10 år och saknar kompisar
Jag har en dotter med stort kompis behov och tyvärr troligen i kompisrelationer dåligt självförtroende och som hon säger "ingen bästis som alla andra har".
Histrorien är ganska lång. Det började lite redan på dagis. Hon var på et dagis med få tjejer i samma ålder men hade ändå kompisar genom vänner till familjen. Genom dagis fick hon en del kill kompisar och var med dem. Tyvärr lekte de "fel" lek vid några tillfällen. Något som hon i dag säkert ångrar. När hon började i skolan så blev hon liet "hackkyckling" för många och den felaktiga lekens innehåll spreds till fel barn. Jag upptcäkte det allvarliga en dag i trean när jag var med i skolan och hela klassen skulle se på film. Jag satte mig längstbak om min dotter på en bänk en bit framför mig. När fler och fler barna kom in så var det ingen av de jag trodde var hennes kompisar som kom och satte sig brevid henne och när det började bli riktigt fullt och det i princip bara fann rymligplats brevid min dotter så kom ett par av dessa ( som jag trodde ) bra kompisarna in och istället för att sätta sig brevid min dotter tittar de på henne och sätter sig där det var riktigt trångt och trängs med andra tjejer. De var då jag insåg att det var ett problem. Problemen i skolan var tidiagare påtalade och tyvärr tog det i stort sett ett par år innan skolan på allvar tog tag i problemet efter min dag i skolan. Jag tror att de har gjort vad de kan men det finns fortfarande problem. Ett problem är föräldrar till starka barn som själva anser att deras barn är felfria och istället för att förstå min dotters problem anklagar henne för lögn och att vi som föräldrar har konstruerat allt. Dessa åsikter lever kvar. Under de åren i skolan som hackkyckling förändrades vår dotter och i dag blir hon så glad när hon får en kompis att vara med på fritiden att hon nästan inte kan hantera sin lycka och blir kanske lite för mycket på. Under en lång period så hade hon en riktigt bra kompis i klassen som stöttade henne för det mest ( ett stort tack till henne ) och hon betyder mycket för m,in dotter. Som förälder så är detta en period där man ständigt oroar sig och det kan också påverka barnet. Sistuationen i dag är att vår dotter säger sig trivas i skolan och skolan ser inga problem. Det som hon och vi föräldrar ser är att hon går för det mesta hem själv från skolan utan kompis medan del flesta andra alltid följer varandra hem. Det är mycket sällan som någon ringer för att vara med vår dotter. Kompisen hon hade som stöd har ny bästis och umgås mest med sin nya bästis. Kompisar som följer med vår dotter hem svarar med inte hundra procentig sanning att de inte kan p g a det ena eller det andra om hon frågar dem om de skall "vara" i morgon. Vi har tigit upp problemet med skolan för några månader sedan men skolan ser inga problem under skoltiden. Min dotter är just nu mycket låg hemma och en kväll denna vecka grät hon och lättade på sin känslor och uttryckte sorgen av att inte ha någon bästis och att ingen ringer till henne utan det är alltid hon som måste ringa. Man tänker sig in i hennes situation och blir kall inom bords. Jag skulle känna mig otroligt oupskattad om ingen sökte kontakt med mig. Vad kan man göra för att få ett bättre liv för henne. Hon vill inte byta skola. Efter de som har hänt känner vi inte att detta är en sak man kan ta med några föräldrar för vi vill inte tvinga någon att vara med vår dotter. Söka nya kompisar är en sak vi gör genom indrotts föreningar mm men eftersom vi bor i en liten stad så finns det alltid koppling mellan skolan och indrotts föreningen. Försöka genom vi föräldrars bekanskaps krets hitta nya kompisar åt henne kan vara ett alternativ men det finns inte många 8-11 åriga tjejer i vår stad som inte har flera bästisar. Jag känner mig riktigt rådlös och jag anser att hon förtjänar ett umgänge utanför skoltimmarna och familjen.