Present till barn som mist sin pappa?

När min pappa var döende skickade en kvinna ett kort där hon skrev "Förlåt allt ont jag gjort".  Tillsammans med en önskan om att han skulle bli bra. Jag minns att mamma och pappa blev jättestörda, och det var nog så att den kvinnan hade mycket ångest över sitt eget liv och så skickade hon det där kortet och vi fattade inget. Hon hade ångest över att han skulle dö, men hon behövde ju inte använda situationen för att be om ursäkt för sig själv. Hon hade nämligen inte gjort pappa eller mamma något alls.

Det hade kanske varit ok om du varit vän på nära håll men att inte ha setts på 11 år? Hade jag varit mamma till barnen hade jag verkligen undrat vad som pågick och barnen blir nog väldigt frågande när de får gåvor av en människa de inte över huvud taget känner. Bearbeta din sorg på annat sätt - låt de som står nära barnen vara deras stöd.

Inte om man inte känner mamman - och barnen. Hon säger ju själv att hon inte träffat mannen i fråga på 11 år. Det låter mer som hon vill bearbeta sin egen sorg genom att skicka något. Hon ska absolut inte göra det.

Nej, du ska självklart inte skicka något till en familj du aldrig har träffat! Han var en klasskompis som du tydligen inte  haft kontakt med sen ni slutade skolan, varför i hela friden ska du skicka något till hans barn?

Och ni som skriver att det aldrig är fel att skicka gåvor etc. skulle ni alltså kunna skicka kort/gåvor till någon ni inte känner eller ens någonsin har träffat? Och tror ni verkligen att man känner någon sorts "stöd" eller whatever av att någon som inte har någon relation till den avlidne (vilket man inte har om man gick i skolan tillsammans och inte hörts av på över ett decennium) blandar sig i familjens sorg? Vansinne.

Vis av egen erfarenhet i samband med sorg efter anhörigs död vill jag berätta följande. Tyvärr är det ofta så att de personer som man tror står en nära, inte finns där för en när man väl behöver deras stöd. De personer som man trodde var ens vänner vänder ryggen till medan de människor man minst anade både ger stöd och tröst. "Öppna din dörr för du vet aldrig när det står en ängel utanför". I vårt fall fick vi inget stöd varken av släkten eller sjukvården (trots två års sjukhusvistelse på barnonkologen). Däremot kom ytligt bekanta grannar och även skolkamrater till min bror (både i Sverige och utomlands där han studerat), att bli de som betydde mest för oss under sorgeprocessen. Dessa personer höll kontakten med oss under många år framöver. Än idag har vi kontakt med många av dem. Personer inte ens bor på samma kontinent som vi och som vi aldrig träffat personligen. Gemensamt har vi saknaden av min bror och det för oss samman.

Hade någon av mina klasskamrater som jag inte träffat på 25 år skickat ett kort eller en gåva om jag mist någon hade det åkt rakt ner i skräppåsen. Varför komma nu om de inte varit där innan. Hade de sänt ngt till mitt barn pga av mist släkting hade jag blivit mäkta förbannad rent ut sagt!

Lyckades du skriva ut namnet på barnet i trådstarten eller?

Jag tycker att du tänker rätt, TS!

Dock håller jag med om att det nog är bättre att skicka ett kort, eftersom du inte känner familjen.

Gåva kan bli helfel, även fast tanken är jättefin!

Ett kort däremot är bättre, om du känner att du vill höra av dig.

Jag fick massor med presenter när min pappa gick bort, dock var jag 16 år då.
Och jag uppskatta det inte alls faktiskt, tog snarare åt mig och undrade varför folk skulle börja höra av sig och skicka massa presenter helt plötsligt, vart nog ännu mer nere. Men som sagt jag var 16 år då så det är lite skillnad kanske.

 

Finns en bok som heter "Jag känner en ängel" som en mamma här på FL har skrivit!

 

Nä, låt de som är nära stötta.
Jag förlorade min pappa när jag var 16 år och jag gillade inte när okända eller bekanta kom och beklagade. Kändes som att de gjorde det för sin egen skull.

Håller med här. Min mamma dog när jag var 18 och det dök upp grannar och alla möjliga som vi inte kände egentligen.

Både hemma hos oss "för att beklaga sorgen" och på begravningen!

Det kändes, och  var nog i flera fall oxå, som att de bara var där för att snoka. Och glo på oss och förfasa sig.

Vi bodde i ett ganska litet samhälle där alla mer eller mindre känner varann, och jag bodde kvar väldigt länge i området efteråt och tyckte det var jobbigt att alla visste vad som hänt och skulle hålla på och prata med mig om det, folk jag inte kände alls men som trodde att de kände mig för att de visste vad som hänt.....

Det var så skönt att flytta til sist.

Tack för era svar.

Jag kommer att sätta in pengar på en minnesfond i anslutning till begravningen.

Vill bara säga att bara för att man idag inte längre har  kontakt med varandra så får det ändå inte det man en gång delade under många år under uppväxten att försvinna.

Vänliga hälsningar karin

Jag tycker det var en väldigt fin tanke och gest Karin!! ibland ska man göra som man känner o inte lyssna på alla andra!! Bättre göra nåt än ingenting(som många tyvär gör av rädsla!!!) såna gånger tänker jag! Blir förfasad över alla negativa tyckmycke-inlägg😖 Diggar Dig som skrev, av erfarenhet, att du uppskattade de f.d. 'ytliga' vänner som våga närma sig och kanske blev närmare vänner sedan.. nä skärpning svenne-vänner!! Mer  omtanke, kontakt o presenter till folket!!!

Det är en gammal tråd men jag tycker ändå att det kan vara värt att svara 

mina barn förlorade sin pappa nyligen, en kvinna de aldrig någonsin träffat kom hem till mina föräldrar (dit vi åkte för att vi inte ville vara kvar hemma) med varsin filt till barnen och lite godis. Det var en vän till mina föräldrar som varken jag eller barnen hade träffat 

de här filtarna betydde jättemycket för mina barn, de bar runt på dom, sov med dom, de var med dygnet runt de första veckorna 
och jag blev glad att någon som jag inte ens känner tänkte på mina barn i den stunden