Jag saknar min farfar, trots att jag var 5 månader.
Jag var hos min pappa för en stund sen. Vi satt och pratade om farfar. Så dum som jag var så tog jag upp honom när jag vet att pappa blir ledsen, men den här gången tänkte jag mig inte för. Jag var knappt 5 månader när han dog, så det är ju klart att jag är nyfiken om honom och ställer frågor eftersom jag aldrig fick känna honom.
Mitt i allt började pappa gråta. Han berättade om de sista åren i farfars liv. Att han fick åka på stråling massor med gånger, äta två tabletter om dagen, ta hand om min knäppa farmor. Pappa sa att han hade nog det tufft de sista åren. Jag sa till pappa att nu slipper han ju lida, han mår bra nu. Är jag knäpp som saknar en människa som jag aldrig lärde känna, som jag inte minns? Är jag knäpp som är ledsen?
En vecka innan han dog så var vi hos honom. Han satt och stirrade och smekte på min hand. Farmor var arg för att farfar inte tittade på henne. Han tittade inte ens på sin son. Utan han tittade på mig. Han blev 58 år, cancertumören i hans hjärna tog hans liv. Pappa fick höra hur han försökte hämta andningen och att den blev svagare och svagare.
Ibland undrar jag om han gjorde något med mig när han höll och smekte min hand. Jag känner en tomhet och jag saknar honom så mycket! När jag var liten så kunde jag ligga i sängen och grät så förtvivlat och tänkte mycket på honom.
