16 ½ år och gravid.

Sant. Jag hade fixat det, jag vet det. :)

Hej , jag är 17 år och ska ha barn nu i januari, och jag känner i gen de med att folk kolla snett på en. Ha även fått höra att du som själv är barn kommer inte att klara de. men jag tycker att du ska prata med din mamma mer, hon kanske ta de tbx de hon sa sen , hon kanske bara kom i en chock så hon inte visste redigt va hon skulle säga. Hoppas de går bra allt :)

Hej! Jag är visserligen 20 år (fyller 21, 2 månader efter BF) Men läser en blogg om en tjej som är 16 år och väntar sitt första barn nu i oktober! Hennes kille (även pappa till barnet finns här på FM, jimmyh tror jag han heter) bloggar även han med så de bara titta längre bak i forumet!
Här är länken till hennes blogg!

cimarosa.blogg.se/

Jag var 14 när jag blev gravid (strax innan jag fyllde 15). Var alltså 15 år när Gabriel föddes. Idag är jag 24, utbildad socionom (dock arbetslös och därmed studerande igen )

Bodde hemma tills jag fyllde 18 (när Gabriel var 2 år och 4 mån), sen flyttade vi. Det har hela tiden varit jag som tagit ansvaret, både det praktiska och ekonomiska, även när vi bodde hemma.

Ångrar mig inte en sekund, att vara ung mamma ger hela tiden erfarenheter som inte många får, men som ärviktiga att förmedla.

De allra flesta unga föräldrar vet vad de ger sig in i, åtminstone så mkt man nu kan veta som barnlös
Många verkar tro att unga tror att barnen ärsom små docker, men någon sådan mamma har inte jag mött.

vill du behålla så skall du göra det. jag bor i en liten stad och var 17 då min son bodde i magen... klart det är jobbigt periodvis med alla rykten, men vaddå, ryktena sprids av folk som INTE är i din närhet och alltså inte är några människor värda att lägga ner energi på.. man lär sig tacklas med dessa "nackdelar"
jag har inte ångrat för en sekund att jag behöll William som snart blir 4 år :)
Har du en pappa som är villig att finnas där för er?

Kram påre=) 

Jo, förresten, en sån dockmamma har jag mött

Jag ska vara jätteärlig:

Hon kanske helt enkelt talar sanning - hon VILL INTE bo med en bebis (vilket är jobbigt även om man inte tar hand om bebisen, den skriker och kräver plats och hänsyn och när den blir större far den runt, kräver undanplockade golv, konstant passning etc) och som vuxen har man rätt att bestämma hur många barn man vill skaffa sig. Man är inte elak bara för att man inte vill att en bebis flyttar in och bor hos en i et par år.

Är du vuxen nog behålla bebisen är du vuxen nog att bo själv. Precis så enkelt och svårt är det. Många klarar av ett barn innan de är vuxna OM de får bo hemma och får stöd och hjälp av sina egna föräldrar. Men de egna föräldrarna har rätt att välja om de vill ha ansvaret för en extra bebis och vill de inte det är de inte onda. Vill  de att bebisen bor hos dem är det ju jättebra - men då ska de också få VÄLJA själva och kanske vara lite delaktiga i behållandet av barnet (kanske att tonåringen och föräldrarna bestämmer tillsammans om barnets ska aborteras eller behållas). Kanske tänker din mamma så. Om du inte är redo att flytta kanske du inser att du faktiskt inte är gammal nog att skaffa barn? Dessutom är din mamma DIN MAMMA. Hon har ansvar för dig och hon vet saker om dig som vi inte vet. Hon är kanske orolig att du kommer att få det väldigt svårt och då är det hennes JOBB att vägleda dig. Beslutet om behålla/abort är ditt, men du är inte myndig än och din mammas ansvar är att uppfostra dig, ta hand om dig, sätta gränser och lära dig vuxenlivets spelregler. Och som vuxen är det precis så - vill man ha barn får man ta ansvar för barnet själv.

Din mamma kanske var snäll efter missfallet eftersom hon tyckte synd om dig, ETT misstag får väl alla göra. Hon kanske tänkte att du lärde dig av läxan och skulle låta bli att bli på smällen igen innan du var gammal nog att ta fullt ansvar själv. Om min tonåring var gravid för andra gången vid 16½ hade jag också känt mig uppgiven och ledsen.

Fråga din mamma, det är det enda vettiga. Om hon hjälper dig med lägenhet kanske det kan ordna sig riktigt bra för dig, att hon inte vill att du bor hemma behöver inte vara ett tecken på att hon är elak eller oförstående. Hon kanske bara vill lära dig att ta ansvar, så att du kan ta ordentlig hand om ditt barn? Hoppas det ordnar sig!

Fast även om du tog hand om din son, så var de andra tvugna att "leva med honom". Att ha en bebis och en 1-2 åring i huset ställer en hel del krav även om de som inte tar hand om barnet rent fysiskt. Barnet skriker, det springer runt och låter, man måste barnsäkra och hålla koll på småprylar, ibland kanske det måste vara tyst, vagn och skötbord tar upp plats osv. Och BARNET SJÄLV kräver ju uppmärksamhet, en 1½ åring som vill upp i knät på MORMOR, inte mamma, kräver ju just mormors uppmärksamhet och tid. Även om det är superhärligt så kan man ju känna att man inte har den tiden en halvtimme varje dag. Och är man en snäll och rar människsa (som vi får hoppas att TS mamma är) så kan man ju inte ignorera en liten som vil ha uppmärksamhet.

I en del familjer är det helt enkelt jobbigt att ha en bebis hemma konstant, även om man älskar bebisen. Man kanske bor trångt och lyhört, bebisen kanske stör mammans syskon eller föräldrar som måste kunna sova för att orka jobba/gå till skolan, man kanske bor så litet att bebisen är "överallt" när den börjar krypa och gå, mammans föräldrar kanske är sjukskrivna och behöver vila dagtid och inte störas av kolikbebis osv.

För många funkar det ju kanon att bo hemma, men det år inget man kan räkna med. Och i min referensvärld tar man inte HELA ansvaret om man får bo hos sina föräldrar, det är så mycker ansvar för hem och hushåll man slipper ta och man VET att vid krislägen finns mamma där tre meter bort. Dessutom får man mer hjälp SJÄLV, men sin EGEN utveckling när man bor hemma. Det ÄR skillnad på att bo själv och att bo hemma, kanon om man kan bo hemma som sagt men man ska beta att det ställs MYCKET större krav på de som måste bo själv.

Jag blev gravid som 17 åring, och skulle behålla det.... Mina föräldrar var allt annat än glada och tyckte omedelbart att abort var enda lösningen, men jag brydde mig inte om det, jag skulle behålla det, det var mitt barn inte deras... Nu blev inte allt som jag ville, efter ett benbrott fick jag en blodpropp och med den blodförtunnande medel som ger missbildningar på föster i 70 % av fallen (så var det då 98), så jag valde att göra abort för den sakens skull, för jag ville inte ge mitt barn ett svårare liv än det redan är...
Jag tänker på det ofta, och jag önskar ibland att det hade varit annorlunda, för en abort för mig var svår att gå igenom för jag älskade redan den lille skrutten i magen, trots att det hade gått så få veckor... Men så här i efterhand så vet jag att det var rätt  för mig då... Oavsett missbildning eller ej så hade jag inte kunnat bli den mamma jag vill vara...
När jag nu ser på mig själv och min dotter jag har fått i år som 29-åring, så inser jag att jag inte var redo för det då...
Man inser inte till fullo allt som krävs av en, och hur mycket tid det kräver, kärlek och omsorg...
Jag betvivlar visserligen inte att jag som 17 åring hade haft lika mycket kärlek, men nu är jag mogen nog...
Sedan säger jag inte att så är fallet för alla...
Vi är ju alla olika och om du känner att du vill behålla det så gör det, det är ditt barn och ingen annans, men kom ihåg att ta ordenligt med ansvar för det, och kom ihåg att det är för resten av ditt liv du har någon annan att ta hand om, både i goda och dåliga tider...
Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra för dig oavsett vad du väljer att göra...

Blev gravid när jag var 15, har dock fyllt 16 nu och väntar mitt barn till februari. Det spreds också väldigt snabbt att jag var gravid och det känns lite som en motgång. En del tittar snett, drar sig tillbaka och tycker att man är dum i huvudet medan andra blir intresserade och vill veta mer. Har lärt känna fler som vill finnas där och stötta mig och en del som själv verkligen vill ha barn.

Har blogg om du vill läsa; ungmammamaria.blogg.se
Älskar dessutom att både lyssna och berätta så behöver eller vill du prata är de bara att adda; marianorrman@live.se

Jag fick barn när jag var 16 år och bodde då hemma hos föräldrarna. Men jag flytta till min dåvarande pojkvän rätt snart efter att min son föddes.