Hur vet du att du vill ha en naturlig förlossning??

jag tycker de skulle va skit läskigt att bli snittad, har fött 2 barn den vanliga vägen och de gick galant, om ja nånsin ska ha fler barn blir de till å me bedövningsfritt om ja får bestämma.

ja vet inte varför, av samma skäl som folk inte vill föda vaginalt så vill ja inte bli snittad... ja får ont magen av att ens tänka på de, ångest å gu vet vad.

Jag har gått igenom två förlossningar och har idag 3 härliga tjejer.
För mig har det känts naturligt att föda vaginalt. Jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle kunna välja kejsarsnitt. Men jag har inte haft inställningen att jag absolut inte vill råka ut för snitt och därför valt vaginalt utan det har kännts som det naturliga. Om det sen hade tillkommit omständigheter som krävde snitt så hade jag accepterat det.
Min andra förlossning var med tvillingar och även den skedde vaginalt. Även den gången kändes det mer naturligt att föda vaginalt men nu fanns snitt i tankarna iaf. Om första tvillingen hade legat med fötterna först hade det blivit snitt så det fanns ändå lite i bakhuvudet att det kunde ske. Jag är glad att båda tvillingarna bestämde sig för att lägga sig med huvudet neråt.

Lycka till!

Genomgick en vanlig förlossning och ärligt så var den en av de häftigaste upplevelserna jag haft Gick på gravidyoga och lärde mig djupandning som jag klarade av värkarna fram tills ca 8 cm öppen, använde då lustgas och akupnktur tills fullt öppen. Då gjorde det djävulusiskt ont men när krystvärkarna tog över så var den värsta smärtan borta och kroppen jobbade som attan för att få ut barnet. Hade inget behov av smärtstillande då. Ville att BM skulle "styra mig" i sista skedet för att minska risken för att spricka och näst sista verken fick jag avbryta krystandet så huden fick chans att tänja sig innan han kom ut. Sprack inget och inte haft några som helst besvär efteråt.

Jag var noga med att få en "natulig förlossning" och ville inte ha värkstimulerande som ofta leder till mer smärta och behov av kemisk smärtlindring såsom EDA som många gånger saktar förlossningsförloppet. Hade en suverän BM som körde med naturlig smärtlindring mha endorfiner, dvs värme, massage och avslappning. Man tror det inte ska funka men wow, verkligen coolt hur man kan komma över många hinder bara man vet hur man ska tackla dem.

Mitt råd, gå en profylaxkurs (även väldigt använbart efteråt i en vanliga liv) el gravidyoga och lär dig avslappning och djupandning. Mycket handlar om mental träning och mindset, tycker Anna Wilsbys bok Innan du föder var bra med för att få persektiv.

Lycka till med graviditeten och förlossningen, oavsett vad du bestämmed dig för

Går redan i gravidyoga och tänkte att det kanske skulle kunna hjälpa, men har inte varit med så länge ännu så man får se.
kan bara inte föreställa mig att göra hela det där, vad händer om jag sedan ångrar mig halvvägs....... barnets huvud som ska ut och kropp och allt fan... hu, får tårar i ögonen av bara tanken.......... nå, jag har ju ett halvår kvar ännu.. Hade värkar hela natten utan nån hjälp eller smärtlindring (barnmorskorna såg jag inte till och min sambo SOV) med ettan och var 8cm öppen då snittbeslutet togs, så det gick rätt fort. Är inte rädd för smärtan (då skulle jag inte ha valt snitt..) för jag har väldigt hög smärttröskel och vet att det nog finns tillräckliga mängder droger i världen för att säkerställa att jag inte känner nånting alls om det skulle behövas. Men allt annat. och tänk om jag inte klarar det? Bläää för tanken.. hoppas man blir mer färdig mot slutet.

Tack för boktipset förresten, ska leta reda på den! =)

Hej igen

Om det gick så bra med öppningsskedet förra gången så kommer det gå galant denna gången (ska ju gå fortare och lättare för de flesta omföderskor). Jag tyckte (och även många av mina vänninor) att utdrivningsskedet var mycket lättare än öppningsskedet. Kroppen vet precis vad den ska göra så det vara bara och "hänga på" och krysta (kändes som man inte hade något val). Jag krystade i 1 timme och det kändes som 10 min. Kroppen kommer bara med ut efter huvudet så den behöver du inte oroa dig för

Jag var väldigt skeptisk till barnmorskorna innan och att de inte skulle lyssna på mig mm men de jag hade var helt underbara och otroligt kunniga, kände mig helt trygg i deras händer. De guidade mig hela tiden och var ett jättebra stöd. Hoppas detta kan peppa dig lite

Har bara läst Ts.

Jag födde min dotter på naturlig väg utan någon smärtlindring. Det var en underbar uppllevelse, allt gick bra, gick på sex timmar allt som allt och jag sprack endast pyttepyttelite i ett hudveck (ett skönetsstygn fick jag, det hade egentligen inte behövts).

Det finns en hel del som kan gå fel med en vaginal förlossning, men det finns ännu mer som kan gå fel vid snitt.

Det ena är inte mer rätt än det andra, men man skall hålla i åtanke att vaginal förlossning rekomenderas då det är mindre risker både för mamman och barnet. Och vad inkontinensen anbelangar så beror den på försvagade bäcken botten muskler, detta sker redan under gravidteten, även efter ett snitt måste man knipa.

Ptja, på samma sätt som du verkar lite rädd för vaginal förlossning är jag lite rädd för kejsarsnitt och andra operationer. Jag är rädd för att få starka läkemedel (antar att man ganska rejält bedövad vid ett snitt) och vid en vaginal förlossning behöver man ju inga läkemedel alls. Jag är rädd för att det skulle göra ont i snittet efteråt och att jag skulle vara i dålig fysisk form och inte kunna jobba eller träna på flera veckor efter snittet. Jag är även rädd för ärrbildning, även om det handlar om en kroppsdel man aldrig visar.

Därför tror jag mig vilja föda vaginalt.

Titta efter filmen the business of being born på nätet (typ var man nu hittar filmer ha ha).

Den är helt underbar när det gäller att föda, hur det kan gå till.
Jag har både fött vaginalt och via snitt (pga läget).
Skulle inte vilja utsätta mig eller vårt planerade för ett snitt om jag inte måste.
Det ger mer risker för mamman men även barnet eftersom det inte utsätts för stressen och rushen att födas så har ju snittade barn oftare andningsproblem.
Även astma kopplas ihop med snittade barn, vilket känns jättetrist eftersom tvillingarna blev snittade och jag har redan allergier själv och hoppas de slipper astma.

Jag har fött två barn vaginalt och väntar mitt tredje när som helst. Jag ser verkligen fram emot förlossningen, som enligt min erfarenhet är en otroligt häftig upplevelse som jagf inte skulle vilja byta mot nåt! jag har använt lustgas som enda smärtlindring, dels för att jag ville att de skulle ske så naturligt som möjligt (dock utan att utesluta att jag skulle ändra mig när det väl var dags) och dels för att jag faktiskt inte hann med nåt annat. Min man var ett fantastiskt stöd, framför allt under den första förlossningen som drog ut lite mer på tiden, och jag har sällan känt mig så nära honom rent emotionellt som när vi gemensamt höll om vårt nyfödda barn, efter vad som kändes som en gemensam prestation.
jag är glad att möjligheten finns att bli snittad om något skulle var akut fel med barnet, men det är i mina ögon en sista utväg, eftersom jag tror att både mamma och barn (kanske också pappan?) egentligen mår bättre av en vaginal förlossning, förutsatt att inget är fel. Jag litar på min kropp och känner mig trygg i det. två positiva förlossningsupplevelser har stärkt min självkänsla ytterligare.

MEN: om man av någon anledning känner sig otrygg och rädd, även efter att ha fått samtalshjälp mm, tror jag att det är bättre att bli erbjuden ett planerat snitt än att föda i panik och ångest. jag har ingen aning om hur du bör göra, det får du bestämma själv. Kanske har du lättare att föda mer avslappnat denna gång? Prata igenom det hela ordentligt med din man innan, kanske hans tankar kan hjälpa dig? Att du inte skulle kunna se honom i ögonen efter en vaginal förlossning låter osannolikt, han kommer säkert att vara jättestolt över dig! Kanske kan ni ha med en doula också?  jag har ingen erfarenhet av det själv, men har bara hört positiva kommentarer om det. 

Hej TS!

Jag tycker det är megasuperduperhäftigt att föda barn! Det finns inget tillräckligt stort ord för att beskriva vilken oerhörd kick det kan vara! För mig har det aldrig handlat om lidande och gastande. Visst finns smärtan där men är man inte rädd för den och våga acceptera den är det verkligen POWER! Jag har fött tre barn och skulle gärna vilja föda igen! Jag blev så såld på det här med förlossningar att jag utbildade mig till doula och förlossningspedagog. Nu får jag glädjen/äran att följa andra genom denna fantastiska resa och det är både en kick och en ära!

Vill också rekommendera The Business of being born! En jättebra film! Och ännu bättre är Orgasmic Birth! Den visar förlossningen som en naturlig och glädjefylld upplevelse - långt ifrån "skräckförlossningarna" man ser på TV....

Läs om hemförlossningar! Även om det inte är din grej är kvinnor som väljer att föda hemma oerhört trygga i sig själv och sina val och denna optimism smittar av sig! Som sagt, fokusera på positiva förlossningsberättelser och försök att inte lyssna för mycket på "skräckhistorier"!

Förlossningen - hur den än går - är en sådan sak som man minns hela livet! En kvinna som vågar föda vaginalt, trots att hon först inte trodde att hon skulle klara det, kan få ett helt annat självförtroende efteråt och förändra henne för livet! Låter lite fånigt men det är sant! Åter igen, det kan bli en kick som varar livet ut! Jag möter det ofta i jobbet - kvinnor som tindrar med ögonen och är sååååå stolta över sig själva! Men för att det ska bli en positiv upplevelse är det oerhört viktigt att man har ett ordentligt stöd under förlossningen! Någon som kan peppa, massera, coacha, vara livbojen om det blir jobbigt osv.. En blivande pappa kan behöva läsa på en hel del innan för att få de rätta verktygen! Vill lägga ett varmt ord för alla doulor runt om i landet! De finns där både för mamman och partnern! Om du känner dig osäker inför att föda vaginalt, ta gärna hjälp av en doula!

Lycka till!