Jag är gymnasielärare. Jag tror det är lätt att jämföra med skolan av sin tid och säga att det var bättre förr. Sanningen är att det är en helt annan skola idag med barn som lever i en helt annan tillvaro. Man kan inte se skolan som en enhet utanför samhället, de problem barnen har utanför skolan har de också i skolan. Det är väldigt tråkigt att det inte existerar någon debatt kring vad som egentligen är syftet med skolan, mer generellt. Är det att alla barn ska få en allmänbildning? Är det att alla ska utbildas för ett yrke? Är det att vi ska ta fram de mest begåvade barnen inom respektive område för att se till att få hög kompetens på viktiga poster i samhället? Svaren på de här frågorna får ju konsekvenser för vilka ämnen som ska undervisas i skolan och på vilket sätt. Det är inga självklarheter.
Jag tror man måste dela in problemen i skolan (som återigen alltså är en del av problemen i samhället, inte problem som skapas och bara finns i skolan) i olika delar, där man tänker utifrån syften och mål. Alltså, är det ett mål för skolan att fostra barn till att fungera i grupp med andra barn som är olika? (skolan med en demokratiserande uppgift) Vilka problem kan finnas för att uppnå detta? (skolan är idag segregerad, alla är inte överens om att det är ett viktigt mål, barnen kan ha med sig hemifrån att det viktigaste är att jag har det bra osv) Hur kan man arbeta för att nå det? exempelvis.
När det gäller de så kallade ordningsproblemen vi har i skolan måste vi titta på hur barnens liv ser ut idag. Barn växer upp med stor del omedelbar behovstillfredsställlelse, man har alltid program på tv (där vi på 70-talet fick vänta snällt till halvsex), man har telefoner, datorer, tv, dvd som kan roa och ge svar på saker omgående, kosten har förändrats så fler barn idag växer upp med det som man förr fick ganska sällan nästan på daglig basis, barn får mera skjuts till olika aktiviteter och till skolan osv. Barn som är vana vid omedelbar behovstillfredsställelse kan få väldigt svårt att sitta stilla, lyssna och noggrant arbeta på en uppgift under flera timmar. Jag tror tidigare generationer har varit mycket mer vana vid och inställda på att arbeta för att uppnå något. Om skolan allena ska uppnå detta med barnen så är det en nästan övermäktig uppgift, föräldrar måste också lära sina barn att framgång kräver arbete. Och det är inte så lätt i ett samhälle där även vi vuxna lockas av att få allt snabbt.
Även om det inte är alla barn i en klass som är på det här sättet så kan det vara en del av barnen, och det påverkar gruppen. Barn och vuxna idag ifrågasätter också skolan på ett sätt man inte gjort tidigare. När jag var liten fick vi rita bilder ur bibeln och höra berättelser från den. Idag är barn och föräldrar väldigt snabba med att fråga "vad ger det här för nytta, vad ska vi kunna det här för?". Men läro- och kursplaner är inte uppbyggda så att allt man läser i skolan ska ge praktisk nytta i livet, och om vi vill ha en sådan skola så måste vi ändra innehållet i skolan efter det.
Sedan är det självklart att de organisatoriska ramarna för skolan ger begränsade möjligheter för lärare att göra sitt arbete. På 70- och 80-talen när skolan var statlig kunde en skola som upplevde problem av olika slag söka särskilda pengar för att kunna ta itu med de problemen. Någon sådan möjlighet finns inte idag. Lärare har mycket liten möjlighet till vidareutbildning och mycket liten tid att arbeta på att förbättra sin praktik. Något som andra yrkesgrupper med människorealterande yrken typ läkare och psykologer har betydligt bättre möjigheter att göra.
