyckats höja nivån på diskussionen", känner jag, samtidigt som jag erkänner för mig själv att jag själv inte hade den energin just då. Eller kunskapen att hantera situationen. Jag känner igen ett återkommande mönster i samma stund det inträffar: gnistan tänder ett gräl som inte går att stoppa innan det har skrikits tillräckligt mycket och tillräckligt länge.
Jag har föreslagit att vi ska söka professionell hjälp tillsammans för att jag är osäker på om vi kan klara av det här på egen hand när vi båda är så påverkade av situationen. Min fru vill inte och tycker att vi kan klara av det själva. Kanske avskräckt av en väldigt taktlös kurator på fertilitetsmottagningen vi fick den tivelaktiva förmånen att prata med. Jag funderar just nu på att hitta någon att prata med på egen hand samtidigt är jag rädd att om jag eller vi söker hjälp genom kommunen eller landstinget så kan det påverka vår adoptionsutredning negativt.
När alla vänner har barn och verkar ha en större mening med sitt liv sitter vi här som det "perfekta" paret med bra boende, toppjobb, bättre ekonomi än de flesta men ett i övrigt ganska meningslöst liv. "Är det så här det kommer att vara nu, resten av livet, jaga ännu högre lön, resa längre bort och lyxa till hemmet ännu mer?" tänker jag och lägger till "40-årskris" på slutet. Dessutom med ett havererat sexliv efter att allt handlat om att försöka bli gravid i så många år.
Hur hamnade vi här och hur hittar vi tillbaka? Någon annan som känner igen sig i något av det vi går igenom? Barnlöshetskris, 40-årskris eller både och?
Eppi
