TACK alla fina människor!
Nu börjar Årsdagen snart att närma sig. Vår dotters 1-årsdag.
Tillika Årsdagen, som var början på vad som kom att bli den mest fruktansvärda tiden i mitt liv - tiden på neonatalen.
För snart ett år sedan drabbades jag av en förrädisk och plötslig moderkaksavlossning, alldeles för tidigt.
Förlöstes med katastrofsnitt, och skildes från min bäbis utan att ha vaknat upp ur narkosen. Kvar låg jag, nedsövd, medan min pyttelilla skrutt kördes iväg i ambulans till ett annat sjukhus. Alldeles ensam, utan mamma och pappa. Min lilla prinsessa, min trollunge..alldeles för liten, med lungor som inte orkade.
En katastrof, både kroppsligt och själsligt.
Tack och lov hade vi den oerhörda turen att få stanna kvar med vår dotter hela vårdtiden.
Jag har i efterhand fått veta att inte alla får det. Det visste jag inte då. Hade jag vetat det hade jag gått fullständigt sönder.
Tiden på neonatalen var en dramatisk berg-och-dalbana - upp och ner, fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. Många, många, många tårar.
Men inte alla tårar var av sorg och rädsla. Många gånger har jag gråtit av glädje, rörd av den ofattbara vänligheten, omtanken och värmen från medmänniskor. Från andra föräldrar.
Från er som var där - ansikten utan namn, olyckssystrar och bröder, ständigt, oroligt vakande över pyttesmå kämpar i kuvöser och värmebäddar. Bleka, trötta ansikten, men alltid ett leende, en kort hälsning, en värmande klapp på handen i föräldraköket när allt såg som mörkast ut och tårarna droppade ner i sjukhusmaten. Att ni orkade, mitt i er egen emotionella fajt!
Från er som varit där - som skickat gåvor i form av små, små babykläder till oss som kom efter er. Fina små kläder som kändes lite mer personliga, mitt i allt det kliniska. Ni som skickade julkorgen med godsaker, och ni som skickade vackra julkort under hela december med stöttande ord och värmande hälsningar som "för ett år sedan i adventstid satt vi där ni sitter nu, vi vet hur det är och vi är med er i tankarna!" . Om ni bara visste vad det betydde för en ledsen och livrädd nybliven mamma!
Från er som bryr sig om - ni mammor som gör er omaket att pumpa ur och donera bröstmjölk till neonatalavdelningarna, till de pyttesmå som så väl behöver den! Ni som möjliggjorde att min lilla dotter kunde få närande modersmjölk, trots att jag själv ingen hade då.
Från Föreningen för prematurfödda barn i Sverige - som när julafton kom hade ordnat en liten julgran åt oss, och varsin julklapp till alla föräldrar och alla pyttesmå kämpar på avdelningen.
Om så bara en enda av er kunde se detta inlägg.
Om ni bara kunde ana vilken skillnad ni gjorde för oss, vilken glädje och tröst ni skänkte mitt i denna personliga katastrof!
Än idag rinner tårarna när jag tänker på, eller berättar om denna fantastiska medmänsklighet.
Jag kommer aldrig att glömma er, hur anonyma ni än må vara för mig. Ni är änglar i mänsklig skepnad.
Från mig, å min lilla familjs vägnar - VÅRT VARMASTE TACK! 
