Men varför ska man bara acceptera att det är jobbigt och lida?? Det går ju också ut över barnen om situationen är jobbig-hur kul är det att ha en sur och grinig morsa utan tålamod. Visst man kan ju trösta sig med att det går över, men man kan ju också försöka hitta något sätt att underlätta situationen. Det är extremt psykiskt påfrestande att ha konstant jour dygnet runt!!! Har man en bebis som sover bra, och äter med längre mellanrum och klarar av att vara själv korta stunder så kan man nog inte föreställa sig hur jobbigt det kan vara med den omvända sorten-oavsett hur vansinnigt mycket man älskar bebisen.
Jag tyckte verkligen det var jättejobbigt i perioder att vara hemma med första barnet-det var just när det var amning en gång i timmen, och det var omöjligt att sätta ner barnet, så man inte fick en enda minut för sig själv. Nu ska jag vara föräldraledig igen, och det blir ju inte lättare när man har två barn direkt....
Så denna gång kommer min sambo jobba 75%, så att jag får en dag i veckan när jag kan jobba/vara för mig själv. (Ja, det är verkligen betald lyx att kunna jobba ibland), och så får han en veckodag när han får möjlighet att vara med barnen (vilket blir lyx för honom). Tror hela familjen kommer må bra av det.
Nu kan jag jobba så att jag ändå kan ta amningen, och vi klarar oss bra ekonomiskt, men TS, du och ev. partner kanske kan komma på andra lösningar som gör att du får en andningspaus. Kanske kan du pumpa ur mjölk till helgen (eller ge ersättning beroende på vad som känns bra för dig), och låta partner ta hand om barnen. Åk iväg och sätt dig på närmsta kafé och njut av att läsa en tidning utan att bli störd, eller åk och simma, eller se till att få en ordentlig ostörd sovmorgon.....
Tänk efter vad du verkligen behöver för att få en paus, och hitta på ett sätt att fixa det!!
(Bra julklappstips för sambos/män förresten: Jag fick i present att åka till centralbadet, bada, basta och få massage när jag var föräldraledig-och det fick jag ny energi av som jag levde på i många veckor!)
