Kalas hos min sambos ex ink. hans familj.

Nej, man styr inte över sina känslor. Men jag tycker att om man bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans så har man tagit ett besut att bilda en familj med den man älskar.
Och som vi alla vet har ett förhållande bra och dåliga tider.
MEN, är barn med i leken så tycker jag att man inte bara kan avsluta ett förhållande som man gör när man "bara" är ihop.
Då har man tagit ett beslut att sätta barn till världen, och de har en rätt till att växa upp i en intakt familj med mamma och pappa.

Själv skulle jag aldrig spola mannen som är far till mina barn.
Enda godtagbara ursäkten i min värld är om mannen skullemisshandla mig eller barnen eller utsätta de för sexuella (eller andra) övergrepp.

Men bara för att jag inte har lika många fjärilar i magen efter 3 år så skulle jag ALDRIG ens komma på idén att förstöra min lilla familj utan kämpa med näbbar och klor. Gräset är inte grönar epå andra sidan...

Skulle pappan till mina barn lämna mig, ja fine..... hans beslut... men jag skulle ALDRIG gå med på att leka lyckliga familjen och fira födelsedagar eller jul med honom.
Familjen finns inte längre, och då tycker jag att varje förälder firar för sig med sina nya partners och sin familj.
Dessutom är jag övertygad om att ett barn uppskattar flera kalas än ett.

I vårt fall har biomamman mamma,pappa, bror med hustru o 1 barn.
De firade bonusdottern (tillsammans med lillebror) och tro mig, tjejen berättade när hon kom till oss att hon njöt utav att vara i medelpunkten utav dessa människor.

Sen hade vi kalas (farmor + farfar, 3 fastrar med män o barn, min mor oh min bror)
Tjejen tyckte att det var underbart igen att få stå i medelpunkten en gång till.

Vi har även detta "lilla" problem: Min mamma är pensionär och har all tid i världen.
Jag vet inte hur ofta hon har hoppat in och hämtat barnen på dagis/ fritids när det har varit biomammans vecka då fröknarna ej har lyckats nå biot, och pappan kanske satt i möte och kunde inte svara i telefon/ var i en annan stad och kunde inte hämta.
Min mamma ställde då upp och hämtade de sjuka barnen tills någon utav oss kunde sluta jobba.
Men hon var inte bjuden till kalaset som bion hade ordnat.
Hur schysst är det?
Då barnen avgudar sin Bonusmormor och hon dem så vill de gärna fira födelsedagar tillsammans.

Därför är det väl enklast för alla om det blir 2 kalas....
 Sorry för ett långt svar men jag är tvungen att försöka förklara till oförstående personer

Bra gjort!

Var kalaset lyckat?
Hade ni kul trots allt?

Jo, för oss är det en ouppnåelig dröm om biomamman skulle uppföra sig på sina barns kalas
utan att få utbrott eller börja skratta hysteriskt o falskt...
 barnen skulle sitta som på nålar och vara rädda för dessa utbrott framför alla!

Därför firar vi aldrig högtider ihop.
T o m studentmottagningar firades skilda ...
Och ev bröllop eller dop.... ja, vete katten vad som kommer att hända då!

Visst jag är nöjd och stålt över att jag gick men jag vill inte göra om det, det känns fel iallafall nu efteråt.

Hm.... är jag vilsen eller?  (suck)

Jag tycker nog att det är den lilla fyraååringen som är det viktiga här...huvudsaken är att det blir ett roligt kalas för henne så får de vuxna slopa sina funderingar om var kalaset ska vara. Bara en liten tanke från min sida...

Jag håller med dig. Det är så jag känner mig,

Jag förstår att det kan kännas så. Jag har varit i liknande sits många gånger. Jag vet också att det är svårt att sätta sig vid sidan om men det är nog det enda man kan göra. Huvudsaken är att barnet får en bra födelsedagsfest...

Jag är i liknande sits... först var sambon hemma hos exet och hennes familj och firade 9-åringen. Sedan var han hemma hos exet igen hela dagen när det var dags för kalas med kompisarna. Jag är inte inbjuden. Först så hade jag inte gjort likadant.  Och jag gillar inte situationen, de är inte någon familj längre! Vi är två nya familjer. Föreslog att nästa år kunde vi ha kalas hemma hos oss med vår nya familj, sambons syskon och mina syskon och föräldrar.
Samma sak om flickan är sjuk och hemma hos mamman, då ska min sambo åka dit och sitta med sin sjuka dotter. Jag tänker - aldrig. Hur gör ni?

Hela första året gick min bonus inte komma hit, mamman hotade med att flytta. Så min sambo hängde där flera dagar i veckan. Då var det som för dig, bara mer av allt. Efter FR så var mamman tvungen att ge mig sig, och jag satte stopp för att min sambo skulle hänga där. Helt enkelt för att jag inte klarade nå mer.... (Det här är en väldigt förenklad historia, som ni kanske förstår). Jag tycker att eftersom det är som det är, finns det ingen anledning för de att umgås - jag kan ju inte förbjuda något förstås, däremot kan jag välja om jag vill stanna eller ej. Även om jag helst hade velat att vi var vänner allihop....

Det värsta är att nog att vi inte kändes som en familj. Det var fortfarande de som var familjen. Jag inte ens inbjuden till något. Men jag och min sambo hade diskussion om det efteråt och jag tror faktiskt han förstod. Han sa att nästa år blir det annorlunda, då ska vi också vara en familj och ha kalas hos oss med vår släkt. Dottern blir nog glad att få vara i centrum ett kalas till. Så alla blir nog glada då, förutom exet...

Jag sa också som du CrazyInLove att jag behöver inte stanna om det fortsätter så, att jag inte är medlem i familjen. Tycker inte heller att det finns någon anledning till att ex umgås. Barn kan ha det så bra ändå.

Jag brukar bjuda barnets pappa och farmor. Båda med respektive. Tillsammans med min sambo och ett par andra släktingar. Om någon av dom skulle tycka att det känns jobbigt eller obekvämt skulle jag uppskatta om dom berättar det så att vi kan göra på något annat sätt. Men jag tror att sonen uppskattar mycket att ha alla med. Det är enda gången på året som vi umgås på det sättet.

Ni som skriver att ni känner er utanför bör skaffa er en identitet i familjen! Visst, det hade inte varit direkt kul att fira hos bonusens mamma, men varför skulle man känna sig som det svarta fåret? Man är bonusmamma till barnet och tar högst antagligen en mycket större del av barnets vardag än många släktingar på kalaset. Man är i samma familj som barnet! Man har ju ett förhållande med pappan till barnet! Hur mycket bättre anledning kan man ha för att vara där?

Gå dit utan gnäll. Du behöver inte älska alla som är där däremot kan man från en vuxen människa förvänta sig ett visst uppförande dvs le, var artig och gratulera flickan som fyller år. När kalaset är slut tackar du värdinnan för ett trevligt kalas och går därifrån med högburet huvud och kan vara stolt över dig själv och hur du hanterade en jobbig situation. Om nu värdinnan väljer en barnsligare variant så strunta i det. Du behöver inte sänka dig till hennes nivå.  

 Flickan fyller år och HENNES nära och kära ska på kalas. Om det inte passar dig så stanna hemma

du är nog tillräckligt vuxen för att kunna hålla god min och vara artig någon timme tror jag på flickans kalas!
Eller så här, de tär du skyldig att göra faktiskt

Vi firar en del kalas ihop, men då är det bara "familjen".
Mamman, pappan, jag (pappans sambo) samt deras barn och så min och sambons gemensamma barn.

Vi firade däremot en komfirmatiion hos mamman och då va alla där. Mammans och min sambos släkt och så jag med våra gemnsamma barn. :) Hur trevligt och roligt som helst!  

Nu har ju vi en bra relation. hade den varit dålig så finns det ingen anlednig att spela. Det blir bara spänt och det tror jag inte barnet mår bra av.  

Jag är i samma sits, med risk för att detta ska bli ett lång inlägg...

Jag och min sambo har varit tillsammans i 3 år och fortfarande har vi stora problem med detta...
mitt ex är helt ok med den nya konstellationen men inte min sambos ex.

Nu är det dags för konfirmation för min sambos äldsta dotter och nu har då hans ex bjudit till kalaset och hon har bestämt vart det ska vara och bjudit in sin och min sambos släkt. Min familj var inte välkommen trots att min familj behandlar min sambos barn precis lika som mina. Detta innebär samma sak för mig som för trådstartaren, jag får gå dit och se glad ut och känna sig som det "svarta fåret", för hur det än är i den släkten så betraktas jag så eftersom min sambo valde att lämna sitt ex för mej. Min sambo har en helt ok kontakt med sitt ex och sin släkt, det är bara jag som är problemet.
Hela tiden under dessa år har jag blivit orättvist behandlad, jag räknas fortfarande inte som en i familjen, de pratar knappt med mig om jag är med och det blir en otroligt tryckt stämning.
Exet har hela tiden haft bra kontakt med min sambos släkt och har tydligen enligt min sambo börjat umgås ännu mer med hans släkt än vad de gjorde när de var sambos.

Mitt förhållande till mina bonusbarn är jättebra, jag älskar dem och dom tycker jättebra om mig och vi har en bra kontakt, men tyvärr kan inte barnen prata om mig hemma hos mamma för då blir hon kort och tvär säger barnen, detta tycker jag inte är ok, men det var bara en parentes i detta virrvarr...

Än idag har inte sambon pratat med mig, om min sambo ska hämta barnen får jag helst inte åka med, jag får absolut inte gå ur bilen hos henne. Jag har hämtat barnen hos henne ett fåtal gånger, då får de stackarna komma ut själva till bilen med varsin kudde och väska och hon visar sig inte....

Hur hade ni gjort??? Med risk för att låta självisk så vill jag hur som helst inte gå dit, har nu grubblat på detta i över en månad och fortfarande inte kommit fram till en lösning. Har försökt prata med min sambo om detta men det går inte, han förstår inte, för på något konstigt sätt känner han nog fortfarande skuldkänslor gentemot henne och låter henne då bestämma det mesta och vågar inte gå emot henne på något sätt. Han sa en gång till mig "Vem ska jag såra, henne eller dig?"....
Om jag inte går gör jag ju säkert min bonusdotter besviken och det vill jag ju inte heller..
Det jag ville var att vi hade ett gemensamt stort kalas för henne där alla var välkomna och det hade hon säkerligen velat också men nu har en person bestämt att det inte ska bli så.....