Jag är så satans nojjig och överbeskyddande.

*puff

Känner igen mig pecis i det du skrev, jag var precis som du när jag fick min kille, i 2 månader har jag varit sjukt tokig, men nu har jag lugnat ner mig lite, har väl kommit in i mamma rollen bättre nu.. men jag kan fortfarande springa och kolla till min kille när han sover och ibland så kan jag inte låta bli att knuffa på honom lite för att se om han rör på sig..

För mig lugnade det ner sig efter ett tag, men man är fortfarande småorolig för allt möjligt, men inte som i början. Avvakta du & se, lugnar det inte ner sig får du be om hjälp då.

Det blir bättre. Jag lovar.

Jag vet att det är jobbigt och svårt, men försök vara glad för att du har riktigt rockin' modersinstinkter. =D
 Om det är för jobbigt när han sover någon annan stans kan han väl få sova med dig/er? Om du läser på om säker samsoving så finns det inget som talar emot det, tvärtom, då har du koll på att han är lagom varm och andas och då sover båda bättre.

Om du bär i sjal kan han ju med fördel sova i den på din mage på dagarna så har du även då full koll på honom.

I övrigt kan jag bara säga som de andra, det blir lättare med tiden att hantera. Men alltid kommer nya grejer att oroa sig över (han ska ta sig fram till ett eluttag och sätta fingrarna i det, hitta nåt att stoppa i munnen och kvävas, bilolycka! osv)

Det är helt enkelt så att när man är mor bär man med sig sitt hjärta utanpå kroppen hela tiden, det stämmer in ganska bra tycker jag!

Sån var jag också i början men det blev betydligt bättre med tiden  nu om hon ramlar så säger jag bara "upp och hoppa" haha. Självklart inte om hon slår sig HÅRT. Jag har visserligen ingen bebis längre men förstår dig i din oro. Kommer ihåg första gångerna jag skulle duscha då tog det typ 2 min för att jag var så orolig att något skulle hända medans jag duschade.

Blä, allt jag skrev försvann. Förmodligen för att det går så långsamt att skriva med bebis i famnen.

Sammanfattningsvis: Jag är likadan. I synnerhet då det gäller dotterns pappa när han druckit alkohol.

Grattis till bebisen! Du är också e-tuna bo va?

Min pojke är 5 v imorgon och jag tycker redan att det känns liiite bättre... ibland. Men ibland oroar jag mig så mycket att jag nästan kan känna att guuuud varför skaffade jag denna underbara lilla människa? Jag älskar honom så att jag går sönder och kärleken känns liksom överväldigande, och ett tag kände jag att jag inte klarade av den, ska man känna så här??  Jag klarar inte av tanken att något skulle hända honom! Missförstå mig inte, jag skulle hellre dö än att vara utan honom såklart, men allt kändes så överväldigande att jag inte fattade hur jag skulle klara av att leva med denna oro och kärlek man känner! En vän som också är nybliven mamma sa precis detta, och satte ord på det jag kände, det kändes så himla skönt att höra att det är normalt att känna så.

Så, jag tror det är heeeelt normalt att oroa ihjäl sig, men jag tror att man kanske lär sig hantera sin oro, för försvinna gör den nog inte! Min son fick feber och förkylning vid 4 v ålder och fick åka till akuten, gissa om jag höll på att dö av oro? Jag grät som en tok i akutens väntrum! Nu är han fortfarande rosslig, och jag måste hela tiden hålla koll så att han kan andas utan problem. Dagen efter akutbesöket när mannen skulle till jobbet grät jag (igen), kände att jag inte skulle klara av ansvaret att ta hand om min lilla sjuk älskling helt själv, tänk om jag skulle missa att han blev sämre??

Hur som helst, du märker ju, du är INTE ensam, jag tror de flesta av oss förstågångsmammor (säkert flerbarnsmammor också!) känner samma oro!
 

Det blir lite bättre undan för undan (för mig iallafall). Min son är 2 månader och jag är betydligt lugnare nu än de första veckorna. Jag tror knappt att jag sov de första 3 veckorna. Jag och min man turades om att vara vaken med bebisen (!) så att han aldrig var själv. Haha, nu när jag tänker tillbaka på det så är det knäppt. Första månaden var det i princip alltid någon som var vaken med vår son. Jag började dessutom gråta varje gång min son grät. Det gör jag fortfarande ibland om det kommer tårar ur hans ögon. Tur att han inte gråter så ofta :) 

brukar oxå kolla om dotter andas när hon sover.är så nojig att hon ska sluta andas! men fick ett andninglarm, ser ut som en stegräknare och sitter i blöjan eller byxan. nu är jag mkt lugnare på natten! då slipper du oroa dig för en sak mindre =P

Jag kommer ihåg en natt när jag låg med mobilen och googlade "spädbarn" och "ojämn andhämtning".
Ett annat sökord på google den tiden var "spädbarn", "kräks" och "kvävas" (och för att inte noja upp någon nu, så fick jag det lugnande beskedet att spädbarn till skillnad från vuxna inte kan kvävas av sina uppstötningar!).

Jag var kort sagt skitnojig om allting.

Nojorna ser annorlunda ut med tiden. Jag blev rädd och skitförbannad när en person började bära honom, då ett halvår gammal, utan att stödja honom med hand eller arm bakom ryggen till exempel. Eller när en annan person lyfte honom på en hand över huvudet, då nio månader gammal, rörlig som fan och typ tio kilo tung.

Nu nojar jag över att han är sjuk hela tiden, och jag tycker det är jobbigt att köra bil med honom för att jag är rädd att något ska hända.

Nej, oro får man nog räkna med. Men den blir mindre akut och mindre påtaglig.

Det är helt okej att vara orolig - speciellt med första barnet. Försök tänka att du inte är ensam om att vara förälder och att om andra kan klara av det så kan du också det!

Som andra har sagt så kommer oron att minskas och byta fokus till andra saker i samma takt som ditt barn växer. Jag tror inte att du kommer att känna samma intensiva oro hela tiden - det har inte jag gjort i alla fall.

Litet tips; kan du inte lägga honom i vagnen och ta med den in på toaletten när du duschar då ser du ju honom hela tiden även om han sover. Eller om du har ngn babysitter han kan ligga i.
Det blir bättre med tiden, första tiden är man sjukt överbeskyddande, jag var det med.