Vi som har mist en förälder i ung ålder

DÄR är jag med!!!

Min pappa dog för 23 år sedan, och jag gillar verkligen inte det heller, har och har haft svårt med acceptansen..milt sagt!

Jag vet inte hur många gånger jag har gått runt som Ronjas pappa "Han fattas mig, djupt in i min själ!!!"

Nä fy...

Jag har dagligen de tankarna, likt Ronjas pappa..
"Han fattas mig"!!!
Jag var 5 år när pappa valde livet efter detta...
Ja kan i ord inte beskriva hur jag tänker, känner, det är skitsvårt.

Accepterat har jag som sagt gjort, tror jag... nu när jag tänker efter...

Jag pratar dagligen till honom, frågar varför, men svaret lär vänta på sig, jag får det när jag är redo och det är jag inte än, tydligen.

Jag har tack o lov förmågan att prata med andar så det gör jag, inte varje dag, men ofta, men han vill som sagt inte svara på frågan... 

       

Precis så kunde jag också känna att man mer fick ta hand om mamma (och huset) och att det var verkligen svårt att vara tonåring efter det! De jämnåriga förstod ju inte riktigt vad man gick igenom och blev även konstiga mot en, det är först nu som jag kan känna att folk runtomkring har en viss förståelse om man berättar om det.

Måste varit tungt att bli förälder till en förälder...hur ska man då få tag i sin sorg? Märkligt hur människan fungerar som barn...att man ändå kan ta ett sådant ansvar fast man knappt vet hur man gör...jag menar ett barn är ju ändå bara ett barn..Människan är ett förunderligt djur.

Jag kommer ihåg när jag kom tillbaka till skolan efter min mamma dog..gick i 6:e klass...tyckte det var skitjobbigt!

Alla tittade på mig som om jag var...konstig på nåt vis...

Jag kom precis på att det var i den vevan jag blev "allergisk" mot folks blickar på mig..den där forskande blicken..som om de väntade sig något, vad, vet inte jag....? Breakdown??!?

Till saken hör att jag gick i en väldigt trasig klass, det var djungelns lag, på nåt vis..

Och jag ville inte ätas upp!

Så jag spela Allan...för att överleva..

En händelse mitt i detta har satt spår, ingen jättegrej i det stora hela under den här perioden, men; En gång satt jag på bussen hem från skolan, till mina fosterföräldrar. Ett äldre par satt snett mitt emot, så säger gubben"De där ögonen har sett mycket, du" "Mmm, sa tanten, alldeles för mkt.."

Då och där började jag kapsla in mig själv, tror jag nu...blev nån annan..ville aldrig att någon skulle se IN i mig & det onda ledsna mörker jag hade inom mig...det är DEN sorgen & DET mörker jag behöver få fatt i, för att rasa ur, tror jag här, där jag sitter och skriver i detta forum...!

Breakthrough!!!?

Jo och min äldsta bror som var 17 då tog nog på sig lite av typ papparollen, och gör det än idag ibland märker jag, Mamma bad till och med att ha "sexsnacket" med mig när det var dax (haha).

Ja det var nästan det jobbigaste alla blickar man fick och ingen sa något, började också 6:e klass då. Ibland kunde det vara så att när de pratade om sina pappor och sånt och jag satt med så kunde de kolla på mig och komma på att min pappa var död då sa det plötsligt "oj förlåt" precis som att jag skulle bryta ihop bara för att de pratade om sina egna pappor...  

Ok, försök hitta den känslan som du hade innan  du satte dig i bussen och hörde vad de sa! Fast kanske kan vara svårt nu när det var så längesen, men om du tror att de är det som behövs så försök, minns tillbaka så mycket som möjligt och hitta känslan!:)

Hörde ett program på radion där en pappa och hans son pratade om känslor och upplevelser kring mammans självmord. Sonen berättade att han ofta drömt att han såg mamman på stan och att de pratade, men att mamman sa att hon inte kunde prata just då... typ. Känner igen drömmarna så väl... undrar om det är fler som haft dem? Minns särskilt den mest positiva av drömmarna när jag säger till mamma att hon ju inte kan vara här - hon är ju död... mamma fnittrar och säger att jag inte får tala om det för någon, för hon får egentligen inte vara här. Vet att det är fånigt, men jag kände det ändå som att det var ett slags bevis på att hon inte helt slutat finnas, att hon faktiskt kunde "kontakta mig", fast det inte var helt enligt spelreglerna... 

Hej. Min mamma dog plötsligt för snart 3 veckor sen. Hur går man vidare? :(

Min Mamma gick bort för 4 år sedan den 29 december. Jag var 22 år när hon dog. Hon hade cancer nästan överallt. Jag och mina 7 syskon fick aldrig veta att hon skulle dö. Förens typ dagen innan.........! Hon fattas mej varje dag. Varje sekund varje andetag!!! Tror det hade varit lättare om jag fått veta att hon inte skulle klarat sej, då skulle jag varit med henne mer.... Ångrar att jag inte va varje sekund med henne den sista tiden hon levde!!! Jag kommer aldrig kunna leva som vanligt, jag blev gravid 1 månad efter hennes bortgång. Dom lever jag för. Har aldrig passat så bra ihop med pappa. Mamma har alltid varit bäst!! Så nästan hela jag begravdes med henne.......

Låt det ta tid! Sörj ordentligt, gör det du känner att du behöver göra för att komma igenom den värsta sorgen....Det tar lång tid, man kommer aldrig över en sånhär grej men man lär sig att leva me det till slut.

Våga prata om det som hänt med någon vän, familj eller ett forum som detta...

Kram!

Jag miste min mamma när jag just fyllt 16 och börjat på gymnasiet. Hon dog dock aldrig... hon blev svårt hjärnskadad och är fången i sin kropp. Så jag har aldrig riktigt kunnat sörja. Idag är det 9 år sedan och det gör fortfarande lika ont att se henne, hennes kropp finns kvar men hennes personlighet är borta. Min egen mamma är en främling, det är jobbigt. 

Usch...vet inte vad jag ska säga men tror alltid man kommer ångra saker som man inte gjorde med sin förälder innan det var försent, även om jag visste om att min pappa skulle dö någon gång rättså snart så sa jag varken "jag älskar dig" eller var på sjukhuset varje dag även om jag visste att han kunde gå bort när som helst.

Dagen innan min pappa gick bort så ville inte jag och min ena bror följa med till sjukhuset där pappa låg eftersom vi var trötta på att åka dit så ofta...efter några timmar ringde mamma och sa att pappa ville ha oss barnen där hos honom så vår kusin kom och hämtade och körde dit oss.

Pappa kände nog på sig att det var dax och han dog den natten. Jag ångrar även att jag inte pussade honom på pannan och sa hej då ordentligt....men hey jag var bara 12 då....

Hej min mamma gick bort för snart 3 veckor sen 52 år gammal pga brusten kroppspulsåder. Jag är 22 år gammal och hon var den enda i familjen jag hade kontakt med. Vi pratade nästan varje dag i 1.5-2h om allt och ingenting. Pratade med henne kvällen innan hon avled och allt var hur bra som helst. Sen försökte jag ringa henne kvällen efter för hörde ett röst meddelande från farsan att hon var på väg till sjukhuset. Ringde flera gånger och vart överlycklig i nån sekund när telefonen svarade.det var en läkare som sa att hon hade gått bort för ca 10 minuter sedan. Jag bröt och föll ihop i köket Har gått ca 2.5 veckor sedan detta skedde och kan fortfarande inte fatta det. Men blir nog verkligt när begravningen sker.....