Vi som har mist en förälder i ung ålder
Jag skulle vilja starta en tråd för oss som mist någon av våra förälder när vi var unga.
Jag miste min pappa i cancer när jag var 12 (han blev 49 år), han kämpade i 2 år men tillslut kom beskedet att de inte kunde göra något när de upptäckt att cancern hade spridit sig så han dog någon månad efter det(vill jag minnas).
Jag i någon slags bubbla kändes det som man gick till skolan och gjorde det man skulle göra men det kändes ändå som att man inte var riktigt närvarande.
Inte förrens jag var 17-18 kunde jag berätta för en vän hur dödsdagen var och hur begravningen var( jag skrev även ner allt i en blogg som inte finns kvar tyvärr)
och efter det så kändes det som att en sten från mina axlar försvann, jag kom ut ur min lilla "bubbla" och såg saker och ting med andra ögon.
Nu efter 9 år så har jag sambo och lever mitt liv som en lycklig människa vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Så hur kom ni igenom sorgen? pratade ni med någon eller var ni som mig och gick flera år utan att prata om det? gick ni till psykolog?
Hur minns ni era föräldrar? Själv så vet jag inte om jag minns honom på "rätt" sätt eller om vissa minnen bara är påhittade eller nått....
Berätta gärna er histora!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-01-09 10:44
Om ni vill så får ni gärna skriva något roligt/bra minne ni har av era förälder:)
Jag har ett minne av att när pappa kollade på trav på tv så låg han alltid ner och jag kom och la mig med mitt huvud på hans bröst och andades in hans lukt(han luktade väldigt gott) och det var bara han och jag just då. Detta hände nästan varje gång han kollade på trav.