Kan man lita på vården?

Nej du kan inte lita på personalen! Du får förlösa dig själv helt enkelt, sjukhus - herregud NEJ! Folk där är inte utbildade för fem öre. Lägg märke till ironin..jag tror nog att personalen vet vad dom gör. Eller ja, jag VET att dom gör det, iallafall där jag ska föda. Jobbar själv inom vården på akutmottagning, samt har sambo som är läkare och mamma och vänner som är barnmorskor + barnläkare.

Dom "omysiga" apparaterna är till för att se till att du och framförallt ditt barn mår bra btw...tror nog att du får en bättre förlossing om du slappnar av och istället försöker lita på personerna i din närhet, kanske ska prata med din sambo om din oro? Göra ett besök på förlossningen och prata med dom?

Förlåt hundra inlägg, men du..läs inte så mycket om andras förlossningar, många skriver ju s.k "skräckhistorier" och tror nog inte det lugnar, snarare tvärtom..

samma här, du kan till 100% lita på dem, dem har så många förlossningar i bakgrunden, dem vet exakt vad dem gör. Apparaterna är fula, men det är funktionen som är viktigast. Det kommer inte massvis med folk i rummet, utan bara barnmorskan och eventuell läkaren, och dem vill man ju ha med sig. Du kommer inte att spricka, man ser i ett väldigt tidigt stadium om det passar igenom eller ej. I så fall blir du klippt, men det känner man inte av. Det är sant, det är farligt att läsa på nätet. Man läser bara om skräckhistorier på nätet, för dem som haft fina förlossningar, dem skriver inte, dem bara njuter med sina barn. Koppla av!!! Dem har massvis med erfarenheter.

Vadå du kommer inte spricka?? Hur kan du säga det?

Tack så hemskt mycket för det ironiska inlägget som verkligen gör att all min oro släpper. OBS: lägg märkt till ironin....

Min kontakt på Aurora menar att man bara använder värkstimulernade i absoluta nödfall medan man på förlossningsförberedande kursen fick det att låta som att det används, det används ofta och det inte är nån stor sak.
På förlossningsförberedande kursen sas det också att det inte gör nåt om man spricker, eftersom man är så jävla öm ändå och det läker ju.
På kursen säger BM också att man inte bryr sig om hur rummet ser ut och hur mycket personal som springer där inne.

Jag vill kunna lita på att personalen vet vad de gör, men efter att ha läst Abscals bok och lyssnat på Cayenne (dyktekniken) så blir jag lite osäker.
Nä, visst ska man inte läsa på internet. Men hur hade jag annars lärt mig om tidig/sen avnavling?
Vad mer behöver jag ha koll på?

Hej!

Jag var orolig för precis samma saker som du inför min förlossning. Jag hade också läst Abascal, skickat förlossningsbrev till förlossningen och drillat min man om hur jag ville ha det. Jag var inte heller orolig för smärtan.

Det är inte så konstigt att det finns fantastiska människor och rötägg bland barnmorskor, som i alla andra yrkeskårer. Bara för att de är utbildade betyder inte att de är duktiga. Det går väl inte att säga att du ska slappna av för att personalen nog vet vad de gör. Det är din förlossning, om det är viktigt för dig att slippa lysrörsbelysningen så be dem släcka den. Om det är viktigt för dig att det inte springer massor av folk i rummet så be dem gå ut.

Det jag ångrar mest med min förlossning är att jag inte stod på mig med allt som var viktigt för mig. Jag kände mig helt överkörd och nonchalerad mest hela tiden förutom av den sista barnmorskan som jag träffade, hon var fantastisk! Sen gjorde de några mindre medicinska missar också, glömde en nål i min arm t ex, men det spelade inte så stor roll.

Min lärdom i efterhand är nog att jag skulle ha tatuerat in mitt förlossningsbrev i pannan... Eller snarade präntat in det i min mans huvud ännu mer än jag gjorde. Så att han kunnat ta hand om allt det där och jag fått fokusera på att föda barn.

Jag håller med "ripkaln" om att det måste ju finnas stjärnor och idioter även inom vården! Bara för att dom har blivit godkända på en utbildning och varit med på förlossningar tidigare betyder det ju inte att TS ska acceptera allt och göra som dom säger? För det första kan alla göra mänskliga fel, för det andra är ju även vårdpersonal oense om vad som är bäst ibland och för det tredje finns det ett fåtal människor som skiter i om dom gör ett bra jobb eller inte. Även inom vården!

Med det sagt är det självklart ingen fördel för TS att gå och oroa sig över detta och det i sig kommer säkert att störa hennes förlossning...

Jag försöker själv få folk att förstå min förlossningsrädsla som påminner en del om din. Jag hade en fruktansvärd nålfobi när jag var yngre. Den har inte gått över men är hanterbar, måste jag ta sprutor/blodprov så gör jag det. Men eftersom många inom vården har försökt få mig att acceptera nålar genom att luras alt. tvingas så har jag noll förtroende för vårdpersonal... Jag har hela tiden känslan av att dom kommer "sätta sig över" mig och göra sådant som jag inte vill.

Nu har jag BF den 4 juni så jag kan ju inte berätta om hur min förlossning har gått men jag kan berätta om hur jag gör för att hantera det bättre :)

Dels har jag kontaktat "Amanda" som är avdelningen för förlossningsrädda i Kalmar, tror att de flesta större sjukhus har en sådan avdelning. Jag kommer att kräva så många samtal hos BM som jag behöver för att känna mig tryggare, jag kommer att göra studiebesök på förlossning så att jag får se hur ett rum ser ut, hur utrustninngen ser ut osv... Jag kommer även ta med mig min sambo, gå igenom förlossningsbrevet supernoga med honom och se till att han lägger energi på att "skydda" mig från det jag inte vill. Förhoppningsvis kommer detta göra att jag känner mig tryggare den dagen vi kommer till förlossningen på riktigt :)

Eftersom detta med förlisningar är en rätt ny grej inom sjukvården och att det sker så sällan finns det tyvärr väldigt dålig kunskap om hur olika människor fungerar. Mitt tips är att vänta 5-10 år till det finns forskning på området. Medicin för att underlätta värkarbete bör undvikas då det medför en enklar och snabbar förlossning. Detta gynnar endast barnet och mamman. Men ger en ökad kostnad för vården. Sen är mediciner sällan utreda och testade innan det används så man vet inte vad det är man får.

Jag hade en rörig och händelserik förlossning. Men jag är verkligen super nöjd med personalen som gjorde allt de kunde för att underlätta för mig. Jag tror att det blir lättare om man trotts allt försöker släppa kontrollen en aning och lyssna på "proffsen". De gör ju detta flera gånger om dagen, och finns där för att hjälpa oss nervösa och oroliga mammor...o pappor också för den delen :). Att spricka kanske inte alltd går att undvika men det finns ju bedövning etc att få där...etc...

Hej, det låter som om jag själv skulle skrivit detta :) jag har också stort kontrollbehov, på gott och ont. MEN det gick hur bra som helst. Personalen var bara inne hos oss när vi önskade det. Vi hade mysbelysning och musik på lite lågt i bakgrunden. Sen när det satte igång ordentligt "tappade jag kontrollen", värkarna gick i varandra och det blev ingen vila mellan, men barnmorskan tog hand om mej på ett väldigt bra sätt. Hon hade även nåt bra knep för att jag skulle spricka så lite som möjligt, och det funkade! MEN jag tycker ändå att det är bra att vara påläst, för man vet aldrig... Nu när vi ska ha barn igen så kommer de negativa tankarna tillbaka, även fast det gick bra sist, men det har väl med kontrollbehovet att göra.
Önskar dig lycka till, det kommer säkert gå bra! :)

Missförstå mig rätt, TS, men jag tror att alla dina önskemål pch förhoppningar lika gärna kan vara ett hinder! Om man har "krav" om att det ska vara myspysigt och underbart, är risken stor att man blir missnöjd då det kanske inte blir så. Du kanske får en "normal" förlossning, men uppfattar den traumatisk för att du inte fick exakt som du ville. Lysrör i taket kanske måste vara tända för att personalen ska kunna jobba etc. Om du istället har inställningen att "det blir som det blir, jag kan inte dikta upp hur det ska vara, personalen gör så gott de kan. Det må vara jobbigt och smärtsamt, men jag ska försöka att klara det", etc, så kommer du sannolikt må bättre efteråt, än om du har en inställning att det ska vara lugnt och apparatfritt. Du är på ett sjukhus, då finns grejerna för din säkerhet.

Hej!
Förlossningsrädsla kan handla om så mycket mer än rädsla för smärtan. Du är absolut inte ensam om att känna som du gör! Genom att titta på dina rädslor och fundera på vad du själv, din partner, barnmorskan kan göra för att lindra dem kan du kanske lägga några av dem åt sidan! Be personalen att unvika spring i ert rum! Be dem vara dämpade och tysta (vilket de oftast är). Hur rummet ser ut kan visst betyda mycket, så släck takbelysningen! Ta med små batteridrivna värmeljus i fina ljuslyktor och boa in dig med egna kuddar och filtar. Det är DU som ska föda! Gör det DU känner! Du har även all rätt att tacka nej till värkförstärkande dropp! Det finns alternativ som massage och akupressur om värkarbetet avtar! Ibland behöver man inväta att kvinnan sig trygg igen för att värkarna ska komma tillbaka. Statistik visar att 80% av förstföderskor får värkförstärkande dropp så tyvärr stämmer det att det ges oftare än bara i nödfall. Men så länge bebisen mår bra och så länge det är ok för dig kan du tacka nej. Samma sak gäller CTG-apparaten, be barnmorskan lyssna på hjärtljuden med tratt i den mån det går!

Försök att se det som att du _släpper_ kontrollen istället för att känna att du tappar den! Du tillåter kroppen att ta över och låter den föda! Kroppen vet hur den ska göra! Om det känns svårt för dig kanske en doula kan vara rätt för dig? Hon kan hjälpa till med att framföra dina önskemål och hjälpa dig att släppa kontrollen! På www.doula.nu kan du hitta en doula nära dig!

Lycka till!

"invänta" ska det stå och inget annat!

Jag var också orolig inför min förlossning, av många många anledningar.
Fick tid för att komma och göra studie besök och titta/ställa frågor etc. Läste också en massa om själva förlossningen och diverse apparater och procedurer som kunde komma att användas.

Men när förlossningen väl var påbörjad så släppte all oro och jag kände att personalen på förlossningen verkligen ville mitt och barnets bästa.

Men som sagt, försök få tid till att komma och hälsa på på förlossningen och träffa personalen.

Hej!
När jag födde min son för 2 veckor sedan fick jag värkstimulerade pga. att mina värkar inte satte igång ordentligt.
Jag kunde hantera smärtan i början med andning och så småningom lustgas.
Men när det märkte att jag bara öppnat mig 1 cm på 4 timmar så ökade dem droppet. (var då öppen 5 cm, 4 när jag kom in till förlossningen) och detta var då vid klockan 9-10.
Då gjorde det betydligt ondare så jag bad om EDA vid 12, narkosläkaren kom vid halv 1 sen tog det cirka 20 min innan den hjälpte fullt och då var jag öppen 6 cm.
Vid 1 kände jag världens tryck och skrek att det trycker för fullt därnere :P då är jag fullt öppen och bebis är nedanför spinaetaggarna. Klockan 13.51 föddes världens finaste lilla kille :)

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville ha varma handdukar därnere och att det skulle använda sig av pirenalskydd vilket de gjorde på KS i solna, så otroligt duktiga och jag behövde bara sy några stygn på inre står det i mina papper för att det inte skulle svida när jag skulle kissa.

Jag struntade fullständigt i andra saker i rummet under värkarbetet, hängde över en gåstol och fokuserade blicken på min sambo.

När jag skulle börja krysta så var det även skiftbyte så 8-9 pers var inne i rummet men det berördes inte jag alls av :P Innan förlossning ville jag inte ha med folk som gick utbildning men det tänktes inte på under :P hahaha!

Det känns som man kommer tappa kontrollen men det gör man inte, vi är gjorda för att föda barn och det finns inga ord som kan beskriva känslan när bebisen sen kommer ut. 2 timmar efter förlossning ville jag föda barn igen och jag längtar till nästa gång. Absolut bästa och häftigaste jag någonsin upplevt.

Kan tillägga att jag var livrädd innan och kunde knappt se på program på tv om förlossningar.

Jag har samma oro över personalen. Jag har dålig erfarenhet av vården. Att bli nonchalerad och inte blir respekterad är min oro. Är också rädd för att jag ska bli för snäll eller ha för ont för att inte kunna säga ifrån.

Det är just smillsson ´s attityd jag bävar för. Dessutom attetyden, vi har gjort så här i över 20 år. Jag tror att man i dagens vård förlitar sig för mycket på apparater och prover. Och skiter i att lyssna på patienten.
Har patienten några önskemål så blir det sura miner (du ska inte tro att du kan komma här och komma och talal om för mig hur jag ska göra mitt jobb).

Nu säger jag inte att alla läkare är på det viset. Igår träffade jag den bästa läkaren jag någonsin träffat! Hon verkligen lyssnade, såg och bekräftade mig. Jag började nästan gråta av glädje. Jag hoppas verklgen att jag har turen vid min förlossning att träffa fler så underbara människor!