Ni som haft förlossningsrädsla och sen gick dett jätte bra

Jag fick mitt andra barn för en månad sen o jag va livrädd för förlossningen innan. Jag va så rädd att jag ville gråta o gärna slippa förlossningen, jag ville ha en likadan förlossning som med första barnet, den gick jätte bra, lite långdragen men det gjorde inget alls. I min släkt går alltid andra förlossningen så jätte fort att man ska vara glad om man hinner in, och det va min stora skräck, så fort fick det inte gå jag ville inte uppleva en s¨ån förlossning. Värkarna satte igång fredag morgon, jag fixa o dona här hemma med massa saker, jag va väldigt effektiv, Sen runt luch tror jag att jag fattade att det va dax, men än så länge va det bara mensvärk så vi tog en promenad runt 16 hem till svärföräldrarna o berättade att snarft så va det dax, vi va o handlade o hoppet om en liknande förlossning kom, så jag va lugn, sen ökade ju värkarna runt 20 tror jag att jag kände för att åka in, men ville inte det för jag visste att det skulle ta tid, jag va fokuserad under alla värkar o andades bra. Vi åkte in  och vart inskriva 22:01 vet jag att klockan va. 4 cm va jag öppen då, så jag tog ett bad o pratade med min man o skämtade och så, men jag kände ju att ju längre tid det gick ju onader fick jag, kom upp ur badet 23:20, jag va tvungenatt gå på toa för det tryckte på så. och efter toa besöket fattade jag att det jag inte ville uppleve skulle snart komma, jag va då öppen 6 cm o det va ohållbart, det gjorde ont som sjutton o jag ville inte mer, andas genom värkarna gick inte mer alls så jag ville ha bedövning, men min kära man övertalade mig att jag inte ville ha det igentligen för det va så jag hade sagt innen, ja tur va att jag avstog för ca en halvtimme efter att vi hade pratar löart är våran lilla flicka ute! Jag va med om det jag inte ville uppleva alls. Från att jag va öppen 6 cm till att hon är ute tog det ca 30 min.  Nu gick allt jätte bra  o i efter hand så är jag glad att det gick fort, man är så fokuserad när det väl är dax. Jag ska inte ha några fler barn nu så jag är glad att jag fixade det utan nån bedövning o att det va över fort. Förök vara posetiv, rädslan finns oftast bara innan förlossningen o inte när det väl sätter i gång, så var det i mitt fall, jag har två fina barn o två HELT olika fölossningar. :D

Verkligen en bra tråd..

Ingen mer som har lyckats övervinna sin förlossningsrädsla innan eller under förlossningen?

Jag var livrädd inför första förlossningen och gick på samtal och grät innan.

När värkarna startade så gjorde de det ordentligt, med mycket stark smärta redan från början och regelbundet. Det gick fort! Jag fick panik! Tänkte att det här klarar jag ALDRIG! Skräck!

Men så fick jag på något sätt nog. Jag bestämde mig för att nu ska jag banne mig klara av de här värkarna och ge dem vad de tål. Urkvinnan kom fram Hon som jag aldrig hittade innan förlossningen!

Och efter det gick det galant. Jag slappnade av mellan värkarna, precis som jag övat så noga innan, och när värkarna kom så ställde jag mig upp och rörde mig och gungade mig igenom dem. Jag släppte aldrig fokus utan stannade bara i nuet och den paus eller den värk jag hade, tänkte inte på något annat. Och när jag väl kom till förlossningen visade det sig att jag visst jobbat på lite fööör bra hemma, jag var redan öppen 10 cm

Nu hoppas jag att det ska gå lika bra nästa förlossning! Lycka till du med!

Du/ni kan gå in och läsa min förlossningsberättelse i mon blogg här på familjeliv

Jag är sjukhusrädd å va nervös innan, men hade verkligen en UNDERBAR förlossning!!!

Tack för era positiva berättelser! Jag hoppas att de kan vara inspiration och hopp för alla kvinnor som är rädda nu i denna stund. Jag har redan fött mina tvillingar i mars och upplevde förlossningen som det roligaste och mest spännande jag någonsin varit med om.

Jag har skrivit i den här länken (sidan 5): www.familjeliv.se/Forum-2-99/m53759612-5.html

Det som gjorde att det blev en positiv upplevelse var:

att jag verkligen hade jobbat igenom förra förlossningen ordentligt, både strax efter den och nu inför tvåans förlossning.
att jag hade tänkt igenom allt som jag behövde få fixat inför tvåan för att våga tro att det inte skulle gå som med ettan (tex få komma in tidigt, godkänd för EDA i förväg..)
att jag såg till att få allt detta nedskrivet i min journal och få kopior på det att ha med om det skulle bli strul.
att jag gick hos specialist-MVs team för förlossningsrädda och skrev ner alla frågor jag hade (man glömmer så lätt annars) och såg till att verkligen få svar på dem.
att jag fick en egen rundvandring på förlossningen innan det var dags, så jag fick känna in lokalerna.
att jag funderade ut strategier för att hantera ev minnen som jag trodde skulle dyka upp och göra mig panikig eller handlingsförlamad (det kom inga).
att jag såg till att få den smärtlindring jag ville ha (och att den fungerade).
att jag såg till att vila och hålla uppe blodsockernivån under förlossningen.

Jag var livrädd inför min andra förlossning för det hade gjort ont och på alla andra sätt varit en otrevlig upplevelese pga så hemska barnmorskor som sa att jag måste stå, dricka mm fast jag inte ville och ryggbedövning kunde man inte ha hela vägen och kändes som jag inte var en människa utan något redskap dom hanterade. Jag mådde jätte dåligt efter den förlossningen.
När jag väntade min andra hade jag ångest hela tiden och mådde jätte dåligt. Gick hos en auroa som jag tror kände dom här barnmorskorna vi hade gjort en skrivelse om och vi trivdes inte med henne men sedan fick vi gå hos en jätte bra överläkare som gjorde att jag blev lite lugnare för hon lovade mig att bli igångsatt och hon skulle vara med hela tiden och välja ut dom bästa barnmorskorna.
Dagen innan vi skulle in för att planera för igångsättning så fick jag värkar på natten. Jag var panikslagen och helt apatisk när jag kom in men möttes av en aurora som var helt underbar. Hon följde våran plan så gått det gick, inga måsten fanns och jag hade ryggbedövning hela tiden. Hon frågade om jag hade någon tanke på kejsarsnitt men det hade jag aldrig. Trodde aldrig jag skulle kunna säga det men fick en jätte fin upplevelse och kort efter kände jag att det här skulle jag kunna göra igen.Det bästa av allt var att min mardröm om första förlossningen kunde jag nu lägga bakom mig.

Någon som har erfarenhet av aurora?

I Lund kallas hjälpteamet Iris, gissar att det är liknande. Det var väldigt stor hjälp för mig. Jag fick träffa en fantastisk bm o fick svar på alla mina frågor o hon var väldigt peppande! Något jag varmt rekommenderar!

När jag fick mitt första barn för 4 år sedan upplevde jag förlossningen som jätte jobbig. Den var väldigt långdragen och slutade med sugklocka o rejäl bristning. EDA fick jag men den tog snett och kände mig nästan förlamad i ena benet flera dar efter, dessutom fick svanskotan sig en knäck och jag hade svårt att sitta ordentligt i flera veckor efter.
När jag blev gravid igen kände jag mig ordentligt oroad över kommande förlossning. Tackade nej till Aurora samtal - (vilket var väldigt dumt & korkat gjort). Men jag läste flera böcker varav en hjälpte mig mycket, "föda utan rädsla" heter den..
När väl vattnet gick kände jag mig jätte taggad, lite nervös så klart men ändå mest förväntansfull & glad.
Några timmar senare startade värkarna som jag klarade ut bra med hjälp av andning och ett helt annat positivt tänkande än vid första förlossningen.
Sen tog det inte mycket mer än 1.5 timme så var hon ute.  Även om det gick snabbt hängde jag med hela tiden och hade ingen bedövning. En tanke jag innan knappt vågade tänka - var så rädd för smärtan..
Tycker att jag hade en fantastisk förlossning & är otroligt tacksam över lilla Astrid, nu drygt 2 veckor som ligger här och snusar jämte mig!

Lycka till!

väntar nu mitt 2a barn som är beräknat den 26e okt. Men min son kom i v 35 +3 (idag e jag 35+1) skräcken har börjat komma nu! inte nog med att han va så tidig så kom han efter ca 20min! jag hade blödningar så va som tur e på förlossningen annars hade jag fött själv hemma! vilket kommer till min skräck idag. dom där 20minuterna va så intensiva så jag hade väldigt svårt att andas o behålla lugnet, ren panik spred sig i hela kroppen! ingen hade förvarnat att det skulle kunna bli såhär som förstföderska.. men hade då inställningen att lita på min kropp och lyssna på vad barnmorskorna säger.

denna graviditeten så har jag haft väldigt mkt problem, fick svår foglossning v9 o sen har min kropp svikit under hela graviditeten, har även haft svårt att andas denna gången o jag har haft hjärtklappningar av paniken jag känner när jag inte får nån luft. är så rädd att min kropp ska svika mig under förlossningen, att något ska gå fel.. och är rädd för den paniken jag hade under dom här intensiva 20minuterna... o frågan är om jag är inne på förlossningen när det kommer igång. har pratat mycket med min bm.. o jag känner mig peppad när jag pratat med henne men sen kommer paniken krypandes igen. jag litar nog endå på mig själv att jag klarar det, men gör min kropp det?

Jag var livrädd tills värkarna började... Då bara släppte det och det var som om jag aldrig gjort annat i hela mitt liv!

Helt underbar känsla när instinkten tar över... Bara att åka med! Känner mig nästan dum nu i efterhand som var så rädd innan för det där var inte alls så farligt som jag trodde :)

Puff puff