• Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?

  • Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?
  • HetaHelga
    Astarte skrev 2011-03-16 21:32:48 följande:
    Klart att människor fungerar olika, men det finns en gräns för hur mycket man ska behöva förstå. Undviker man sitt syskonbarns begravning med hänvisning till en tenta får man finna sig i att bli av med sin syster för resten av livet. Man behöver inte förstå systern. Det finns inget att förstår. Förlorar ens syster sitt barn kryper man dit. Det bara är så.
    Visst kan man resonera som du. Sen kan man ha en annan åsikt, som inte är felaktig bara för att den är annorlunda. Jag vet flera som valt o avstå begravningar, ibland med svepskäl, just för o slippa en jobbig situation. Alla fixar inte o gå på begravningar. Men man behöver inte sörja mindre för det. Jag tycker det visas oerhört lite tolerans för andra människor o att det verkar som om alla ska klara av att närvara på en begravning bara för att. Varför ska man säga upp bekantskapen med en syster bara för det? Då har man aldrig brytt sig om sin syster innan heller... Sluta ifrågasätta o tjafsa o acceptera att folk är olika!
  • ica

    Skulle nån av mina syskon förlora ett barn eller livskamrat då släpper man ju allt. Då finns det inget viktigare än att finnas till hands för sitt syskon.
    Att det är jobbigt och att det är ett skäl köper jag inte. Det jobbiga är förlusten av nån älskad. Då behöver de närmst sörjande få stöd av sina närstående. Men om man inte är närstående som syster då undrar jag vad som ligger bakom.

  • HetaHelga
    ica skrev 2011-03-26 17:48:39 följande:
    Skulle nån av mina syskon förlora ett barn eller livskamrat då släpper man ju allt. Då finns det inget viktigare än att finnas till hands för sitt syskon.
    Att det är jobbigt och att det är ett skäl köper jag inte. Det jobbiga är förlusten av nån älskad. Då behöver de närmst sörjande få stöd av sina närstående. Men om man inte är närstående som syster då undrar jag vad som ligger bakom.
    Om man själv inte mår bra av dödsfallet o inte orkar med begravningen så ska man ändå orka o gå dit o vara stöd menar du??? För att??? Vem bestämmer vad andra ska orka o inte? Du?
  • ica
    HetaHelga skrev 2011-03-26 17:51:51 följande:
    Om man själv inte mår bra av dödsfallet o inte orkar med begravningen så ska man ändå orka o gå dit o vara stöd menar du??? För att??? Vem bestämmer vad andra ska orka o inte? Du?
    Det är väl ändå föräldrarna till barnet som har det värst. Att skylla på en tenta är lamt. Det måste finnas mer bakom.
  • Raskask
    HetaHelga skrev 2011-03-26 17:51:51 följande:
    Om man själv inte mår bra av dödsfallet o inte orkar med begravningen så ska man ändå orka o gå dit o vara stöd menar du??? För att??? Vem bestämmer vad andra ska orka o inte? Du?
    Om man inte orkar stödja en syster vars barn ska begravas så kanske man helt enkelt inte håller måttet för fortsatt vänskap. I vissa sammanhang hamnar man i sitsen att antingen klarar man av den, eller så sviker man. Det får man liksom räkna med som människa. Att dels svika sin syster i en sådan abnorm situation och sedan bli stött för att systern inte räknar med en i livets alla skeden är fjantigt. Bara att tugga i sig att livet inte alltid är som man vill.
  • ica
    Raskask skrev 2011-03-26 17:58:27 följande:
    Om man inte orkar stödja en syster vars barn ska begravas så kanske man helt enkelt inte håller måttet för fortsatt vänskap. I vissa sammanhang hamnar man i sitsen att antingen klarar man av den, eller så sviker man. Det får man liksom räkna med som människa. Att dels svika sin syster i en sådan abnorm situation och sedan bli stött för att systern inte räknar med en i livets alla skeden är fjantigt. Bara att tugga i sig att livet inte alltid är som man vill.
    Begravning är inte roliga för de innebär att nån som man tyckt om inte finns längre. Barnbegravningar är ännu värre. De närmaste behöver stöd av de som står nära för att överleva.
  • Cinza

    Hade min bror inte kommit på min sons begravning hade jag tagit fruktansvärt illa vid mig. Så är det bara. Det var en extremt tung dag och självklart ville jag ha min familj närvarande. Jag vet helt ärligt inte om jag hade kunnat förlåta. Inte utan ett väldigt gott skäl. Tentor och att det känns jobbigt ingår inte i goda skäl.

  • Spartacus

    jag skulle nog reagera likadant ts!

    ok om det var en halvkompis men ens SYSTER,
    oavsett hur nära man står varandra!

    jag är som så att jag skiter situationen på skola eller jobb,
    om sjukdom eller dödsfall drabbar familjen är jag på första tåget dit,
    dom hinner knappt lägga på luren...
    familjen är alltid viktigast! allting annat kan vänta...

  • Spartacus
    Anonym skrev 2011-03-16 21:28:11 följande:
    Gör man det? Måste andra reagera som du för att det ska vara ett accepterat beteende?

    Jag VET att människor fungerar olika och att sorg inte kan mätas.
    nä, man har rätt att reagera precis som man känner men man DRAR fan arslet ur stolen och åker till begravningen av ens systers barn! att finnas där för familjen, bara visa att man finns, är ju det viktigaste.
    det skulle itne spela någon roll hur illa jag mådde av en sån händelse,
    föräldrarna i fråga bör ju prioriteras såklart.
  • FlamingRed

    Om tentan faktiskt är "viktig" så kan det ju handla om fortsatt studiemedel, och därmed möjlighet till att överhuvudtaget slutföra sin utbildning.

    Kanske redan är utrett, men i sådana fall vill man vill inte att ens syster skall riskera sin utbildning?

  • Anonym (Känsligt)
    Anonym skrev 2010-11-07 23:01:55 följande:
    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?
    Man skall nog inte döma någon för att den, dom väljer sitt egna sätt att hantera sorg. Din syster kom på urnnedsättningen, hon kanske tyckte det kändes bättre för henne. Säkert värker hennes hjärta också, fast hon vissar det på ett annat sätt. Ni pratar om att ställa upp, på vad, sorgen ? Hur vet någon hur någon annan reagerar på sorg !? Tråkigt att du upphört med kontakten med din syster, tror säkert att hon inte heller mår så bra. Avundsjuka läser jag mellan raderna, dina föräldrar som prioriterar henne m m. Kan det då vara så att du tyckte att hon än en gång gjorde som hon ville och inte som ni ville ? Kan ni inte ta en fika på stan och prata av er, tror det skulle lätta trycket.
  • Farfalla

    Jag har/hade två halvsystrar... Dom är betydligt äldre än vad jag är och således har vi inte bott tillsammans hemma hos mamma och pappa(pappas döttrar).

    Men vi har ju alltid umgåtts betydligt mer när jag var mindre men även senare trots olika bostadsorter.

    Iaf så skrev både ett varsitt mess då min Rasmus gick bort, 7månader liten. Dom skrev att dom beklagade och att dom skulle ringa lite senare när det var lugnare. Idag är det 3år och 3dagar sedan. Dom har ännu inte ringt det samtalet!!

    Dom kom inte på begravningen.. skickade blommor..
    Sen stötte vi ihop med den ena på min lillasysters bal, hon frågade bara lite om hunden jag hade med om den var min..
    Sen träffade vi på båda på farmors begravning, detta nu innan julen, då sas det ingenting, inte ens ett "grattis" till lillasyster som kommit............

    För mig är det totalt oförlåtligt att inte ha kommit på begravningen, om dom inte tex själva var så sjuka att dom var på sjukhus eller nåt åt det hållet.
    Att dom sen inte ens hört av sig är lika med att jag aldrig någonsin vill ha med dom att göra igen!

    Tråkigt men sant. Jobbigt för pappa, men dom är vuxna och gjort sina egna beslut, och jag mina grundade på deras!

    Stå på dig ts, det var riktigt dåligt av din syster att skylla på tenta och att hon inte orkade. Tentor kan man göra om.. Och om hon inte orkade....så orkade ju du knappast bättre själv.

    Att ta farväl och begrava sitt barn är det absolut värsta man kan behöva göra!
    Och då måste man få ha sina nära omkring sig!

    Styrkekramar! 

  • Anonym (R)

    Du överreagerar inte. Hon betedde sig ego och respektlöst där hon skulle ha släppt allt för att vara med dig i en enormt tung situation. 

  • Anonym (A)

    Det du beskriver låter som två olika problem, 1.) du orkar inte med henne och 2.) du är djupt olycklig. Bådadera är förståeliga tycker jag men de kan lösas på olika sätt. Om du verkligen absolut har fått fullständigt nog av henne och inte vill se röken av henne så tycker jag att du kan avsluta den relationen. Du måste inte ha kontakt med henne om det inte ger dig något, och du har ett fullt legitimt skäl enligt min uppfattning att sluta umgås med någon som är så ego. Om du däremot "bara" är väldigt sårad och besviken, och vill att hon verkligen ska fatta det så kan du förklara det förslagsvis i ett mail eller brev. Du kanske även ska skriva till era föräldrar så får de din sida av saken svart på vitt vilket gör det svårare för dem att rättfärdiga sitt daltande med lillasyster. Beroende på hur du hanterar "problem 1" kan du gå vidare med 2. Om du känner dig helt färdig med systern så tror jag att dina känslor lättar efter att ha förklarat för henne och sagt tack och hej. Om du vill bygga vidare på relationen tror jag att det viktigaste är att hon någonstans fattar hur du tänker, hur du mådde och hur illa hon gjorde dig och det kan hända först när du förklarat det för henne. Var saklig när du beskriver det för henne, eftersom det annars finns risk att det vänds till att du är överkänslig. 

  • Anonym (Jk)
    Anonym skrev 2010-11-07 23:01:55 följande:
    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?


    Jag förstår helt din känsla. Du behöver tala om för din syster hur du känner annars kommer detta gnaga dig hela ditt liv. Förklara för henne.
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?